lördag 5 mars 2016

Let the curtain fall

  Även inför presentationen av staten Washingtons Poet Laureate lyckades jag räkna fel. Elizabeth Austen har alldeles nyligen lämnat över stafettpinnen till Tod Marshall. Men det struntar jag fullständigt i. Hennes enda utgivna diktsamling, Every dress a decision, är nämligen "damn good!"
  Hon var den av de tio utvalda statspoeterna som jag var mest tveksam till på förhand. En del tvivel försvann när jag läste Jane Hirshfields kommentar på bokomslaget. Resten blåstes bort efter den sjätte dikten, den som inspirerat till bokens titel.


Scene: Hotel, Interior / Elizabeth Austen
(from Every dress a decision. Yakima, WA : Blue Begonia Press, 2011.)

he holds over his head   her dress
vacant and anonymous    her body
folds    her mind    a curtain dropping

the soundtrack next door
porn's percussive
dialogue      laughter

the dress a banner over his head
a blank flag   a page he turns
from a script her body won't recite

a houseful of locks
clicks shut      her refusal
a body between them

she takes the dress from his hand
fills the dress with her decision
wraps her arms over her clothed breasts

he empties his eyes    the dress
a mistranslated subtitle   a trailer

with no feature

he offers one foot to each pant leg
accepts the sigh of his zipper     a clock
gathers their silence


  Som tonåring började Elizabeth Austen skriva poesi, men skrivandet var inte i fokus för henne förrän hon var i trettioårsåldern. "Jag ville bli klassisk skådespelare som barn. - Jag tränade som en klassisk skådespelare, och det var så jag började uppskatta ett rikt språk och så fick jag träna poetry out loud", berättade hon för Seattles författarmagasin.

  I intervjun berättade hon lite om hur diktsamlingen kom till. 
  "I had always wanted to go to Peru and Ecuador and Bolivia, so I sold my car one day and bought a one-way ticket to South America. I traveled around for six months in the Andes region. I wrote a lot and journaled," she said. "When I came back, I planned to do another dance theatre performance, but then my eldest brother died - he was 37 years old and living in Prague. It threw my family into a crisis."

  Tidsperspektiv är temat för följande dikt, och den är jag mycket förtjust i.

Leaving the island, by Elizabeth Austen
(from Every dress a decision. Yakima, WA : Blue Begonia Press, 2011.)

                                ferry from Orcas to Anacortes

Orcas Island ferry

Mist-colored knots of sea glass. A moss-clot
cadged from the trail’s edge. The truce

fished word by word from beneath the surface,
still unspoken. We carry what we found

what we made there. Three days you and I
let the currents direct our course, slept

on cool sand, let woodsmoke flavor us.
What’s left? Slow travel over cold water.

Toward home and days ordered by clocks
instead of tides. We watch through salt-scarred

windows, hoping the dark shapes will rise
beside us, will grace us. We know too well

what can’t be willed, only missed
if we look away too soon.


  När man läser hennes intervjusvar tycks det som om det kan dröja länge tills hon har nya bokprojekt på gång. Det känns helt otillfredsställande, för redan efter första genomläsningen av Every dress a decision så önskade jag mig mer.

More, one more / Elizabeth Austen
(from Every dress a decisionYakima, WA : Blue Begonia Press, 2011.)

I claim I’ll go still
full of curiosity.
But darling we both know
I always want one more
kiss, another drag
off the scent of your neck.
No reason to think I’ll die
differently than I live —
hungry for one more mouthful
of honey, craving another blossom’s 
cargo of yellow, more,
one more bass note 
caressing my sternum, one more 
saltwater swim.

I’m sure to try
to pull along some 
cone or frond,
grain of sand
in my swimsuit, pistachio 
stuck in my teeth —
to praise this world
by hauling what I can
into the next.
Darling, sweet pants,
don’t stand
too close
at the end.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar