*
I maj månad blev Ruth Alice, eg. Ruth Aniansson, svensk mästare i improvisationspoesi vid SM i Poetry Slam i Umeå. Jag hamnade på hennes blogg Ordscen för drygt tre veckor sedan och blev väldigt nyfiken på henne. Då var hon aktuell med den poetiska teaterföreställnigen "Människa på prov - En kvinnas val" på Teater Bristol i Sundbyberg. De två föreställningarna i oktober har nu utökats med ett tillfälle den 6:e december.
Så här beskrivs föreställningen:
En ung kvinna med många identiteter tar oss med på en utforskande resa om verklighet och drömmar, tyngd och lätthet, kärlek och ensamhet, frihet och ansvar. En uppgörelse med det nationellt och materiellt betyngande, i ett sökande efter inre frihet. Med humor och allvar bjuds vi på poetisk teater där existensen möter materien och vi får möta jorden på nära håll.
Förutom bloggen har hon en hemsida, ruthalice.com, där ni finner mer information om hennes poesi och scenaktiviteter. Här får ni ett smakprov.
Människa på prov (första delen), av Ruth Alice (f. 1982)
Jag är människa på prov. Det är första gången jag är här. Första gången jag är människa. Jag är den första versionen av just mig.
Och det är alltså inte så att jag är en prototyp som har provproducerats och planerats och nu ska testas och mätas och utvärderas. Som om jag konstateras ha få defekter kommer att bli satt i produktion så att mina föräldrar får massor att göra och sen när sängkammaren inte längre räcker till som produktionslokal, kommer att börja massproduceras, ute på löpande band. Bli börsnoterad, säkerhetsstämplad och kvalitetsgaranterad. Och sedan bli outsourcad, först till Polen och sen till Kina, och börja göras i flera olika färger, med flera olika språk.
Nej.
Jag är människa på prov. Det är första gången jag är här, första gången jag är människa. Och jag vet inte riktigt hur man gör. Jag kan inte lova att jag kommer att lyckas.
Jag har letat i heliga böcker och på andra ställen efter något slags manus för vad man bör, eller manual för hur man gör, men jag hittar bara installationsmoduler för andra saker. En riktig handbok för hur man ska vara människa finns visst inte riktigt.
Så jag kliver liksom upp på livets scen utan att känna till min roll. Försöker göra det så gott jag kan. Improviserar. Jag har lärt mig gå på prov. Jag har fallit på prov, slagit mig på prov och stigit upp igen på prov. Jag har lärt mig cykla, simma, läsa och skriva på prov. Jag har lärt mig att skriva prov och fira, dansa, arbeta och bära masker på prov. Jag håller på att lära mig älska och sätta gränser. Ibland går det bättre, ibland sämre. Jag har sårat folk, skrikit och bett om förlåtelse, på prov.
Ibland tänker jag att jag kanske inte alls passar som människa. Jag kanske borde blivit lejon, myra, grässtrå eller en enslig tall istället.
***
I Danmark presenterades årets julfrimärken den 18 oktober. Årets utgivning går under titeln "Vinterpoesi", och innehåller tre olika bär-motiv. Ett av motiven är Snebær, och det fick mig att tänka på sången "Snebær og kastanjer" av Anne Dorte Michelsen (f. 1958), som inleds så här:
Snebær og kastanjer
og bladene som både
der vugger gennem luften
for igen at blive jord
Vi løber gennem parken
så barnlige og kåde
ryster os for bitterhed
og alt for mange hårde ord
Vi løber for livet
vi løber og jeg ser
Jeg har et mærke i mit hjerte
du har prentet der
Vi løber for livet
vi løber og jeg ser
At det bli’r aften over byen
og vi er helt alene her
(Från: Så stille som sne. Label: Epic, 2003.)
***
Under 2014 har magasinet Poetry Review bytt layout. Jag gillar den väldigt mycket.
Tidskriftens nya design är utvecklad av Liam Relph. I det senaste numret, Autumn 2014, kan ni läsa dikter av de nyutnämnda "Next Generation-poeterna" som jag tidigare skrivit om. Det innehåller också dikter av Durs Grünbein, en annan bloggfavorit. Men jag väljer att citera ...
Fielder, by Zaffar Kunial
(From Poetry Review : Autumn 2014. London : Poetry Society, 1912-.)
If I had to put my finger on where this started,
I’d trace a circle round the one moment I came to, or the one
that placed me, a fielder – just past the field, over the rope,
having chased a lost cause, leathered for six…
when, bumbling about, obscured in the bushes,
I completely stopped looking for the ball –
perhaps irresponsibly – slowed by bracken, caught by light
that slipped the dark cordon of rhododendron hands,
a world hidden from the batsmen, the umpires and my team,
like the thing itself: that small, seamed planet, shined
on one half, having reached its stop, out of the sphere of sight.
And when I reflect, here, from this undiscovered city,
well north of those boyish ambitions – for the county,
maybe later, the country – I know something of that minute
holds something of me, there, beyond the boundary,
in that edgeland of central England. A shady fingernail
of forest. The pitch it points at, or past, a stopped clock.
Still, in the middle, the keeper’s gloves
clap at the evening. Still, a train clicks
on far-off tracks. And the stars are still to surface.
The whole field, meanwhile, waiting for me,
some astronaut, or lost explorer, to emerge with a wave
that brings the ball – like time itself – to hand. A world restored.
But what I’d come to find, in that late hour
was out of mind, and, the thing is, I didn’t care
and this is what’s throwing me now.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar