Morgonhand för oss till aftonland

  Så drar jag igång tio nya avsnitt med Tria Carmina. Jag påminner mina läsare om att rubriken innebär att jag väljer ut tre dikter ur tre olika tidsspann i poetens liv, när hen är 20+ / 40+ och 60+. Till årets inlägg i serien har jag valt ut flera intressanta författare. Först ut en nobelpristagare.

Tria Carmina 

med 

Pär Lagerkvist 

(1891-1974)

***

  Jag har redan påtalat här i bloggen att Pär Lagerkvist skrev inom de flesta genrer. Hans debut var en kort berättelse och den följdes av essäer och en novellsamling innan den första diktsamlingen gavs ut. Många tror att Ångest : dikter och prosastycken (1916) var hans lyrikdebut, men två år tidigare hade diktsamlingen Motiv publicerats. Några av dikterna känns lite trevande, liksom slutrimmen. Men det framgår ändå att Lagerkvist tidigt hade en genomtänkt form för sin poesi. Jag har valt den allra första dikten ur Motiv, huvudsakligen för att den lämpar sig väl i jämförelse med senare produktion.

Vårmorgon, av Pär Lagerkvist
(ur Motiv. Stockholm : Bonnier, 1914.)

Mörka, jordbehöljda, höga
män inunder molnens mull
framgå över skumma marker
denna morgon, skymningsfull.

Det är såningsmän som framgå
över sina åkrars mull.
Hur i händren praktfullt blossar
sädens skira gull!

***

  Nackdelen med att ta ett skutt tjugo år framåt i tiden är att vi missar de positiva känslostämningarna i diktsamlingarna från 20-talet. Även den välkända Ångest (1916), går oss förbi. Istället hamnar vi i boken Vid lägereld, som utgavs 1932.
  Den är, liksom flera andra av hans böcker präglad av existentiella frågor. Jag är väldigt förtjust i nedanstående dikt. Lägg märke till att Lagerkvist nu har ett säkrare tilltal och ett mer avancerat rimschema.

(Ur Vid lägereld, av Pär Lagerkvist. Stockholm : Bonnier, 1932.)

Nu brister min själ
och en källa klar
ur djupet är utsprungen.
En vår i mitt väsen är hjälplös och bar,
till liv hos dagen tvungen.

Jag dricker hänryckning ur djupets sår,
som morgonmolnen speglar.
Men själen skygg
i sin egen vår
sig blödande förseglar.

***

  Hans tionde och sista diktsamling, Aftonland, gavs ut 1953. Språket i de texterna har kritikerna liknat vid en mystikers. Jag tycker bara att det gäller för en liten del av bokens innehåll. Jag hittar en dikt som knyter samman de tre tidsfragmenten i Lagerkvists Tria Carmina.

(Ur Aftonland, av Pär Lagerkvist. Stockholm : Bonnier, 1953.)

Du sträcker ut din skymningshand
och plågad själ får vila,
du släcker hjärtats tunga brand
och leder genom aftonland
den trötte till hans vila.

I nattlig jord du sänker ner
det liv som tycks förhärjat,
som såningsmannen återger
åt jorden som han öppen ser
den skörd som han har bärgat.