 |
| Thorstein Bergman (f. 1942) |
***
Thorstein Bergman föddes 23 augusti 1942 i Härnösand och växte upp i Sörbyn (utanför Umeå) där pappa Nils jobbade på fångvårdsanstalt. Bergman flyttade vidare till Örebro, tillbaka till Härnösand igen för att göra lumpen, sen till Västerås och Falun och hans olika yrken innefattade tandteknikerelev, stämpelgravörslärling, fabriksarbetare, trafikbiträde och resebyråtjänsteman – alla med samma nedslående resultat.
Musikkarriären hade han egentligen lagt på is, men i kölvattnet av sina tillkortakommanden på arbetsmarknaden skickade han vintern 1964 han på chans in ett band med inspelningar till EMI. EMI nappade och en demo spelades in på senvintern 1965. Nu gick det fort, i mars debuterade Bergman som vissångare i Hylands hörna och en folkparksturné följde under sommaren. På bara några månader hade Bergman slagit igenom!
Och senare under 1966 spelade han in en skiva som blivit en klassiker, som växelvis är namnlös och ibland kan hittas under namnet Helgdagskväll i timmerkojan – bestående av enbart Dan Andersson-tolkningar. I min spellista kan ni lyssna till "Jag väntar (vid min stockeld)". Källa: obladoo.se
*
Jag väntar ..., av Dan Andersson (1888-1920)
(Ur Kolvaktarens visor. Stockholm : Tiden, 1915.)
Jag väntar vid min stockeld medan timmarna skrida,
medan stjärnorna vandra och nätterna gå.
Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida –
den käraste, den käraste med ögon blå.
Jag tänkt mig en vandrande snöhöljd blomma,
och drömde om ett skälvande, gäckande skratt,
jag trodde jag såg den mest älskade komma
genom skogen, över hedarna en snötung natt.
Glatt ville jag min drömda på händerna bära
genom snåren dit bort där min koja står,
och höja ett jublande rop mot den kära:
Välkommen du, som väntats i ensamma år!
Jag väntar vid min mila medan timmarna lida
medan skogarna sjunga och skyarna gå.
Jag väntar på en vandrerska från färdvägar vida –
den käraste, den käraste med ögon blå.
*
En annan poet som tolkats av Thorstein Bergman är Nils Ferlin. År 1972 gav han ut ett album med Ferlin-visor, där ingick den här - fast då under namnet "Gammal visa":
En skål I bröder, av Nils Ferlin (1898-1961)
(ur Kejsarens papegoja. Stockholm : Bonnier, 1951.)
En skål, I bröder, som vilse vandra,
en skål för livet som rullar här.
Vi är väl lika så bra som andra
ty andra är inte som dom är.
Ty andra köper sig etiketter
och sätter på sej och tar en ton
som om de vandrat på Juda slätter
i smått profetisk inkarnation.
Och andra skiljer för guld och ängar
och skiljer ända till hundradel,
men skiljetecknet som heter pengar
är alltid interpunkteringsfel.
Och dessa blinda som tror sej stora
de blåser upp sej och drar ihop
med andra blinda sin storhets fora
och står på huvut i samma grop.
Och skiljetecknen de står vid graven
och säjer: här ligger stor mans ben!
Men döden skrattar och bryter staven
snabbt över allt som var lögn och sken.
För svarta, vita och röda, gula
fattiga, rika är samma folk,
och allihopa är vi lika fula
och allihop är vi bara smolk.
Och allihopa är vi skrämda råttor
som girigt knaprar i livsens bod,
och allihopa är vi undermåttor
och ärligt värda en syndaflod.
En skål, I bröder, som vilde vandra
hur säkra vägar ni än beträr.
Er skål, I bröder, som alla klandra
och skål för livet - varthän det bär!
***
Till kvällens spellista har jag också lagt till en av Thorstein Bergmans mest kända skapelser, "Om du nånsin kommer fram till Samarkand". Den spelades in på skiva av Lena Andersson, och hennes version utkom på skiva i oktober 1972. Lill Lindfors version kom ut 1978. Thorstein själv sjöng inte in den förrän år 1994. Källa: Wikipedia
Om du nånsin kommer fram till Samarkand, först framförd av Lena Andersson (1972. Text & Musik: Thorstein Bergman.
När jag vaknade så lyste solen på mej,
genom fönstret som stod öppet kom en vind.
Alla sommarns ljus och dofter kunde nå mej
och i kudden såg jag avtryck av din kind.
Och jag visste det i samma stund jag vaknat
att det hänt det som vi talat om ibland.
Och jag hoppas att du får allt det du saknat
om du nånsin kommer fram till Samarkand.
Jag gick ut och hela sommarn var mej nära,
allting levde nu och livet var ett lån.
Jag försökte inte ropa på dej kära,
för jag visste du var långt, långt härifrån.
Och jag kanske grät för nätterna de klara
men jag hoppas att du når ditt drömda land.
Att nån blir för dej vad aldrig jag kan vara,
om du nånsin kommer fram till Samarkand.
Fåglar sjunger, humlor surrar runt omkring mej
och i gräset ligger daggen ännu klar.
Fast jag saknar dej så skadar ingenting mej,
allt du gett mej har jag ändå alltid kvar.
Du finns här hos mej, allting som nånsin rör dej,
som en fjäril, som en blomma i min hand.
Allt det vackraste så långt din längtan för dej,
om du nånsin kommer fram till Samarkand
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar