Examine the relics

  Rubriken "African Poetry" öppnar sin dörr för sista gången. Den leder in till sydafrikanen Kobus Moolmans poesi. Hans texter innehåller ett flöde av lukter och känslor. Tyvärr är strukturen på dikterna lite jobbigt enformiga. Boken är uppdelad i fyra avdelningar: Who?, What?, Why? och When?
  Dikterna beskriver olika rum och upplevelser, från barndom till den vuxnes kärleksmöten.

***

  Kobus Moolman föddes 1964, och för närvarande bor han i Pietermaritzburg. Han har publicerat sex enskilda diktsamlingar: Time Like Stone (University of Natal Press, 2000); Feet of the Sky (Brevitas, 2004); Separating the Seas (University of Kwazulu-Natal Press, 2007); Light and After (Deep South, 2010) and Left Over (Dye Hard Press, 2013). och så boken "A book of rooms" som jag har läst.

The room of wordlessness, by Kobus Moolman
(from A book of rooms. Grahamstown, South Africa : Deep South, [2014].)

There is the smell

of undiluted Dettol that he remembers And ammonia and old
vomit, fresh paint

(Double Velvet - Velvagio) and wet sea-sand A smell that swells
and recedes as his father

slowly moves his head There is the sensation of claustrophobia
smooth aluminium

surfaces, shining needles, clear PVC tubes and sharp sea-spray
There is the thin

sound of wind far-away in the dark hollow of a shell whispering
There is the gargle

of sounds in a hollow language in a putrid mouth without a hint
of his father anywhere

in it There is nowhere for him to look without seeing the thin
body of someone

who used to be his father before his father gave up being anyone
and expected everyone

suddenly to feel sorry for him There is the white uniform of a bed
that carries a weightless

cargo from one reluctant breath to the next There is nothing
So nothing is said Nothing at all Just like that Only the waiting.

***

  Jag har läst en väldigt avslöjande recension av boken. Den är skriven av Afric McGlinchey och han klargör relationerna så här:

  "Moolman creates setting like a cinematographer or playwright. (He has written several plays.) Many of these poems could be read as stage directions, bringing to mind Shakespeare’s ‘All the world’s a stage’.
  (...) But his father doesn’t come out of this collection at all well, neither does the speaker. One shameful event after another is described in forensic (if oblique) detail, suggesting a self-loathing, particularly in relation to the way he treated his younger brother." (Sabotage Reviews, January 15, 2015.)

  Förutom att flödet är svårgenomträngligt är det nästan omöjligt att välja ut några utdrag. Det får bli en modersbild.

Kobus Moolman

***

The room of what is left (extract), by Kobus Moolman
(from A book of rooms. Grahamstown, South Africa : Deep South, [2014].)

There is just

a long crack left in the wall that opens and closes depending on
the weather

There is just a wide window with broken green blinds that faces
straight onto the

past, that runs left to right and back again all day and night every
day Even when

he is not there There is just a bare wooden floor with a hole in
the middle through which

suddenly everything drops There is just his mother, musty as a
wet towel, on her

knees in her blue crimplene dress thinner than a ghost, sweeping
up the fragments of

fifty years in the same leaking house, and packing the pieces into
a cardboard box and

closing the lid and taping it shut and never opening it again Not
even when she gets

to the other side To the Green Wing that smells of urine and
stale photographs
...

With some purple thoughts

    Det är dags för den sjätte delen i följetongen "African Poetry". Hittills har jag varit lite besviken på mina utvalda afrikanska författare. Men ikväll blir det blodfyllt, kan jag lova. 
  Jag vill tacka Nordiska Afrikainstitutet för att deras bibliotek redan har köpt in kvällens bok, trots att den har ett färskt utgivningsdatum. Boken heter "Fuchsia" och är skriven av Mahtem Shiferraw.

***

  Mahtem Shiferraw är den tredje poeten som vinner det årliga Sillerman First Book Prize för afrikanska poeter. De två tidigare vinnarna har varit Clifton Gachagua, Kenya och Ladan Osman, Somalia. Vinnaren väljs ut av redaktionsteamet inom African Poetry Book Foundation: Chris Abani, Matthew Shenoda, Bernardine Evaristo, John Keene, Gabeba Baderoon and Kwame Dawes.

  Eftersom Mahtem Shiferraw är bokdebutant så finns det inte så mycket biografisk information om henne.

  Hon är poet, visuell konstnär och kulturaktivist. Hon växte upp i Eritrea och Etiopien men lever numera i Los Angeles.
  Hennes dikter har publicerats i The 2River View, Blast Furnace Literary Journal, Blood Lotus Literary Journal, Cactus Heart Press, Mad Hatters Review, Mandala Literary Journal and Blackberry Magazine. Källa: Prairie Schooner

*

  Liksom de tidigare afrikanska exemplen så skriver Mahtem Shiferraw långa dikter. Men när man läser hennes bok är det ingen risk att man vaggas till sömns. 
  Jag väljer att göra något ovanligt den här gången. Boken innehåller flera bra dikter, och hade de varit av kortare längd så hade jag säkert valt ut flera. Men jag nöjer mig med att publicera den fenomenala titeldikten, som samtidigt är en av de längsta i samlingen.

Fuchsia, by Mahtem Shiferraw
(from Fuchsia. Lincoln : University of Nebraska Press, 2016.)

It’s a deep purple thought;
once it unraveled prematurely
and its tail broken, leaving a faint trail
of rummaging words.

When I was little, growing up 
in Addis Ababa, my father bought
the fattest sheep from street vendors
for the holidays. He would

pull its curled horns, part the wet
rubber lips to check the sharpness
of its teeth, grabbed its tail, separate

hairs in the thick bed of fur. Later, he will
bring it home, unsuspecting creature, 
tie it to a pole in the garden, feed it the greenest
grass until its sides are swollen and heavy. It will be
slaughtered in the living room, kitchen knife

cutting in a precise angle through its neck, 
the blood splattered on the blades of grass gently laid
by my mother on the cement floor, one last
comfort before its end. Come afternoon, it will
hang upside down, viscous wet smell emanating 

from its insides, and knife slashing between slabs of organs,
all to be eaten differently — bones of the rib cage
deep fried, bleeding texture of kidneys minced 
into bite-sized shapes and soaked in onion and pepper oil,
small blades of the stomach dutifully cut into long
strips, and mashed with spiced butter and berbere. Even
the skin, bloodying fur, will be sold to passing vendors, 
its head given away to neighbors who will use it for soup.

In September, the street shoulders of Addis Ababa
flood with yellow daisies, creating patches of sunlight
in rainy days. But every so often, a mulberry daisy 
is spotted, its head barbarous in a field of gold, 
dirty purple in its becoming.

The first time I saw a plum, it was lying in a pool
of swollen mangoes and papayas at a local grocery store,
and I held it in my hand, wanting to pierce the luminous
nakedness of the skin with my nails and teeth.

If you ask how to say “burgundy” in Tigrinya, you will be told
it’s the color of sheep-blood, without the musty smell
of death attached to it. It’s also the color of my hair, dipped
in fire. And the greasy texture of clotted arteries, and the folding
skin of pineapple lilies, and the sagging insides of decaying roses,
and the butterfly leaves of blooming perennials, and spongy
strawberries drowning in wine.

*

Right before dusk, when the skies are incised with a depression 
of shades, oranges escaping from one end into the mouth of the horizon, 
freckled clouds unclog suddenly, giving shape to the pelvis
of the sky, its sheep-blood visible only for a second, then bursting 
into flames of golden shadows. In days like these, when
the sun’s tears are fat and swollen, descending obliquely into the city, 
we say somewhere a hyena is giving birth, and perhaps it is.

And then, you ask, what is fuchsia — and there’s a faint smile, a sudden remembrance, an afterthought in hiding, forgotten smells
of wildflowers and days spent in hiding, in disarray. And mulberry
daisies carried by phosphorescent winds into the warm skin of sleeping
bodies; moments spent between here and there, pockets of emptiness - without sound, without reckoning.

*

On the other side of the earth

  Det blev inget inlägg igår, främst för att ett samtal från Försäkringskassan rubbade mina cirklar men också för att "onsdagsgästen" ännu inte gett klartecken till publicering. Kvällens agenda är förlagd till Sydafrika och innehåller dikter av Joan Metelerkamp.

Knysna Lagoon, Sydafrika

***

  Joan Metelerkamp föddes 1956 och växte upp med sina tre bröder i KwaZulu-Natal midlands, där hennes far var lantbrukare. Hon tog en BA vid universitetet i Natal, följt av en post-graduate i teaterkonst vid University of Cape Town.     Hon arbetade sedan under tre år med att undervisa i drama inom olika utbildningsformer och därefter undervisade hon i tre år vid universitets avdelningar för engelska studier.

  År 1998 flyttade hon med sin familj till Knysnaområdet i södra Kap-provinsen, där hon fortfarande bor.

  Jag har valt ut tre dikter ur hennes bok Now the world takes these breaths från 2014.

Joan Metelerkamp

Daughter, by Joan Metelerkamp

(from Now the world takes these breaths. Cape Town : Modjaji Books, 2014.)

Now that I see
     how in her own life
     she is. in immanence. not about
to be.
     in being
on the other side of the earth
she is
     married to her own life
as only she could be
my daughter -
how could I have loved her
     too closely

how could I ever have loved
     my mother too closely.

***

  Hennes verk har både till sin form och till sin frispråkighet jämförts med kanadensiska Anne Carson. Jag tycker nog att Carson tar ut svängarna lite mer än vad Joan Metelerkamp gör. Nästa diktexempel ligger emellertid väldigt nära Carson.

(From Now the world takes these breaths. Cape Town : Modjaji Books, 2014.)

Long day - long windy day alone resting my back.

artists, writers in my book fucking one another
like fishes or frogs - amen. So be it. Long windy day - everything
out of control all said discussed like death already - so?
There will be generations, still some with playful tenderness.
inclination to not entirely literalness.
intellectual erotic spiritedness. gayness -

moon rising moon going down.
children out of the fold as if out from under bushes

mists spilling. softening the valleys.

suddenly a jackal as if from nowhere
leaps out in front of the car.

We have talked. We agree. He doesn't want to be left.
I want him to be first so he shows me the way.

***

  I bokens avslutande dikt är rytmen enklare och harmonin ges plats. Det blir en sorts utandning.

(From Now the world takes these breaths. Cape Town : Modjaji Books, 2014.)

Never an October
         you remember
                  so still -
then near the middle of the month
         the first thick mist
                  all the frogs in Africa

crammed together
         in chorus.
an accidental moment as you look up.
mid-afternoon's greyness. vagueness.
all at once it's all quite clear -
this is how it is
         it's ok
                  it can go.

Imaginative letters from Kenya

  Det finns inga överdrivna mängder av information kring kvällens afrikanska poet. Men han är otvivelaktigt en av de mer lovande från kontinenten. Tyvärr hade jag problem att få tag i hans debutsamling, så jag nöjer mig med två dikter från Poetry Foundation där han redan finns upptagen med en kortare biografi.

***

  Den kenyanske poeten, manusförfattaren och redaktören Clifton Gachagua är född (1987) och uppvuxen i Nairobi och tog sin grundexamen i biomedicinsk vetenskap vid Maseno University.
  Hans debutsamling, The Madman at Kilifi (2014), valdes till Sillerman First Book Prize for African Poets av the African Poetry Book Fund & Series. Källa: Poetry Foundation

A Bronze God, or a Letter on Demand, by Clifton Gachagua
(from Madman at Kilifi / Clifton Gachagua ; foreword by Kwame Dawes. Lincoln : Univ. of Nebraska Press, 2014.)

I like to think of your silence as the love letters you will not write me,
as two sax solos from two ages across a stage, learning the languages
of kissing with your eyes closed. I like to think of you as a god
to whom I no longer pray, as a god I aspire to. I like the opening of your joined palms, which is like an urn where my ashes find a home. The music of your lashes; the silent way your body wears out mine.
Mostly, I like to think of you at night when a black screen of shining dust shines from your mines to the edge of my skin, where you are a lamp of flutters.
I remember the spectral lashes–marigold, tamarind, secret thing between your thighs, of closed kissing eyes. 
At night, the possibility of you is a heavy
sculpture of heavy bronze at the side of my bed,
a god. And I pray you into life. Into flesh.

***

  Kwame Dawes uttrycker sig så här om Gachagua i sitt förord i boken:
“Gachagua’s poems are urgently present; they emerge out of sources like the radio, newspaper, television, as well as street stories and rumours. They seek to chart a changing society and while the effort is largely impossible to accomplish, the gesture is important. ...". Källa: Poetry Foundation

Mountain, by Clifton Gachagua
(from Madman at Kilifi / Clifton Gachagua ; foreword by Kwame Dawes. Lincoln : Univ. of Nebraska Press, 2014.)

Mount Kenya

On the day I set out on the climb,
grief saddled in my back like a bag of marbles,
my breath like clouds hanging on the low peaks of a mountain,
on the day I set out
leaving nothing behind, nothing on the bed, no version of myself,
just my voice through the night, the voice I use to ward off nightmares.
(My voice is a still life in itself, a shroud green and ultramarine deep blue, a bowl of apples and tangerines on a table.)
On the day I set out,
the mountain is high in front of me, the unreliable god of mist and fog.
I have no voice to say how high
my fingers must lift as if on a lover's upper lip,
to take in the breath of how high my mountain is—white teeth behind
a snow cap, numberless springs, cold like the enzymes in spit—
a version of me is still asleep: the moving of a limb in sleep.
Everything becomes lucid.

Letters and heritage

  Till dagens afrikanska mål har jag valt en liten diktsamling av Ngwatilo Mawiyoo från Kenya. Bokdebuten skedde 2010, men redan 2009 besökte hon Stockholms Poesifestival. Först i september 2015 fick hon en profilsida hos Poetry International i Rotterdam.

***

  Profilen ger följande beskrivning:

  "Drawing from her musical background and her work as an actress, Ngwatilo Mawiyoo (born 1983) is acclaimed as ‘a priest of the art of performed poetry’. She has performed in venues in East Africa, Europe and North America, such as the 2009 Stockholm Poetry Festival.

  An undisputed young master of the written word, Ngwatilo’s first collection of poems Blue Mothertongue (2010) is ‘crafted with beautiful pace and intelligence’, a worthy testament of her times." From Poetry International, september, 2015.

**

Migrant dream, by Ngwatilo Mawiyoo
(from Blue mothertongue : poems. Nairobi, Kenya : Ngwatilo Poetry & Books, 2010.)

Last night I dreamt I found your letters
in the hands of another. There were the sketches
you'd drawn on that baby blue envelope.
We were dolphins in the ocean, which mattered
because waters everywhere are connected -
feeding each other, suffering together
- which was how we wanted to live.
But I left and picked this place which forgets
the quality of water. Now because of the desperation
I fled and the hope I sought, I find myself prostrate;
a beached dolphin.

In the dream I cared nothing
for the other woman's presence;
merely took the letters back
because they belonged to me
even if you no longer did.
Only you have written "Dearest
Sarah" in a script I trust.

I woke in a panic and ransacked my apartment:
my bedroom, desk-drawers, moldy suitcases -
it had been so long - I didn't know what
I was looking for, the color or size of the box
I hid them in. But it surfaced and within it your letters,
intact in their hiding, protected by two freezer bags.

I unfold the dolphin-embossed envelope carefully
to look at your writing, I trace fingers along the pages
inside som my nerves will read them like Braille.
The parcel I place upon my desk, I must
photocopy its contents in the morning:
your letter is yellower than I remember.

***

Heirloom, by Ngwatilo Mawiyoo
(from Blue mothertongue : poems. Nairobi, Kenya : Ngwatilo Poetry & Books, 2010.)

She hushes herself; fighting back
tears, sighing aloud, speaking
incantations, now steady like despair
for a house with a man inside
who stays, which would stand on a street
scarred with memory and longevity –
like London’s streets on streets – but her own
filled with stories from her ancestry.
She looks at her child asleep in his cot
resolves to forge a home for him; even steal
a path to widen, in which to place cobblestones
or some other rock she can own.

(Not: Heirloom betyder arvegods på svenska.)

A hundred silences

  Veckans lördagspoet är sydafrikanska Gabeba Baderoon. Hon finns utgiven på Bokförlaget Tranan i översättning av Roy Isaksson. Boken Tystnaden innan vi talar innehåller dikter ur två av hennes diktsamlingar, "The dream in the next body" och "A hundred silences".

***

  Gabeba Baderoon föddes i Port Elizabeth 1969, men flyttade till Kapstaden vid två års ålder. Familjen var ingen traditionell muslimsk familj. Föräldrarna var tvåspråkiga, men det talades engelska i hemmet.
  Gabeba studerade så småningom vid University of Cape Town, där hon lade fram sin avhandling om bilden av islam i sydafrikanska medier, litteratur och konst. Hon har även varit gästföreläsare vid Växjö Universitet (våren 2005) och gästförfattare vid Nordiska Afrika-institutet i Uppsala (hösten 2005). Källa: Författarens webbplats

  En av hennes mer omtalade dikter är "Krigstriptyk: Kärlek, tystnad, ära" vars original ingick i antologin "Women for Children's Rights". Jag inleder med att återge den andra delen ur den dikten.

Krigstriptyk: Kärlek, tystnad, ära (del II), av Gabeba Baderoon
(ur Tystnaden innan vi talar ; i urval och tolkning av Roy Isaksson. Stockholm : Tranan, 2008.)

II. Fadern tar emot nyheten att hans son dött i intifadan

När han hörde nyheten blev herr Karim tyst.
Han såg inte på kamerorna,
inte heller på människorna som kom med sin sorg.
Han kände en hand glida ur hans hand,
ett litet grepp som släppte taget,
och därför vägrade han den eviga ärans tröst.

***

  Hennes tredje diktsamling, A hundred silences, utforskar de intima relationerna mellan kärlek och förlust men också om att lämna och att minnas platser. Några av dikterna kom till under vistelsen i Sverige 2005.

Tiden flyr genom natten, av Gabeba Baderoon
(ur Tystnaden innan vi talar ; i urval och tolkning av Roy Isaksson. Stockholm : Tranan, 2008.)

- lär mig att spinna ull på Etnografiska museet i Stockholm

Att se Zainab Tumturk bita ihop läpparna
och skriva sitt namn med en ny skrift, att se
henne reda ut ull med en metallkam, fästa
en del av den mjuka massan på en krok och längs
en träslända snurra en allt tunnare tråd, gnugga
sländan uppåt längs låret
och släppa den och låta den snurra
den allt tunnare massan till tråd,
är att se tiden skapad för hand.

Med fingrarna räknar hon
stegen tillbaka till sakernas
begynnelser, får på torra kullar
medan kriget rasar över namn och tillvaro.
Och, trots det, klippning, spinning, vävning
i nomadiska liv, orden för tid och beständighet.

På mattorna under hennes fötter finns mönster med namn som
fröstjälk
vargstrupe
det onda ögat
kärlekens snara

Mönstren från norra Sverige ser ut
som de från de kurdiska bergen, bevis
inte på att ett medvetande flyter genom oss alla
utan, i en matta som tar en månad att väva,
på att tiden flyr genom natten
medan vargarna dyker upp vid horisonten;
i trådens yta, som fångar
kärlekens kortvariga tröst
i fingrarnas beständighet.

***

  Hon har sedan 2005 deltagit i åtskilliga festivaler världen över. År 2009 ingick hennes poem "My Tongue Softens on the Other Name" i den jubileumssamling som gavs ut på CD i samband med fyrtioårsfirandet av Poetry International Festival i Rotterdam. Källa: Författarens webbplats

  Jag avslutar med en dikt som inkluderar svalor. Ni vet sedan tidigare vilken faiblesse jag har för just svalor.

Att lära sig älska misslyckandet, av Gabeba Baderoon
(ur Tystnaden innan vi talar ; i urval och tolkning av Roy Isaksson. Stockholm : Tranan, 2008.)

Två svalor tumlar
som papperstussar
efter varandra.
Kameran misslyckas gång på gång
med att hitta den plats
där livet flyger genom bländaröppningen.
Under tiden faller svalorna
som två månskäror från himlen.

Förbiilande stjärtfjädrar i ett hörn av tomheten
som just lämnar bilden,
fotografen som filmar svalor
måste lära sig att älska misslyckandet,
hur detta att nästan uppnå målet
är fullkomligt i sig själv.

Journeys and memories

  Jag har tänkt att skriva om sju afrikanska poeter under lördagarna, varvat med tre amerikanska Poet Laureates. Först ut blir zimbabwiern Togara Muzanenhamo, som nyligen gav ut sin tredje diktsamling. Jag har läst hans debutbok, Spirit Brides (2006).

***

  Togara Muzanenhamo föddes 1975 i Zambias huvudstad Lusaka men tillbringade sin barndom på en gård i Zimbabwe. Han studerade företagsekonomi i Paris och Haag. Han återvände  till Zimbabwe efter examen och arbetade först som journalist innan han började arbeta för en organisation som producerar afrikanska filmmanus. År 2001 flyttade han till Manchester för att specialisera sig på kreativt skrivande vid universitetet. Hans dikter har publicerats i många tidningar. Hans första samling, Spirit Brides, publicerades 2006 av Carcanet Press och kom med bland de nominerade till Jerwood Anderson First Collection Prize.

  Jag tycker det märks att det är en debutbok. Den saknar struktur, ett stort antal lösa dikter har satts samman till en samling. Jag är inte så förtjust i sådana diktsamlingar.
  Dessutom hoppar den innehållsmässigt mellan olika geografiska och tidsmässiga ramar. Utöver det anser jag att en del av dikterna inte kan betraktas som poesi, utan snarare som kortprosa.

  Jag har ändå valt ut två dikter ur boken.

Roads, by Togara Muzanenhamo
(from Spirit Brides. Manchester : Carcanet, 2006.)

Perhaps the road did end up somewhere. I see it now, in the grainy photograph she took, bending away on the southern coast of Sweden; telephone posts linked with slack wire disappearing into the countryside where the road turns to tufted dunes.

I hear her saying — This road leads home, commenting on shadow and shadow turning into each other. I see her running carefree along a wild stretch of sand, her body in full stride, the wind forcing back her hair – her mouth caught shouting something to the camera.

Now another road leads and bends into evening. It is autumn, we decide to take a walk. I turn to you, lost in thought – she’s not here, but you are – running in full stride, the motion streaming back your hair. I forget then start to chase you. Your laughter, our full-on laughter.

***

  Den andra dikten är rätt typisk för samlingen, en betraktelse - eller ska vi säga ett minnesfragment från barndomen.

Skaters, by Togara Muzanenhamo
(from Spirit Brides. Manchester : Carcanet, 2006.)

The lawn was a frost-tight green waiting
For sunlight to land on its surface and turn
the temporary veil of white to sparking dew.

After breakfast, the heavy drone of the Land Rover’s
Engine warming up in the garage as children
Milled in and out of the farmhouse, still dressing – 
Throwing satchels loaded with school books
Into the open back of the pick-up – where thick
Blankets lay for the hour-long journey.

And we waited for the one who was always last;
The car hooting, the front door of the house wide open – 
Keys dangling from the lock as he darted back again
To retrieve something else he had forgotten.

As we waited, we jumped out of the pickup,
Ran over the gravel driveway onto the lawn – 
All yells and shouts, arms held out,
The worn soles of our school shoes taking us along.