Visar inlägg med etikett Musikfredag. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Musikfredag. Visa alla inlägg

fredag 15 januari 2016

"Bowie will never die"

  Idag utgår mitt planerade inlägg och istället ägnas Musikfredagen åt David Bowie. Han var en otroligt beläst artist, också inom poesins område. 
  Jag kommer att publicera två texter av honom och en dikt från Pulitzer-vinnaren Tracy K. Smith som handlar om honom.

David Bowie, Chicago 2002-08-08
Foto: Adam Bielawski

***

  David Bowie slog igenom 1969 med låten Space Oddity.

  The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars blev det första albumet som visar hur David Bowie var den första att kombinera rockmusik med teater, en musikstil som populärt kallas glamrock. Albumet var ett konceptalbum kring den utomjordiske rockstjärnan Ziggy Stardust, som utvecklas från att vara en figur i Bowies lyrik till att bli rollen spelad på scen och senare också i privatlivet.

  Bowie var dock ingalunda en debutant vid genombrottet utan hade redan, i olika bandkonstellationer, The King Bees, The Manish Boys, The Lower Third, släppt en rad singlar och hela fyra soloalbum. Då hans musikkarriär inte tog fart studerade han pantomimteater, kunskaper han senare skulle komma att använda när han utvecklade sitt androgyna alter ego Ziggy Stardust. Hans första hit kom 1969 med singeln Space Oddity. Singeln, som släpptes nästan samtidigt som Neil Armstrong tog de första stegen på månen, blev en storsäljare i hemlandet och har tack vare rader av återutgåvor blivit den mest sålda Bowie-singeln någonsin. Källa: Wikipedia

**

Eight Line Poem, performed by David Bowie
(from album Hunky Dory. RCA Records, 1971.)


The tactful cactus by your window
Surveys the prairie of your room
The mobile spins to its collision
Clara puts her head between her paws
They've opened shops down West side
Will all the cacti find a home
But the key to the city
Is in the sun that pins 
the branches to the sky


***

  Hysterin som uppstod kring Bowie och hans Ziggy-alias hade inte skådats i Storbritannien sedan The Beatles dagar och över en natt var han en superstjärna. 1972 producerade Bowie också Lou Reeds genombrottsalbum, Transformer samt Mott the Hooples All the Young Dudes, som också innehöll det av Bowie skrivna titelspåret. David Bowies sista uppträdande som Ziggy Stardust var på Hammersmith Odeon Theatre i London 3 juli 1973. Avskedsspelningen filmades av D.A. Pennebaker och resulterade i filmen Ziggy Stardust - The Motion Picture som gick upp på biograferna först 1983. Källa: Wikipedia

Ziggy Stardust, performed by David Bowie
(from album The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars. RCA Records, 1972.)

Ziggy played guitar, jamming good with Weird and Gilly
And The Spiders from Mars
He played it left hand, but made it too far
Became the special man
Then we were Ziggy's Band

Ziggy really sang, screwed up eyes and screwed down hairdo
Like some cat from Japan, he could lick 'em by smiling
He could leave 'em to hang
Here came on so loaded man, well hung and snow white tan

So where were the spiders while the fly tried to break our balls?
Just the beer light to guide us
So we bitched about his fans and should we crush his sweet hands?

Ziggy played for time, jiving us that we were Voodoo
The kids was just crass
He was the naz
With God-given ass
He took it all too far
But boy could he play guitar

Making love with his ego Ziggy sucked up into his mind
Like a leper messiah
When the kids had killed the man
I had to break up the band

Ziggy played guitar


***

  Den ultimata hyllningen är väl nedanstående dikt av Tracy K. Smith. Den är hämtad från boken Life on Mars som förärades Pulitzer-priset i poesiklassen 2012.

Don't You Wonder Sometimes, by Tracy K. Smith (f. 1972)
(from Life on Mars : poems. Minneapolis, Minnesota : Graywolf Press, [2011].)


1.
After dark, stars glisten like ice, and the distance they span
Hides something elemental. Not God, exactly. More like
Some thin-hipped glittering Bowie-being - a Starman
Or cosmic ace hovering, swaying, aching to make us see.
And what would we do, you and I, if we could know for sure

That someone was there squinting through the dust,
Saying nothing is lost, that everything lives on waiting only
To be wanted back badly enough? Would you go then,
Even for a few nights, into that other life where you
And that first she loved, blind to the future once, and happy? 

Would I put on coat and return to the kitchen where my
Mother and father sit waiting, dinner keeping warm on the stove?
Bowie will never die. Nothing will come for him in his sleep
Or charging through his veins. And he'll never grow old,
Just like the woman you lost, who will always be dark-haired 

And flush-faced, running toward an electronic screen
That clocks the minutes, the miles left to go. Just like the life
In which I'm forever a child looking out my window at the night sky
Thinking one day I'll touch the world with bare hands
Even if it burns.

2.
He leaves no tracks. Slips past, quick as a cat. That's Bowie
For you: the Pope of Pop, coy as Christ. Like a play
Within a play, he's trademarked twice. The hours 

Plink past like water from a window A/C. We sweat it out,
Teach ourselves to wait. Silently, lazily, collapse happens.
But not for Bowie. He cocks his head, grins that wicked grin. 

Time never stops, but does it end? And how many lives
Before take-off, before we find ourselves
Beyond ourselves, all glam-glow, all twinkle and gold?

The future isn't what it used to be. Even Bowie thirsts
For something good and cold. Jets blink across the sky
Like migratory souls.

3.
Bowie is among us. Right here
In New York City. In a baseball cap
And expensive jeans. Ducking into
A deli. Flashing all those teeth
At the doorman on his way back up.
Or he's hailing a taxi on Lafayette
As the sky clouds over at dusk.
he's in no rush. Doesn't feel
The way you'd think he feels.
Doesn't strut or gloat. Tells jokes. 

I've lived here all these years
And never seen him. Like not knowing
A comet from a shooting star.
But I'll bet he burns bright,
Dragging a tail of white-hot matter
The way some of us track tissue
Back from the toilet stall. He's got
The whole world under his foot,
And we are small alongside,
Though there are occasions
When a man his size can meet
Your eyes for just a blip of time
And send a thought like SHINE
SHINE SHINE SHINE SHINE
Straight to your mind. Bowie,
I want to believe you. Want to feel
Your will like the wind before the rain.
The kind everything simply obeys,
Swept up in that hypnotic dance
As if something with the power to do so
Had looked its way and said:
                                               Go ahead.

fredag 18 december 2015

Glädjen bygger bo hos Taube

  Musikfredagen bjuder på en lättsam nostalgitripp till stenkakornas tid. Jag tycker att de tre utvalda låtarna passar väl in i bloggens titel och till mitt glädjespridande motto.

Evert Taube (1890-1976)
Foto: från Taubetolkarna.se

**

  My Blue Heaven är en amerikansk jazzstandard med musik av Walter Donaldson (1893-1947) och text av George A. Whiting (1884-1943). Den publicerades 1927 och blev året därpå en stor hit för Gene Austin. Skivan såldes i över fem miljoner exemplar. Källa: Wikipedia

My blue heaven, performed by Gene Austin (1900-1972)


Day is ending, birds are wending
Back to the shelter of
Each little nest they love

Nightshades falling, lovers calling
What makes the World go round
Nothing but love

When whippoorwills call
And evening is nigh
I hurry to my Blue Heaven

I turn to the right
A little white light
Will lead you to my Blue Heaven

A a smiling face, a fireplace, a cosy room
A little nest that nestles where roses bloom

Just Molly and me
And baby makes three
We're happy in my Blue Heaven

***

  "Tea for Two" är en låt från 1925 ur musikalen No, No, Nanette med musik av Vincent Youmans och text av Irving Caesar. Det är en duett som sjungs av Nanette och Tom (Louise Groody och Jack Barker) i Akt II när de ska föreställa sig sin framtid. Källa: Wikipedia

  1950 gjordes musikalfilmen "Tea for two" som hämtat inspiration från No, No, Nanette. I filmen intog Doris Day rollen som Nanette.

Tea for two, performed by Doris Day (f. 1922 eller 1924)


Oh, honey
Picture me upon your knee
With tea for two and two for tea
Just me for you and you for me alone

Nobody near us to see us or hear us
No friends or relations on weekend vacations
We won't have it known, dear
That we own a telephone, dear

Day will break and I'll awake
And start to bake a sugar cake
For you to take, for all the boys to see
(Oh, darling)

We will raise a family
A boy for you and a girl for me
Can't you see how happy we will be?

Picture you upon my knee
Tea for two and two for tea
Me for you and you for me alone

***

  Vi har nyligen kunnat följa Sven-Bertil Taube i TV- programserien "Så mycket bättre ...". Hans far Evert skrev åtskilliga visor, några vackra och poetiska medan andra var fyndigt roliga. Kvällens sång tillhör den senare kategorin.

Nudistpolka (Den lycklige nudisten), framförd av Evert Taube
(Text och musik: Evert Taube, 1954)


Inte dansar jag vals,
nej, det passar ej alls
i nudistens attityd,
för i valsen är man pryd
men se polkan går i nord som i syd
uti i dur, går i ur, går i skur, är kultur,
har en frisk och frejdig fart,
o, vad det är underbart
att få naken dansa polka.

Hoppsansa, se opp i svängarna!
Hoppsansa, se opp i svängarna!
Polkan går på gröna ängarna,
polkan är nudistens musik!
O, hur skönt att utan kläderna
långt från hala dansgolvsbräderna
dansa få i sommarkväll
en polka naturell, naturell, naturell
o vad polkan gör mej säll! Hej!

Sund är glädjen bland nudisterna,
luft och sol utplånar bristernas,
ifrån hjässan ner till vristerna,
att vara naken gör ditt sinne rent.

Ria faderia faderia faderallala rallala ralla,
Ria faderia faderia faderallala, ho å hoppsansa.

fredag 2 oktober 2015

Sentences dressed up in rhymes

  Vi är inne i oktober månad och på måndag blir det några rubrikombyten i bloggen. De redovisas längre ned i detta inlägg. Men jag bjuder också på ett par passande poetiska sångtexter, som hör ihop med de nya veckoetiketterna.


  Kvällens första sång är hämtad från den norska sångerskan Maria Solheims debutalbum "Barefoot". 
  Hon bor i de djupa skogarna utanför Oslo tillsammans med sin familj. Den norska multibegåvningen ”upptäcktes” som sångerska då hon var 15 år och har gett ut flera skivor och är det norska hovets favoritmusikant i samband med bröllop och dop. Hennes digra meritlista innehåller sex soloalbum, turnéer i Skandinavien, Europa och Asien. Källa: Destination Sigtuna

  Hon har faktiskt besökt Sigtunastiftelsen tre gånger, senast i november i fjol.


Hidden poetry, performed by Maria Solheim (f. 1982)
(Text & Musik: Maria Solheim. Album: Barefoot Label: Kirkelig Kulturverksted, 2001.)

She stole my sentence, stole my pen
I tried my best to get it back again
She hit me hard with a strong hand
I made a grin and left the land

I missed the train, I can't get home
Got no more money on my phone
I sleep outside and here I'll stay
'Cause once I'm here, won't go away

Poetry written so no one can hear
My nervous scream, my endless fear
My dream

All my words chosen carefully
Will not stand in the way, will not jump
In the sea
Where is the hope, where is the truth
My answers are drowned in the name of my youth
I press my nose against the floor
Won't do it again, never done it before
My belly buttons starts to burn
The greatest concern is what I earn

Poetry written so no one can hear
My nervous scream, my endless fear
My dream

Shake her hand
And leave her
Take her tongue and say her words
Society can't be explained
I'll leave it to the birds

Poetry written so no one can hear
My nervous scream, my endless fear
My dream

***

  En passande låttitel har nästa bidrag i fredagsbloggen. Den är skriven av en gigant, Irving Berlin (1888-1989). Han har flera kända låtar på sin meritlista, bland annat "Putin' on the Ritz" och "There's no business like show business". Låten jag skriver om i kväll är inte så känd. Tyvärr hittar jag inte någon inspelning av låten, varken hos Youtube eller Spotify.

My little book of poetry, by Irving Berlin
(from 1921)

[Vers]
Some folks who don't know what to do with their evenings
Up till dawn with their dress clothes on they will roam
Dancing 'round in a Cabaret
Homeward bound at the break of day
I have found that it doesn't pay
So I'd rather stay at home

[Refräng]
With my little book of poetry
Let me while the hours away

Reading the poets of olden times
Meeting the girls they dressed up in rhymes

I will never ask for company
When the skies of blue turn to gray

Mister Kipling and Poe are the best friends I know
At the end of a weary day

***

  Jag avslutar med en vers ur en Ella Fitzgerald-sång. Den får introducera mina kommande "Elementdikter" vars teman är vatten, eld och luft. Den kan också fungera som en aptitretare inför "stenkakornas" inträde i bloggen, vilket kommer att ske någon gång kring årsskiftet.


Into each life some rain must fall, performed by Ella Fitzgerald & The Ink Spots
(Text: Allan Roberts, Music: Doris Fisher. Label: Decca, 1944.)

Into each life some rain must fall
But too much is falling in mine
Into each heart some tears must fall
But some day the sun will shine
Some folks can lose the blues in their hearts
But when I think of you another shower starts
Into each life some rain must fall
But too much is falling in mine

***

  En ny tioveckorsperiod (vecka 41-50) är planerad för bloggen.

Måndagarna kommer att innehålla fyra olika rubriker:
Stjärnhimlen (ytterligare två avsnitt)
Elementdikter (vatten, eld, luft)
Dygnsrytmen (tre dikter som följer världens tidszoner)
Veckans blomma (ytterligare två avsnitt)

Tisdagarna fortsätter med:
Poesifestivaler
Kurs och Konferens (universitetskurser och konferenser)

Poesiskolan (eventuellt något nytt avsnitt)

Onsdagarna får ett helt nytt och spännande innehåll:
Kända romaner (fem avsnitt med dikter om kända romaner eller dikter som förekommer i kända romaner)
Bortglömda poeter (fem avsnitt)

Torsdagarna har ett orubbat bo. Utblicken är ett mycket populärt inslag.

Fredagarna kommer ni få porträtt av låtskrivare som även skrivit poesi, rubriken kommer att bli Songwriters. Men det blir inte de allra mest självklara, såna som Patti Smith, Bob Dylan, Jewel Kilcher och Cornelis Vreeswijk.

Lördagarna fortsätter med ett eller två avsnitt av "Split this rock". Därefter blir det ett alfabet för "stålmän".

Söndagarna bjuder på tio nya delar av "Poeten och Översättaren". Den rubriken är jag själv väldigt nöjd med.

Så det finns all anledning för er att fortsätta med era dagsbesök hos "Poetry with Blues".

fredag 18 september 2015

Bland snäckor små

  Efter några struliga fredagar i bloggen så är Musikfredagen tillbaka. Det blir ett sista balladinlägg med Birger Sjöberg, Jan Höiland och så Cornelis förstås. I morgon får ni inte missa inledningen av PSTC-finalen. Juryn har sagt sitt!


  Tja, det blir lite mörkt i kvällens första visa. Bleka Dödens minut, med inledningsraden: "Ja, du kommer till slut, bleka Dödens minut", är en visa av Birger Sjöberg (1885-1929), som ingår i Fridas bok, utgiven 1922. Sången, som har undertiteln "(Reflexioner sedan han sett en begravningsprocession med standar tåga förbi.)", skildrar döden samt konventioner kring begravning och sorgetid. Källa: Wikipedia

  Tommy Körbergs fina inspelning av visan finns inte tillgänglig som videoklipp. Jag hänvisar till Spotify.

Bleka dödens minut
(Text & Musik: Birger Sjöberg)

Ja, du kommer till slut,
bleka Dödens minut,
då med granris min port blir prydd,
då min fönstergardin
utav blommig satin
blir på mitten ihopasydd,
då min hand har en ros i förvar,
om vars doft ingen aning jag har.
Ja, du kommer till slut,
bleka Dödens minut,
då jag står där så gömd och skydd.

Stärkta veck överallt.
Allting skiner så kallt.
Kandelabern, den hyrda, bär
sina ljus utan glans,
och den svartaste frans,
som fanns köpa, den finnes här.
Våta kinder sig skymma i flor
såsom rosor i dimma, jag tror…
Stärkta veck överallt.
Allting skiner så kallt
där, som Döden med lien är.

Under klockornas vin
in de bära terrin
på en blåmanglad duk, så ren.
Solen, blek bak gardin,
slår i glaskaraffin
ned en stråle med gullgult sken.
Gamla frackar ses runt kring mitt stoft,
alla dunsta de malpappers doft.
Under klockornas vin
in de bära terrin,
en glacerad, med blom och gren.

Snart står kammaren kall
med sin svartklädda pall,
tom och dragig och väldigt arm.
Något bortrivet blad
av en krans far åstad
för ett vinddrag från fönstrets karm.
Ute höras de pulsa i snön
under klockornas ängsliga dön.
Snart står kammaren kall
med sin svartklädda pall
och en bårduk på stolens karm.

Allt för mycket besvär…
Jag så föga begär.
Bättre varit, att fall få
som ett blad faller ner,
virvlar runt och beger
sig till vila bland stoft och strå.
Daggen faller, och frosten gör vitt,
snart är bladet i smulor förspritt.
Allt för mycket besvär…
Jag så föga begär
utav klockor och sånger då.

Ja…Men har du en ros,
kan du lägga den hos
mig på kullen, när dock du går
vägen strax där förbi
under fåglarnas skri,
medan sommarn, den glada, rår.
Kan min ande med dimfingrar då
vänligt vinka – nog görer den så!
Som en fjäril, som vind
vill jag röra din kind
ibland kors och bland snäckor små.

***

  En natt i Moskva eller Podmoskovnyje vetjera (på kyrilliska: Подмосковные Вечера, på svenska: "Kvällar i Moskvas förstäder", även engelska: Moscow Nights) är en rysk sång. Den är en av de ryska sånger som är mest berömda utanför Ryssland.
  Sången hette ursprungligen Leningradskje vetchera ("Kvällar i Leningrad") och skapades av kompositören Vasilij Solovjov-Sedoj och poeten Michail Matusovskij. På förfrågan från Sovjetmakten fick dock namnet och texten ändras till att handla om Moskva istället.

  Sedan dess har sången spridit sig över världen. I Sverige blev sången populär under titeln "En natt i Moskva" med Jan Höiland och låg på Svensktoppen under perioden 13 oktober 1962 - 26 maj 1963 och toppade bland annat listan. Källa: Wikipedia

I klippet kan ni lyssna till Jan Höilands version.


En natt i Moskva, framförd av Jan Höiland (f. 1939)
(Originaltext: Mikhail Matusovskij (1915-1990), Musik: Vasilj Solovev-Sedoj (1907-1979). Svensk text: Håkan Elmquist (f. 1934)

Nattens mörker faller när dagen dör
nere vid Moskvaflodens strand.
||: "Kära, stanna här tills dagen åter gryr,
    låt oss vila i drömmens land". :||

Som ett silverband rinner floden fram.
Sätt dig här vid stranden hos mig.
||: Hör hur trädens sång kan säga mer än ord
    det jag känner i natt för dig. :||

Du ser upp mot stjärnornas kalla värld.
Vart går dina tankar min vän?
||: Önskar du som jag när stunden snart är här
    att ej dagen skall gry igen? :||

***

  Deirdres samba är en sång av vispoeten Cornelis Vreeswijk (1937-1987). Låten är ursprungligen skriven av den brasilianska sångaren Chico Buarque (f. 1944) då den heter Quem te viu, quem te ve ("vem såg dig, vem ser dig?" ett talesätt för ungefär "Se den du har blivit" eller "Det kunde man inte tro om dig"). Vreeswijk skrev en svensk text till den 1968 då han hade varit i Brasilien och blivit influerad av brasiliansk musik. Källa: Wikipedia

  Först får ni Cornelis version och i slutet av inlägget kan ni lyssna till Anne-Lie Rydé.


Deirdres samba
(Text och musik: Chico Buarque, Svensk text: Cornelis Vreeswijk.)

Varje kväll vid åttatiden
går jag stigen nerför berget
och så hoppar jag på bussen
som går till Copacabana.
Jag har badat, jag duschat
luktar gott om hela kroppen
och så börjar jag gå,
och jag tål att tittas på.

- Dansa samba med mig.
ay, ay ay ay
jag e' bra,
jag e' bra
Har du tid och pengar så
köper du min samba.
Har du tid och pengar så
köper du min samba.

Går man på Copacabana
har man havet till vänster.
Fast jag tittar rakt framför mig
och ser på vem jag möter.
Ser dom ut att vilja dansa
får dom köpa min samba.
Den som prutar får gå
för jag tål att tittas på.

- Dansa samba med mig ...

Vill du lära dej min samba
under månen,på stranden?
Jag kan vissla melodien,
med två snäckskal slår jag takten.
Och om du har lust att älska
har vi hamnat på rätt ställe.
Det är förbjudet - jovisst,
men hotell är så väldigt trist.

- dansa samba med mig ...

Mellan Praia de Flamengo
och det fagra Ipanema
finns de rikas heta stränder.
Men dom fattiga i Rio
bor högt över alla andra,
högsta berget bor jag på.
Vinden svalkar, solen bränns.
Där finns sorg som inte känns.

dansa samba med mig ...


fredag 28 augusti 2015

I ett tyst kvarter

  Den viktigaste redaktören för svenskt musiktryck måste vara Ingemar Hahne. Han är mannen bakom bokserien Vispop och åtskilliga sångböcker, däribland trion "Svenska visor - de bästa svenska visorna genom tiderna", "Svenska sånger - våra tidlösa sångklassiker" och "Svenska visor - den gröna samlingen". I kväll har jag valt tre sångstycken ur den sistnämnda.

Vy över Gamla Hagalund

  Först ett besök på "Lyckliga gatan". Den blev en stor succé för Anna-Lena Löfgren, 1967. Originalet är italienskt, Il ragazzo della via Gluck, och fick svensk text genom Britt Lindeborg (1928-1978). Den italienska versionen handlar om en pojke som växer upp i slummen, men som överger sin familj för att flytta in till staden.
  Lindeborg växte upp i Gamla Hagalund och inspirerades till den svenska texten när kåkstaden revs under 1960-talet. Även Lindeborgs självbiografi har fått namnet Lyckliga gatan - du finns inte mer. Källa: Wikipedia


Lyckliga gatan, framförd av Anna-Lena Löfgren (1944-2010)
(Svensk text: Britt Lindeborg, Musik: Adriano Celentano.)

Minnena kommer så ofta till mig
nu är allt borta jag fattar det ej.
Borta är huset där murgrönan klängde
borta är grinden där vi stod och hängde.
Lyckliga gata du som varje dag hörde vårt glam
en gång fanns rosor här, där nu en stad fort växer fram.

Lyckliga gatan du finns inte mer,
Du har försvunnit med hela kvarter
Tystnat har leken, tystnat har sången
Högt över marken svävar betongen
När jag kom åter var allt så förändrat
trampat och skövlat, fördärvat och skändat
Skall mellan dessa höga hus en dag, stiga en sång
Lika förunderlig och skön som den vi hört en gång 

Ja, allt är borta, det är bara så!
Ändå så vill jag nog inte förstå,
att min idyll som ju alla vill glömma,
nu är en dröm som jag en gång fått drömma.
Allting är borta, huset och linden
och mina vänner skingrats för vinden.
Lyckliga gata det är tiden som här dragit fram.
Du fått ge vika nu för asfalt och för makadam

***

  För "Här kommer natten", svenskt tung-gung av Pugh Rogefeldt. Den finns med på hans debutalbum "Ja, dä ä dä" (1969) och utgavs också som singel samma år. Det kan vara värt att nämna de andra huvudpersonerna vid inspelningen. Låten spelades in i Metronome Studios i juni 1969 med Anders Burman som producent. Medverkade gjorde Rogefeldt på gitarr och sång, Jojje Wadenius på gitarr, bas och piano samt Janne "Loffe" Carlsson på trummor. Tekniker under inspelningen var Michael B. Tretow. Källa: Wikipedia

  Flera andra artister har spelat in låten, bland annat Eldkvarn och Marie Fredriksson. Sen är det säkert många som minns Miss Li's version i TV-succén "Så mycket bättre". Den kan återses i videoklippet efter sångtexten.

Här kommer natten, framförd av Pugh Rogefeldt (f. 1947)
(Text & Musik: Pugh Rogefeldt, Label: Metronome, 1969)

Här kommer natten
kall och underbart lång
här kommer mörkret
dape - dape -dape - da - da -da

När alla sover djupt av dagens förvärv
då kommer natten
dape - dape -dape - da - da -da

När du kommer
ska jag sitta här och ta allt som du ger mig
och när du går
vet jag att du snart är här igen

Se staden lyser
i alla regnbågens färger
se staden lyser
dape - dape -dape - da - da -da

Se alla männskor
som gråter skrattar och lider
här kommer natten
dape - dape -dape - da - da -da

När du kommer
ska jag sitta här och ta allt som du ger mig
och när du går
vet jag att du snart är här igen


***

  Hela tiden finns "Flugan i rummet" som en påminnelse om vilka vi är. Det finns inget tillgängligt ljudklipp på Cajsa-Stina Åkerströms låt. Jag hänvisar er till Spotify, eller andra tjänster.

Flugan i rummet, framförd av Cajsa-Stina Åkerström (f. 1967)
(Text & Musik: Cajsa-Stina Åkerström, Label: Metronome, 2002.)

Jag är luften som finns 
runtomkring dig
jag är marken där du går
jag är kläderna som sitter på dig
jag är vinden i ditt hår
jag är flugan som far runt i rummet
och följer allt du gör
så se upp med var du fäster blicken
det är den jag lever för

Jag kan dig mer än du förstår
jag är steget före vart du går
innan du ens hunnit tänka här
så är jag sedan länge där

Jag har stått här i ett hörn och väntat
snart träder jag fram
undrar om du någon gång har hört hur
jag viskat ditt namn
jag är den som ringer mitt i natten
jag är någon som stör
men tänk efter vad du säger till mig
det är det jag lever för

Jag kan dig mer än du förstår...

Jag är muggen som du dricker te ur
jag är sitsen på din stol
jag är frimärket du slickar på nu
jag är vattnet i din pool
jag är dofterna som kittlar din näsa
jag är ljuden du hör
var försiktig med ditt leende nu
det är jag beredd att dö för

Jag kan dig mer än du förstår...