Öland blinkar åt Anna

  Idag tar jag farväl av de konstnärliga tisdagarna med att berätta om konstnärinnan Pia Sandström och hennes inspirationskälla Anna Rydstedt. Det är samtidigt kvinnornas dag och jag avslutar inlägget med en Anna-dikt till alla er kvinnor. Den är också en hyllning till min "bästaste" vän som också heter Anna.

Långe Jan, Ölands södra udde

***

  På lördag är det vernissage i Kalmars konstmuseum. Jag skulle väldigt gärna vilja vara där. Då invigs Pia Sandströms utställning "Blick - Dikt - Strata". Hittills finns det rätt knapphändiga uppgifter om den, men en liten beskrivande kommentar finns tillgänglig på deras webbplats.

"– Relationen mellan plats och konstverk är ömsesidig och komplext. I litteraturen talar man om detta förhållande som en ”platsens poesi” – orden skapar landskapet lika mycket som landskapet skapar sig själv."

  Den 13 april ordnas sedan ett samtal om konstnärliga dialoger över, tid, rum och konstformer. Då samtalar Pia Sandström med litteraturvetare Anna Smedberg Bondesson och curator Camilla Larsson om sin dialog med platser och poesi.
  Samtalet tar sin början i det öländska landskapet och poeten Anna Rydstedts (1928-1994) dikter som Pia Sandström använt som igångsättare för sin konstnärliga process. Källa: Kalmars konstmuseum

Pia Sandström
"Blick dikt strata"




På Önnemo ö, av Anna Rydstedt
(ur Jag var ett barn : dikter. Stockholm : Bonnier, 1970.)

På Önnemo ö
i en sjö
jag hade ett hus.

*

Speglar ett vatten
ditt öga?
Speglar ditt öga
ett vatten,
av ingen befaret,
av ingen man i sin djonk
frestat i tusen år?

Speglar ditt öga ett vatten
från stranden av barndomens ö?
Några drunknade unga vid stranden.
Jag lämnade stranden ändå,
och vattnet bar mig ut i världen.

***

  Anna Rydstedt föddes i Ventlinge, en liten by på södra Öland. Hon växte upp tillsammans med sin mamma och syster. Egentligen ville hon bli präst, men tvingades motvilligt avstå, då svenska kyrkan ännu inte tillät kvinnliga präster.
  Hon studerade i Lund och blev en del av den litterära krets som kom att kallas Lunda-skolan.
  Hon debuterade med diktsamlingen ”Bannlyst prästinna”
(1953). Efter studierna arbetade hon som folkhögskolelärare i bl.a Eslöv och Stockholm, men återvände varje år till hemgården, som hon senare övertog. Källa: Anna Rydstedt-sällskapet

*

Ett grått nederbördsbälte, av Anna Rydstedt
(ur Dess kropp av verklighet : dikter. Stockholm : Bonnier, 1976.)

Ett grått nederbördsbälte över Kalmarsund
far upp över stranden, ängarna, fälten.
Ett totalt snöglopp rusar över alvaret
och blåsten rycker i hundens rika Shetland Sheepdog-päls.

Då hastigt:
all rymdens skimrande ljus
överstrålar
alvarets täta, bruna matta.

Strandskatan med röda ben och vita vingspeglar
slår suveränt ned i de blåa vätarna
och viporna flaxar in i aprils flygande solbälte.

Men, vipa, hör upp med att så oroligt skria till mitt hjärta!

I mitt hjärta får du alltid bo
och kläcka dina ungar.
Kära fågelfruntimmer,
lilla syster i ängslan,
låt mig få öppna mitt hjärta
till häckningsplats åt din art.
Långt efter det att min bröstkorg fallit samman
må du leva på den fina jorden, i den rena luften.

***

  Så var det min avslutande hälsning till en speciell textilkonstnär.

Anna Rydstedt

Det enda, av Anna Rydstedt (1928-1994)
(ur Min punkt : dikter. Stockholm : Bonnier, 1960.)

Var har du svävat så stilla i natt?
Av teångor doftar dina vingar, min själ.
Citron känner min tunga,
men mörker är än din luft, min själ.

Dock ser jag människorna,
kvinnor och män vid borden i Europa.
Jag också är född och 
vuxen till det enda:
att vara Anna i världen.