Först ut Kwame Dawes. Han föddes i Ghana 1962, men tillbringade större delen av sin barndom i Jamaica. Som poet är han djupt påverkad av de rytmer och strukturer som präglar landet. Boken Bob Marley: Lyrical Genius (2007) är fortfarande den mest auktoritativa studie som gjorts av Bob Marleys sångtexter.
Dawes är för närvarande Glenna Luschei Editor för Prairie Schooner (Universitetets litterära tidskrift) och Chancellor’s Professor of English vid University of Nebraska. Han är en av grundarna och programdirektör för Calabash International Literary Festival. Källa: Poetry Foundation
Jag tycker mycket om Kwame Dawes poesi. Han har en stor bredd i sitt författarskap, både när det gäller form och innehåll, och han kryddar det med en suverän språkbehandling. Ämnena för dikterna är inte sällan baserade på kulturhistoriska erfarenheter.
Följande dikt är en hyllning till serietecknaren, barnboksillustratören och aktivisten Tom Feelings (1933-2003).
Research, by Kwame Dawes
(from Requiem : a lament for the dead. Leeds : Peepal Tree, 1996..)
... for me that was New York City, that was where the pain was. TOM FEELINGS
Tom Feelings,
You did not have to imagine
the masks of agony,
did not have to research
the eyes' blank stare,
Did not have to study ethnic tribes
to see the shape of Africa
in the lips and noses,
the weight of buttocks,
Did not have to invent
the blues of suffering,
the jazz of rebellion,
the fire of survival,
Untitled, 1995 From Tom Feelings, The Middle Passage: White Ships/Black Cargo |
'Cause you looked across
Brooklyn and saw the road-weary
gaze of them who still travel
in the belly of ships,
Them who still sit among the cinder,
the soot, riding that freedom train
to the factories of the North
herded into the tombs of the ghetto;
Stared at your face in the mirror
after the stomach unfurls,
the skin smarting from being
spat on, shit on, pissed on.
You draw lines from somewhere cherished;
our grasps, groans, whispers
are the minor-keyed, antiphonal melodies
of our recognition of self.
We enter your holocaust
with trepidation and leave the stench
with tears, and something like gratitude
for the waters of healing, the salt, the light.
***
Stephen C. Behrendt föddes 1947 i Marinette, Wisconsin. Han avlade en fil.dr vid University of Wisconsin och är University Professor och the George Holmes Distinguished Professor of English vid University of Nebraska-Lincoln. Behrendt är expert på den brittiska romantiken inom litteraturhistorien. Källa: Poetry Foundation
If I never say (first part), by Stephen Behrendt
(from A step in the dark : poems. Minneapolis, Minn. : Mid-List Press, 1996.)
Our separations wear two faces:
one of pain when you drive away
and I watch you fade, diminish in distance
as if our time together had never been-
the wrenching panic of intrusive finality;
another when I'm the one who launches out
beyond the saving orbit of your presence
and I think of you from afar, wondering
do you think of me as I do you,
imagining small sounds—the cat in the hall,
the horses blowing at dawn, the owls—
I listen to you listening, watch for you to see,
dear that you may forget, fearing myself.
I write in an airport, on small yellow pads,
surrounded by tired, noisy strangers,
and miss your reassurance,
hand on mine, head nodding near
as dark falls outside while we wait.
...
***
Ted Kooser tog en kandidatexamen på Iowa State University 1962 och en magisterexamen på University of Nebraska 1968. Han har sammanlagt gett ut tolv diktsamlingar. Han har varit förläggare och undervisar i engelsk litteratur på University of Nebraska i Lincoln. Han är gift med Kathleen Rutledge, som tidigare varit redaktör på Lincoln Journal Star.
Ted Kooser har mottagit Pulitzer-priset i poesi 2005 för Delights and Shadows. Han bor i Garland i Nebraska och mycket av hans oeuvre handlar om the Great Plains.
Han tjänstgjorde som Poet Laureate Consultant in Poetry to the Library of Congress från 2004 till 2006. Källa: Wikipedia
Knappast bättre än så här, av Ted Kooser (f. 1939)
(ur Det här är alltså Nebraska : dikter ; i svensk tolkning av Per Helge. Linderöd : Ariel, 2014.)
Idag äter mina ankor fallfrukt
under det omkullvälta äppelträdet -
nio vita pekingankor, skrattande som nunnor
på utflykt rullar de med sina brandgula näbbar
äpplen runt i gräset.
De får det knappast bättre än så här.
Inget undgår dem. Intill dem
rider ett rött löv på det höga gräset
med ett pappersaktigt prassel. Djupt
inne i ett äpple suger ett bi
den syrliga cidern. Ett spetsliknande almlöv
sållar vind. De mörka ögonen gnistrar.
Det är redan is i vassen
intill sjökanten. I garagets mörker
har jag byggt en bur, för imorgon
fraktas de till en ung och bister bondhustru
som är bra på att slakta. De ska
packas som presenter, tunga som hjärtan.
Buren är robust och lätt att stänga.
Medan hammaren dunkade, sträckte de halsarna
för att bättre höra rasslet av fjäll mot marken
när en snok passerade. Ovanför min skrikande
cirkelsåg hörde de hur vingslagen av en hök
rörde upp damm i himlens blåa skål.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar