Spegel, spegel på väggen där ...

  Premiären är avklarad. Puh! Det blev väl rätt amatörmässigt, men jag hoppas att ni får någon behållning av den dryga sju minuter långa nomineringsfilmen till "Årets översättare".

  Två översättare som nämns i filminslaget och figurerar som "runners up" är Anders Bodegård och Lasse Söderberg. De blev alltså inte nominerade men två tolkningar från deras utgivning kommer här ...

Spegel, av Wisława Szymborska (1923-2012)
(ur Nog nu ; översättning och efterord: Anders Bodegård. Lund : Ellerström, 2013.)

Ja, jag minns den husväggen
i vår raserade stad.
Den stack nästan upp till sjätte våningen.
På den fjärde hängde en spegel,
en otrolig spegel,
den var ju inte trasig, den var väggfast.

Den speglade ingens ansikte längre,
ingens händer som ordnade håret,
ingen dörr mittemot,
ingenting som kunde kallas för
en plats.

Det var som på sommarloven -
där speglade sig en levande himmel,
rörliga moln i en vildsint luft,
ruiners damm blött av glänsande regn,
fåglars flykt förbi, stjärnor, soluppgångar.

Och liksom varje välgjort föremål
fungerade den felfritt,
med yrkesmässig brist på häpnad.

***

The Moneylender and his Wife
by Quentin Matsys

Den konvexa spegeln (andra dikten), av Yves Bonnefoy
(ur Språket, stenarna ; urval, översättning: Lasse Söderberg. Lund : Ellerström, 2012.)

II

De älskar att komma sent hem, som nu. De skönjer
knappt längre stigen bland stenarna
varifrån en rödockraskugga ännu väller.
Dock hyser de tillit. Vid tröskeln
är gräset lätt och ingen död finns.

Och nu står de under höga valv.
Det är mörkt där i rasslet av torra löv
som blåser över stenhällarna
i vinden som från sal till sal inte vet
vad som har namn och vad som är blott ting.

De vandrar, vandrar. Där bland ruinerna
finns landet där stränderna är stilla,
vägarna orörliga. I rummen
skall de placera blommorna, nära spegeln
som måhända förtär, måhända räddar.