***
Martin Espada förekom i bloggen under förra året i samband med mina boktips från Split this rock. Nu har han släppt en ny diktsamling, som han dedicerar till sin far - Frank Espada, medborgarrättskämpen.
Mad love, by Martin Espada
(from Vivas to those who have failed : poems. New York : W.W. Norton & Company, 2016.)
 |
| Patillas, Puerto Rico |
No one wants to look at pictures of Puerto Ricans, Frank. – Cornell Capa
My brother said: They harvested his corneas. I imagined
the tweezers lifting the corneas from my father’s eyes,
delicate as the wings of butterflies mounted under glass.
I imagined the transplant, stitches finer than hair,
eyes fluttering awake to the brilliance of an open window.
This is not a horror movie. This not Peter Lorre in Mad Love,
the insane and jealous surgeon grafting the hands of a killer
onto the forearms of a concert pianist, who fumbles with the keys
of the piano, flings knives with lethal aim, Moonlight Sonata
swept away by lust for homicide, his wife shrieking.
The blind will see like the captain of the slave ship who turned the ship
around, voices in the room will praise the Lord for the miracle, yet
the eyes drinking light through my father’s eyes will not see the faces
in the lens of his camera, faces of the faceless waking in the darkroom:
not the tomato picker with a picket sign on his shoulder that says
Reagan Steals from the Poor and Gives to the Rich; not the fry cook
in his fedora, staring at air as if he knew he would be stomped
to death on the stoop for an empty wallet; not the poet in a beret,
grinning at the vision of shoes for all the shoeless people on the earth;
not the dancer hearing the piano tell her to spin and spin again;
not the gravedigger and his machete, the bandanna that keeps the dust
of the dead from coating his tongue; not the union organizer, spirits
floating in the smoke of his victory cigar; not the addict in rehab gazing
at herself like a fortune-teller gazing at the cards; not the face half-hidden by the star in the Puerto Rican flag, the darkness of his dissident’s eye.
Now that my father cannot speak, they wait their turn to testify
in his defense, witnesses to the mad love that drove him to it.
***
Årets intressantaste köp från bokrean måste boken "Jag är där vinden är : och andra sånger", vara. Den innehåller ett urval av den polsk-romska poeten Papuszas sånger.
Papusza föddes som Bronislawa Wajs 1908 i Lublin, Polen och dog 1987. Hon lärde sig att läsa och skriva i hemlighet och tillsammans med sin musikaliska familj reste hon runt och framförde sina vemodiga texter. När dessa sedan kom ut i polsk översättning i samråd med Papusza, så uppskattades samarbetet inte av det romska samhället och hon kallades förrädare. Källa: bokens omslagstext
Vita vintern är kommen, av Papusza
(ur Jag är där vinden är och andra sånger / Papusza ; översättning: Julian Birbrajer och Anders Bodegård. Stockholm : Tranan, 2014.)
Vita vintern är kommen,
mjuka snön faller som en kudde av mossa.
Gröna granarna klär den; ändrar den,
grenarna böjer den till marken.
Svarta hästen sparkar undan snön
med hoven, springer iväg.
Hjärtat böjer sig inom dig,
som grenarna böjer sig på granen.
I busken sitter en uggla,
under granen finns fåglar överallt,
vita snön höljer dem som ett tält.
Skogen står där som en vis mänska,
den sjunger ingen sång med vindarna.
Eldblossen, froststjärnorna runtom,
speglar skogen i ditt öga.
...
***
I år har jag inte tänkt att följa poesifestivalerna lika ingående som jag gjorde förra året. Men jag kan konstatera att en av de inbjudna poeterna till årets Wenlock Poetry Festival är Don Paterson. För åtta år sedan var jag i kontakt med hans litterära agent för att om möjligt få honom att besöka gymnasieskolor i Västerås. Han hade utfört liknande uppdrag inom Storbritannien. Agenten var positiv, men något besök vid Carlforsska gymnasiet blev det aldrig. Det hade varit en fjäder i hatten för skolan och dess språklärare.
Don Patersons senaste bok heter "40 Sonnets" och från den har jag valt ut en dikt om ett löfte.
A vow, by Don Paterson (f. 1963)
(from 40 Sonnets. London : Faber & Faber, 2015.)
When I was ruined by love, I took a vow
that if I loved again, I'd love the less;
so when I spoke love, spoke it to excess,
as love will make its mirror anyhow.
But I talk to myself, and late one day
Love heard me crowing of my secret share
and taxed me all the false love I'd declared.
Now I feel nothing but her stream away
the way she does, dead slow and fast as light
like a galaxy that leaves behind one spark
too low and dull to catch her silent drift;
though somewhere out there in my turning dark
they know each sunrise falling like a lift
and the white curve of her arm gone from the night.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar