På tisdag är det Internationella Kvinnodagen, men redan ikväll får ni tre sångerskor som framför tre dikter skrivna av kvinnor. Det gör inte ont alls.
***
Jag hade lovat er mer av Sarah Riedel men tyvärr är det problem med länkningen, så jag får hänvisa till Spotify. Där kan ni lyssna till hennes tolkning av Kristina Lugns dikt "I grannkommunens källarvåning", från albumet Hemligheter på vägen (Footprint Records, 2010).
*
(Ur Bekantskap önskas med äldre bildad herre, av Kristina Lugn. Stockholm : Alba, 1983.)
I grannkommunens källarvåning
bara en sekund innan det obeskrivliga
tar överhanden
finns ett smutsigt vattendrag och traktens damer
härjar där när herrarna sover
Det finns en döende gråsparv också.
Och när mörkren faller på
vaknar herrarna till sans igen och damerna
simmar djupare ner
(vilket är helt i sin ordning)
Man ska aldrig hänga upp sej på en bagatell
och köttet smakar bäst när det är både välhängt
och genomstekt
Alla har vi någon
som vi särskilt ömmar för
och det gör inte saken bättre
(men förändrar den inte heller)
Allt har sin tid
och ibland lönar det sej inte
att försöka tala personalen tillrätta
I alla fall är det så
just jag upplever det
just nu
***
Såväl Sonja Åkessons texter som Sofia Karlssons musikaliska tolkningar har förekommit tidigare i bloggen. Här möts de och jag säger bara "Ja, tack".
Från albumet Sonja Åkesson tolkad av ... (Playground Music, 2010).
Ja tack, av Sonja Åkesson
(ur Hästens öga. Stockholm : Författarförl., 1977.)
En varm hand.
Ett varmt bo.
En varm kofta
att trä på de isande tankarna.
En varm kropp
att trä på kroppen.
En varm själ
att trä på själen.
Ett varmt liv
att trä på de isande livet.
***
Jag avslutar med en dikt som sjungits i åtskilliga versioner. Katarina Hallbergs tolkning sticker ut på ett intressant sätt, tycker jag. Karin Boyes text skulle förmodligen komma "topp tre" i en undersökning om vilka dikter som är mest bekanta för allmänheten.
Från albumet Min hud är full av fjärilar (Modesty Music, 2013). Med Jonas Bleckman på cello.
Ja visst gör det ont, av Karin Boye
(ur För trädets skull : dikter. Stockholm : Bonnier, 1935.)
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar