Tangled lives around his spot

  Vi har passerat tio av de Förenta Staterna i serien Poet Laureates. Vi började i staten New York hos Marie Howe och avslutar resan i Ohio, med ett inlägg om Amit Majmudar. Jag tycker att två av poeterna höjer sig över mängden, Elizabeth Austen (Washington) och gårdagens Dana Gioia (Kalifornien). Floridas Peter Meinke blixtrade också till i sina texter. 
  Ohios nytillträdde poet lägger sig i mittfåran, enligt min bedömning.

***

  Amit Majmudar växte upp i Cleveland. Han tog en BS vid University of Akron och en MD vid Northeast Ohio Medical University. Han är en diagnostisk radiolog som specialiserat sig på nukleärmedicin och jobbar heltid i Columbus, Ohio, där han bor med sin fru Ami och deras två söner, Shiv och Savya. Källa: Wikipedia

Anne Sexton (1928-1974)

To Anne Sexton, by Amit Majmudar (f. 1979)
(from Dothead : poems. New York : Alfred A. Knopf, 2016.)

A naked woman
used to be sacred, once.
A woman clothed in nothing
but her own words (and what words, Anne,
what words)
is beyond naked: is transparent.
I stare at photographs online sometimes
and try to peer through
the Delphic chasm, the sibylline leaf of you.
I have aborted poetry like yours in the womb
simply by prescribing lithium.
Every time I wonder, am I killing Anne
by keeping Anne
from killing Anne?
If you were alive today, I might have been your shrink.
Framed diploma, Freudian sangfroid.
I like to think
I would have dropped my prescription pad
and kissed your right hand from the knuckles
around to the life line and out to the nicotine fingertips.
But I am flattering myself.
In real life, I’m scared of heights
and open flames
and women poets. One does not marry
a precipice. One does not have a daughter
with a spiked blue crown of natural gas.
And women who live as fire falling
endlessly from the sky
tend to fall in with hurricanes.
Aeneas looks on piously
while the Sibyl moans and the god mounts her.
You deserved a religion of goddesses,
priestesses, talking birds.
What you got was diagnosed.
I’m no hurricane, I’m a worrywart, Anne,
I’m the shy heart with the side part, Anne,
too scared to ride in your stationary car.
On what blue coast did you coast to a stop?
What song was on the radio?
And when your irises turned into seas
did you strip off your dress and swim?

***

  "In his precise, often formally driven poems, Majmudar explores themes of identity, history, spiritual faith, and mortality." Citat från Poetry Foundation

  Jag upplevde att texterna i Dothead var alldeles för disparata, och dessutom saknade boken segmentindelning. Det blev alltför tvära kast mellan dikternas innehåll och deras form. Jag fick svårt att reda ut rötterna (dikter om hans bakgrund) som lagts omkring versfötterna (dikter och ordlekar i bunden form). Nåväl, ett exempel till släpper jag fram.

Ohio Theater

Love song for doomed youth, by Amit Majmudar
(from Dothead : poems. New York : Alfred A. Knopf, 2016.)

We weren’t born to live
long among the cracked
homes and crack
houses of the real.
The basketball court
fault lines smoke 
with dandelion clocks,
something volcanic
in this city’s decay.
Car alarms sing
across widowed lots,
and in rushes the sea.
Baby, be good to me.

We weren’t born to live
long drinking the tapwater
zinc, the expired 
milk of the real.
We must grow our hearts up 
in this hothouse
of broken windows
because our bodies
have grown up by themselves.
The vets nest
in the hollows of buildings,
and in rushes the sea.
Baby, be good to me.

***

  Resultat Poetry Mix Championship
16-delsfinaler:
Brasilien-Kina 5-2
Tyskland-Litauen 4-6 (Överraskande! Jan Wagners Tyskland utslagna)
Nya Zeeland-Slovenien 7-3
Italien-Ryssland 3-4

  I morgon får ni dikter och resultat från de två första åttondelsfinalerna: Belgien-Nederländerna och Polen-England

Kissing is our native language

  Det återstår två uppdateringar av "The Bloom" 2016, och i båda fallen vänder vi blickarna åt det "förlovade landet" i väster. Det återstår två avsnitt med statspoeter, i afton blir det Kalifornien och söndagens försegling sker i Ohio.

  Ännu en gång är jag nöjd med bloggens tajming. Det har varit Prideparad i Stockholm idag och Regnbågsflaggan har sitt ursprung i San Francisco (1978).

Stockholm Pride, 2013

***

  Sedan 4 december 2015, och för en period över två år, är Dana Gioia utnämnd till Poet Laureate of California.

  "Det verkar nästan vara ett krav för en poet att ha en okonventionell resumé, men Dana Gioias är kanske anmärkningsvärd för att den är så konventionellt unpoetic. Han har en examen från Stanford Business School, och säger själv att han kan vara "den enda personen i historien, som gick från business-school till att bli poet"." Citatet (översatt) är hämtat från Poetry Foundation.

  Jag har läst den nyligen utgivna boken 99 poems : new & selected. Den innehåller femton nya dikter medan de övriga är hämtade från hans fyra första böcker.

  Jag tycker om den här samlingen, och för ovanlighetens skull har jag verkligen uppskattat prosadiktning. Till inlägget har jag dock valt lite kortare textexempel.

Insomnia, by Dana Gioia (f. 1950)

(from 99 poems : new & selected. Minneapolis, Minnesota : Graywolf Press, 2016.)

Now you hear what the house has to say.   

Pipes clanking, water running in the dark,   

the mortgaged walls shifting in discomfort,   

and voices mounting in an endless drone 

of small complaints like the sounds of a family   

that year by year you’ve learned how to ignore.

But now you must listen to the things you own,   

all that you’ve worked for these past years,   

the murmur of property, of things in disrepair,   

the moving parts about to come undone,   

and twisting in the sheets remember all 

the faces you could not bring yourself to love. 

How many voices have escaped you until now,   

the venting furnace, the floorboards underfoot,   

the steady accusations of the clock 

numbering the minutes no one will mark.   

The terrible clarity this moment brings,   

the useless insight, the unbroken dark.

***

  Född i en förort till Los Angeles, Gioia minns sin mor, en mexikansk-amerikan som han säger hade ingen avancerad utbildning, men som läste och reciterade poesi för honom vid en tidig ålder. "Därför", säger han, "jag har aldrig övervägt att se poesi som en inneboende svår konstart vars mysterier endast kan uppskattas av en utbildad intellektuell." Källa: Poetry Foundation

  Jag håller med Gioia fullständigt i hans beskrivning, och om ni minns Montevideo-inlägget så framförde Circe Maia en liknande deklaration kring sin syn på poesi.

Words, by Dana Gioia

(from 99 poems : new & selected. Minneapolis, Minnesota : Graywolf Press, 2016.)

The world does not need words. It articulates itself

in sunlight, leaves, and shadows. The stones on the path

are no less real for lying uncatalogued and uncounted.

The fluent leaves speak only the dialect of pure being.

The kiss is still fully itself though no words were spoken.

And one word transforms it into something less or other –

illicit, chaste, perfunctory, conjugal, covert. 

Even calling it a kiss betrays the fluster of hands

glancing the skin or gripping a shoulder, the slow

arching of neck or knee, the silent touching of tongues.

Yet the stones remain less real to those who cannot

name them, or read the mute syllables graven in silica.

To see a red stone is less than seeing it as jasper –

metamorphic quartz, cousin to the flint the Kiowa 

carved as arrowheads. To name is to know and remember.

The sunlight needs no praise piercing the rainclouds,

painting the rocks and leaves with light, then dissolving

each lucent droplet back into the clouds that engendered it.

The daylight needs no praise, and so we praise it always –

greater than ourselves and all the airy words we summon.

***

  Han är gift med Mary Elizabeth Hiecke och de fick tre söner. Michael Jasper Gioia (som dog i späd ålder); Michael Frederick "Mike" Gioia; och Theodore Jasper "Ted" Gioia. Hans dikt "Planting a Sequoia" är baserad på hans erfarenhet av att förlora sin nyfödde son. Det är en mycket fin dikt.

  Men jag väljer bokens avslutande dikt, en spegling av ett drömscenario som även jag önskade en gång.

***

Marriage of many years, by Dana Gioia

(from 99 poems : new & selected. Minneapolis, Minnesota : Graywolf Press, 2016.)

Most of what happens happens beyond words.

The lexicon of lip and fingertip

defies translation into common speech.

I recognize the musk of your dark hair.

It always thrills me, though I can’t describe it.

My finger on your thigh does not touch skin—

it touches your skin warming to my touch.

You are a language I have learned by heart.

This intimate patois will vanish with us,

its only native speakers. Does it matter?

Our tribal chants, our dances round the fire

performed the sorcery we most required.

They bound us in a spell time could not break.

Let the young vaunt their ecstasy. We keep

our tribe of two in sovereign secrecy.

What must be lost was never lost on us.

At the table of San Antonio

  Poet Laureate nummer åtta är Carmen Tafolla. Hon är utnämnd i USA:s näst största stat, Texas. Jag har läst en av hennes diktsamlingar, den handlar till stor del om födelsestaden San Antonio.

***

  Carmen Tafolla (f. 1951) är en internationellt uppmärksammad "Chicana"-författare från San Antonio, Texas, och docent i pedagogik vid University of Texas i San Antonio. Tafolla tjänade som Poet Laureate för San Antonio 2012-2014, och utnämnd för 2015-16 i staten Texas. Tafolla har skrivit mer än tjugo böcker och vunnit flera litterära utmärkelser. Hon är en av de mest citerade "Chicana"-författarna i USA, och hennes arbeten förekommer i mer än 40 antologier. Källa: Wikipedia

At the tabel of Cariño, by Carmen Tafolla
(from This River Here : Poems of San Antonio. Wings Press, 2014.)

In this place of quiet ripples and breeze smooth as buttercream
a place where the river winds slowly around your heart,
centuries of secret spices scent the air, emanate from rock walls,
wave in the sleepy, long-fingered leaves of branches of príncipe dormido.

Herencia has a taste here, a flavor hard to lose
Here, the chile piquín blooms in the backyard,
sprouts tiny fire bombs of piquant power
The ancient trees drop a pilón of pecans in your lap
The tender touch of a watering can makes miracles grow tall -
papaya plants and rows of avocados
where they never were meant to be

Here, arms of love embrace the task, roll enchiladas red as
our library, mix in mole and motivos, roast corn with chile powder and cilantro
Skin of cinnamon bakes bunuelos, naán bread, sweet potato pie
Fingers the fragrance of rosemary fold mushroom crepes,
drizzle lemon over jícama, stew okra into gumbo
Hands sweet as survival carve Vietnamese eggrolls, chop water chestnuts,
barbecue the brisket till it falls apart
Eyes deep as chocolate craft homemade tamales
giftwrapped in corn shucks and tied with a bow

...

***

  Tafolla drog först till sig uppmärksamhet i den litterära världen som poet, när hon läste några av sina dikter på Floricanto Festival i Austin, Texas 1975. Hon publicerade sin första diktsamling , Get Your Tortillas Together följande år. Tafollas poesi är starkt påverkad av hennes etniska bakgrund, och fokuserar ofta på Chicana-symboler, eller teman och bilder som är viktiga för Chicano-kulturen. 
  Kritiker som Yolanda Broyles-Gonzales har konstaterat att Tafollas kvinnliga karaktärer ofta visar stor inre styrka, och uppvisar vad Broyles-Gonzales refererar till som "en okuvlig vilja att uthärda och överleva" även i de mest ogynnsamma förhållanden. Källa: Wikipedia
  Det sistnämnda tycker jag att hon har gemensamt med min favoritförfattare, Naomi Shihab Nye. Carmen Tafollas nästa dikt är för övrigt tillägnad Naomi.

Woman weaving words, by Carmen Tafolla
(from This River Here : Poems of San Antonio. Wings Press, 2014.)

to Naomi Shihab Nye

Soft ribbon braided in your hair
Fiesta ribbons wreathed at your door
Red ribbon round your gate
You welcome the poets
friends
young students hungry to create
You craft the lines
Weave the letters
Feed the words
Push to flight the poems
birdlings out of the nest
now free, now flying, now
graceful messages in the stream

Spread poetry in the air
that softly circles a Tower
named for the Américas
Multiply it like loaves
Promulgate it like baby butterflies
carrying carino to this comunidad
Braided through with strands of love
Verses in flight
Sometimes touching

A woman weaves words like nestlings set free into
the universe
and watches them fly
some ribbon of hope
into the future

***

  Carmen Tafolla tjänstgjorde som chef för mexikansk-amerikanska Studiecentret vid Texas Lutheran College i Segun 1973-1976, och från 1978 till 1979. Hon har varit docent i kvinnostudier vid California State University, Fresno, och är för närvarande assisterande professor i pedagogik vid University of Texas i San Antonio. Källa: Wikipedia
  Men hennes akademiska meritlista tynger verkligen inte hennes texter. Låt oss avsluta vid grillen ...

Big Red ... and Barbacoa, by Carmen Tafolla
(from This River Here : Poems of San Antonio. Wings Press, 2014.)

Big Red
Miracle Potion blooms bright
Bubbles up secrets of survival
Perks us even in the sweltering
suffocating heat of hard summer
Made to make the dead rise
         the weak rouse
         the wilted stand up straight
         and sing its glory
Big Red.
Only for the Brave
         the Bold
         the San Antonian.
A tonic for those crazy enough to plunge
ice cold into the sparkling depths
of resuscitation

The special sizzle of
HIGHLY-caffeinated
HIGHLY carbonated
HIGHLY sweetened
soda water
All the stops pulled out to keep us
alive, alert, awake
Thrown down the thirsty throat
like some icy chaser, strong and stinging
through the thick fat meaty rancho taste
of cowhead - barbacoa -
cradled in the earth an overnight of steaming till it
falls apart
the savory siglos flavoring its flesh
with wild monte, mesquite wood
vaquero culture, cummunal feast

De barba a cola,
from head to tail, nothing wasted,
nothing left to slump under the sun
All energy recycled
San Antonio Conservation-Sweet Survival -
Big Red ... and Barbacoa

Only for the Brave

The twists and turns that life delivers

  Den sjunde staten i min presentation av Poet Laureates är Florida. Förra året utnämndes Peter Meinke till en treårig period. Jag har läst hans rätt vassa och fyndiga texter i boken Lucky bones.

***

  Peter Meinke föddes 1932 i Flatbush, Brooklyn, New York. Han är poet och novellförfattare. Peter Meinke tog en BA vid Hamilton College och sedan tjänstgjorde han två år i armén, under vilken tid han var stationerad i Würzburg, Tyskland. Han tog senare en MA vid University of Michigan och en doktorsgrad vid University of Minnesota. Sedan lång tid tillbaka är han bosatt i St. Petersburg, Florida. Källa: Poetry Foundation

  Det är uppenbart att Peter Meinke gillar att leka med ord och uttryck. I boken Lucky Bones finns flera exempel på hur han dissekerar latinska fraser. Min favorit är följande dikt om Hippokrates sentens 'konsten är lång, livet är kort'. Beklagligt nog så kan den inte nomineras till årets dikt eftersom boken gavs ut 2014.

Ars longa, vitta brevis
av Pieter van Steenwyck (1615-1666)

Ars longa, vita brevis / Peter Meinke
(from Lucky bones. Pittsburgh, Pa. : Universirty of Pittsburgh Press, 2014.)

Now that I’ve reached the age
when I stumble up the stage
for my job-concluding pin
every evening out’s a chore
Looking forward to my gin
I think with resigned regret
as I trip the final step
my vita’s not so brevis any more

Mortúus my youthful storms
all melancholy gone
those clouds are sucked away
on soundtracks of Marianne
and Eleanor Rigby dreams
I remember a ribbon on the floor
but what were my girl friends’ names?
My sweetheart isn’t Mavis anymore

America rolls like a pig
in dirty oil and gore
My country my pig I shout
to the stars whose blinking snouts
and planetary snuffles
uproot the universe
as they gather galactic truffles . . .
My mentis isn’t compos any more

Looking around the world
why do I feel so gay
when I’m not gay at all
A martini’s not strong enough
to block the world’s fat fist
so what’s the olive for
and the lemon’s bitter twist?
My gravitas curls groveling on the floor

I dream of my old aunts still
bending over their cards
Nana and Lizzie and Lil
They pressed me against their hearts
I could hardly get my breath
Then they shooed me out the door
to my certain death:
My vita’s not so brevis any more

***

  Hans poesi anses vara kvick, mörk och formellt säker. Tematiskt utforskar han familj, vardag och politik i sina dikter. I en intervju för Artsmania uttryckte han "jag är mer av en grannskapspoet än en poet från Södern". Källa: Poetry Foundation

A song impossible to sing, by Peter Meinke
(from Lucky bones. Pittsburgh, Pa. : Universirty of Pittsburgh Press, 2014.)

Nothing matters my darlings my little ones
though the moon mimes magic in the Spanish moss
and the oaks twist like hearts beside our home

At the end at bottom lies the rigid stone
while the brief wind makes the branches toss
in the live oaks twisting by our home

And all falls to zero for our fevered bones
with their burden of a heart like an albatross:
Nothing matters my darlings my little ones

I wouldn't have you sorry when I'm gone:
Where nothing's there to gain where's the loss?
Just the live oaks twisting by our home

and the leaves piling on and piling on
in our yard where the bright schoolchildren cross
Nothing matters my darlings my little ones

It's a pittance that I leave for your inheritance
but the trees have a lesson here for us:
Nothing matters my darlings my little ones
to the oaks' twisted hearts around our home

Never a solo, always a duet

  Lördagsbloggen landar i staten Delaware, USA. De har inte en Poet Laureate, utan två. Åtminstone under innevarande period. De har nämligen utnämnt enäggstvillingarna och Spoken Word-poeterna, The Twin Poets (aka Nnamdi O. Chukwuocha och Albert Mills), till ett gemensamt Laureate-uppdrag. 

The Twin Poets
Nnamdi O. Chukwuocha och Albert Mills

***

  De två bröderna har under drygt femton år jobbat med ungdomar i tuffa områden, genom olika skrivprojekt. De har dessutom uppträtt med Spoken Word och hiphop-musik. Här får ni ett exempel på deras utsökta synkronisering.

**

  Jag har läst deras bok Our work, our words från 2008. Jag tycker dessvärre att man inte får samma känsla för texterna i skrift, som man får när de framförs från scenen. 
  Jag har trots det valt ut ett utdrag och en dikt. Den senare är tillägnad Nnamdis dotter.

***

rhythm (extract), by Nnamdi
(from Our work, our words. Wilmington, DE : Art for Life - Delaware & A NU Direction , 2016.)

me and this little kid
our heads nod to the same rhythm
but as he gets lost in the meaningless lyrics
in the rhythm i find wisdom
the rhythm of basketballs bouncing off the pavement

wraps me in the rhythm of waves which once carried slave ships
the non stop rhythm of slave auction blocks
the cotton pickin' rhythm
the sun up to sun down rhythm
of never ending days
the rhythm of freedom which guides a runaway slave
the pounding rhythm of his heart
becomes the rhythm of the drum
the rhythm of the sun
rhythm
(...)

***

  Jag kommer förmodligen uppmärksamma svenska och engelskspråkiga rappare under nästa år. Ni kan ju se texterna från the Twin Poets som ett första led i den programpunkten.

the artist formally known as: $$$, by Nnamdi
(from Our work, our words. Wilmington, DE : Art for Life - Delaware & A NU Direction , 2016.)

(for my daughter Thea)

when it comes to my daughter
my heart beats a strange rhythm when I hear her say
dad ... dadd ... Daddd ... Dad Can I Have?
sometimes in a frantic rush
she goes beyond rhyme or reason with ease
and belts out the blues
please, Please, PLEASE
she sings her solo
with one hand outstretched
five fingers wanting to hold cash
but for now hold five point harmony
notes both high and low
father still says NO!
reminiscent of a hip hop dj
she transforms her cadence to the given situation
she greets her temporary defeat
with a song so sweet
she switches her pitch
and goes whole heartedly into her chorus
inviting me into a duet as she explains
dad there really is no cost to you cause
if you pay for it now, I promise I will pay you back
but she never says exactly when that transaction will occur
like I should just believe her
but much to her dismay
I must ask questions that a father must ask
does that mean I should add this fifty dollars to the last fifty or subtract?
because I don't ever remember getting that back
but history has never been her favorite subject
so she will never remember that
all of a sudden
daughter smiles
and
father gives in again ...

"Hush your thundering words"

  Under Valborgsmässoafton gör bloggen en avstickare till staten Wisconsin. Deras Poet Laureate sedan 2015 heter Kimberly Blaeser. Jag har läst hennes bok Apprenticed to justice från 2007.

Kimberly Blaeser, f. 1955
(Photo from Poetry Foundation)

***

  Kimberly Blaeser passar väl in mellan de afrikanska poeterna eftersom även hon använder sig av en sorts muntligt berättande i sin poesi. Boken inleds med ett poetiskt "släktträd" och det avslöjar att Kimberly har tyskt och indianskt påbrå. 
  Flera av dikterna är väldigt långa. Min favorit "Boundaries" är uppdelad i sex avsnitt. I den ges en exklusiv beskrivning av en naturupplevelse. Jag ger er de första tre stroferna.

Boundaries (first half), by Kimberly Blaeser
(from Apprenticed to justice : poems. Cambridge, U.K. : Salt Pub., 2007.)

Frontispiece:
Her white chest lifted from the water
wings spread and poised
on the loon edge of song dance or flight.

Svartnäbbad islom
(en symbol för både Minnesota och Kanada)

Ballet in endless acts:
Paddling a small bay on the Kawishiwi
River, we watch the four figures -
checker-backed and web-footed -
glide in classical lines through the waters
their slick feathers glimming
as they swim or drop like sinkers in a dive
turning beaks and bodies with an instinct
of actors in a centuries-old drama.

Costume sketches:
Stark black and white checks repeat
diminish in intricate optical illusion
over the curve of tha back
reappear wavering in the water's reflection.
Black bill and hyperbolic forehead
sweep towards delicately striped neck.
Intense beads of red dot the black head,
form doll-like eyes.

Dusky chicks hover
only a pencil sketch or poorly imprinted copy.
Faded shades of grays
check the back
under the disappearing down of the young.

***

  Kimberly Blæser växte upp inom the White Earth Reservation i Minnesota av föräldrar med Anishinaabe och tysk härkomst. Hon är medlem i Minnesotas Chippewastam. Blaeser arbetade som journalist innan hon disputerade vid University of Notre Dame.

  Hennes dikter erbjuder intima inblickar i livet för de studieartade karaktärerna som är sprungna ur indianernas liv och kultur. Källa: Poetry Foundation

Drawing breath, by Kimberly Blaeser
(from Apprenticed to justice : poems. Cambridge, U.K. : Salt Pub., 2007.)

There is no purgatory like poetry
that won't be written
into stanzas lines words
that won't fashion some
catch between knowledge
and desire
between the cold cash of meaning
and the questions feathered
across my back
the small static contact
lifting the hair on my arms.

No one reads to me anymore.
At fifteen he still holds his finger
in the book
on the very page where we left off.
Nothing beckons like story withheld.

Something beyond that point
where dusk blue wavers
between mist and rain,
that faint animal calling
persistent yet indistinct,
something that slips
almost off the shoulder.

Not anticipation
or remembrance
but the very point
of any turning
as if
it weren't
a fine line
but infinite
in its thinness.
Not meaning
but almost,
not saying,
but the breath before.

***

  Den avslutande dikten bär tydliga kännetecken på Kimberly Blaesers indianska ursprung. Den riktar sig dessutom till unga studenter vid en skola i Milwaukee.

The things I know (två strofer), by Kimberly Blaeser
(from Apprenticed to justice : poems. Cambridge, U.K. : Salt Pub., 2007.)

for Milwaukee Indian Community School Students

I.
Just pay attention
to the way your hands move
in rhythm with your legs,
the way rabbits
multiply to the seventh year
and caribou change their migrations
following the food cycle,
and remember
how every part of creation
has relationship and rhythm
and walk that way if you can.

Public art sculpture, Riverwest Milwaukee

II.
Say to yourself this one thing:
Go on tiptoe and don't talk.
Then hush your thundering words
let them leave you
receding like footfalls
on sodden grasses of pilgrim ways,
until you learn stillness
and feel the butterfly flutterings
of matter against spirit,
light on water and water on light,
color changing to color changing
to change.

Hisnande naturupplevelser

  Den här lördagen bryter jag av den afrikanska poesin med en Poet Laureate från Foppas forna hemstad, Denver. Jag har läst den relativt korta boken "The earth-boat" av Joseph Hutchison. Han utnämndes 2014 till statspoet i Colorado och kommer att inneha posten till 2018.

Garden of the Gods, Colorado Springs, Colorado

***

  Diktsamlingen är lite ojämn men den är huvudsakligen inriktad på naturalistisk poesi. Jag har valt ut tre dikter och den avslutande texten om fiskmåsarna tycker jag är fin. Fast vi börjar med en åsna.

Pitufo, by Joseph Hutchison
(from The earth-boat. Rocklin, CA : Folded Word, 2012.)

Toward evening the burro begins to bray
in his shaded corral, off in the jungle.
Braying for food or braying for love,
who can say? Whenever we see him

up close, he stands dumbly, ears drooped,
while the boy sells us cervezas frescas
from coolers slung over the burro's back-
We stroke his long face, the grizzled slope

between his thickly-lashed, downcast eyes,
which do not seem to see us ... blinded
as they are by the relentless dreams
of whatever makes him bray at sundown.

***

  Joseph Hutchison har publicerat 17 böcker, inklusive en översättning av den mexikanska författaren Miguel Lupián, och redigerat två antologier. Han bor i bergen sydväst om Denver, Colorado, staden där han föddes. Han undervisar vid University of Denver University College, där han för närvarande leder två program: Konst och kultur samt Globala frågor.

  Titeldikten är kort. Men jag förstår till fullo varför den fick namnge diktsamlingen.

The earth-boat, by Joseph Hutchison
(from The earth-boat. Rocklin, CA : Folded Word, 2012.)

The ocean's susurrus....
Now and again a resonant boom.
In its sun-soaked pod the brain
ripens. The earth-boat:
for a few breaths
we can feel it drifting.

***

  Avslutningsvis den dikt jag gillade bäst i samlingen. Tyvärr har den en rätt intetsägande titel.

Thirteen, by Joseph Hutchison
(from The earth-boat. Rocklin, CA : Folded Word, 2012.)

The sea keeps rolling its invisible dice, shredding 
itself like a letter announcing the end of love.
So much arrival without advancement, withdrawal
without escape. Along the shoreline, a scrawled memoir:
sea wrack, sodden mangrove trunks, fragments of coral, trash.

Now turquoise, now tarnished silver.
Snowy foam dissolves into clouded glass. Farther out
the deep water frets, frays, sparkles, dims - wrestling
the angel of its changes ....

Foto: Amy Kane

Suddenly, low over the breakers, a slow flurry
of thirteen gulls, bright as windblown paperwhite petals.
I had the time - and took it - to count them as they passed:
syllables flying in a line of verse ... their shadows
flickering secretly through the breathing depths below.

Let the curtain fall

  Även inför presentationen av staten Washingtons Poet Laureate lyckades jag räkna fel. Elizabeth Austen har alldeles nyligen lämnat över stafettpinnen till Tod Marshall. Men det struntar jag fullständigt i. Hennes enda utgivna diktsamling, Every dress a decision, är nämligen "damn good!"
  Hon var den av de tio utvalda statspoeterna som jag var mest tveksam till på förhand. En del tvivel försvann när jag läste Jane Hirshfields kommentar på bokomslaget. Resten blåstes bort efter den sjätte dikten, den som inspirerat till bokens titel.

**

Scene: Hotel, Interior / Elizabeth Austen
(from Every dress a decision. Yakima, WA : Blue Begonia Press, 2011.)

he holds over his head   her dress
vacant and anonymous    her body
folds    her mind    a curtain dropping

the soundtrack next door
porn's percussive
dialogue      laughter

the dress a banner over his head
a blank flag   a page he turns
from a script her body won't recite

a houseful of locks
clicks shut      her refusal
a body between them

she takes the dress from his hand
fills the dress with her decision
wraps her arms over her clothed breasts

he empties his eyes    the dress
a mistranslated subtitle   a trailer
with no feature

he offers one foot to each pant leg
accepts the sigh of his zipper     a clock
gathers their silence

***

  Som tonåring började Elizabeth Austen skriva poesi, men skrivandet var inte i fokus för henne förrän hon var i trettioårsåldern. "Jag ville bli klassisk skådespelare som barn. - Jag tränade som en klassisk skådespelare, och det var så jag började uppskatta ett rikt språk och så fick jag träna poetry out loud", berättade hon för Seattles författarmagasin.

  I intervjun berättade hon lite om hur diktsamlingen kom till. 
  "I had always wanted to go to Peru and Ecuador and Bolivia, so I sold my car one day and bought a one-way ticket to South America. I traveled around for six months in the Andes region. I wrote a lot and journaled," she said. "When I came back, I planned to do another dance theatre performance, but then my eldest brother died - he was 37 years old and living in Prague. It threw my family into a crisis."

  Tidsperspektiv är temat för följande dikt, och den är jag mycket förtjust i.

Leaving the island, by Elizabeth Austen
(from Every dress a decision. Yakima, WA : Blue Begonia Press, 2011.)

                                ferry from Orcas to Anacortes

Orcas Island ferry

Mist-colored knots of sea glass. A moss-clot
cadged from the trail’s edge. The truce

fished word by word from beneath the surface,
still unspoken. We carry what we found

what we made there. Three days you and I
let the currents direct our course, slept

on cool sand, let woodsmoke flavor us.
What’s left? Slow travel over cold water.

Toward home and days ordered by clocks
instead of tides. We watch through salt-scarred

windows, hoping the dark shapes will rise
beside us, will grace us. We know too well

what can’t be willed, only missed
if we look away too soon.

***

  När man läser hennes intervjusvar tycks det som om det kan dröja länge tills hon har nya bokprojekt på gång. Det känns helt otillfredsställande, för redan efter första genomläsningen av Every dress a decision så önskade jag mig mer.

More, one more / Elizabeth Austen
(from Every dress a decision. Yakima, WA : Blue Begonia Press, 2011.)

I claim I’ll go still
full of curiosity.
But darling we both know
I always want one more
kiss, another drag
off the scent of your neck.
No reason to think I’ll die
differently than I live —
hungry for one more mouthful
of honey, craving another blossom’s 
cargo of yellow, more,
one more bass note 
caressing my sternum, one more 
saltwater swim.

I’m sure to try
to pull along some 
cone or frond,
grain of sand
in my swimsuit, pistachio 
stuck in my teeth —
to praise this world
by hauling what I can
into the next.
Darling, sweet pants,
don’t stand
too close
at the end.