Små blå ord

  Till dagens arkeologiska diktupptäckt har jag utgått ifrån ett foto från sent 1950-tal. Det visar en flicka med stor poetisk talang. Flickan heter Gudrun Jacobsson och hon gav ut två diktsamlingar, den första Små blå ord kom 1957 när hon var 11 år och den andra Silverne löv utkom 1960. Jag har läst båda men väljer mina exempel ur den första. 
  Tyvärr är fotot inte tillgängligt för publicering, och i övrigt vet jag ingenting om Gudrun Jacobsson. Diktsamlingarna kom i nytryck 1999 genom Wrå Förlag.

***

Min lilla blå fågel, av Gudrun Jacobsson (f. 1946)
(ur Små blå ord. Hölö : Wrå, 1999.)

Min lilla blå fågel finns inte mer.
Nyss sökte den sol för sina fjädrar,
mat för sin hunger,
gav mig sin sång,
nu bara smutsade fjädrar.
Min blå fågel finns inte mer.

Men katten sitter belåten
med påklistrat skratt
från svansspets till nos,
och ändå doftar rosen
som om ingenting hänt,
ingenting - ingenting -
Min lilla blå fågel - ingenting - -

***

Dimma, av Gudrun Jacobsson
(ur Små blå ord. Hölö : Wrå, 1999.)

En grå slöja är hängd
över björk och asp.
Jag går igenom den
men ett vått famntag är omkring mig,
jag springer fortare och fortare.
Du träd,
utlämnad som strå och jag,
säg mig åtminstone,
om du också är rädd.

***

  Det tredje exemplet är otroligt gripande. Tänk att texten är skriven av en elvaåring. 
  Vart tog du vägen, Gudrun? Om någon vet vad som hände sen med den talangfulla Gudrun tar jag tacksamt emot sådan information.

Natten, av Gudrun Jacobsson
(ur Små blå ord. Hölö : Wrå, 1999.)

Natten som ett mjukt täcke
över rummet,
vaggande ro på min panna
och i ögat,
och min tanke kan när den vill
nå leksaksnalle, brun och trygg,
där den vilar i sin dröm
eller vakar i min dröm.
Stjärnorna bakom fönsterglaset
äro mjuka ögon, som med förtroliga
blinkningar talar om
att nu är gräset lagom mjukt för
älvorna
och lagom mjukt för min kind - - -

Men min kind har två klara
droppar att försvara.