 |
| Porträtt av Anna Achmatova, 1922 av Kuzma Petrov-Vodkin |
Tria Carmina
med
Anna Achmatova
(1889-1966)
***
"Den ryska poeten Anna Achmatova hette egentligen Anna Andrejevna Gorenko. Hon föddes i Odessa vid Svarta havet men bodde större delen av sin uppväxt i Tsarskoje Selo, en liten by vid tsarens sommarpalats strax utanför S:t Petersburg.
Achmatova debuterade som poet 1907 när hon lät trycka ett antal dikter i en tidskrift som Nikolaj Gumiljov var redaktör för. 1910 gifte sig Achmatova med Gumiljov och två år senare fick de sonen Lev.
Från och med 1910 ägnade hon sig på heltid åt sitt författarskap. Tillsammans med maken Gumiljov, poeterna Osip Mandelstam och Sergej Gorodetskij bildade hon 1912 "Poetgillet" eller den litterära rörelse som kallas akmeismen. Akmeisterna opponerade sig mot den ryska symbolismen som de ansåg hade utvecklat en dunkel, exalterad och metaforrik stil och ville istället skapa en klar, enkel och precis poesi." (Citat ur Alex författarlexikon, texten författad av Ika Jorum.)
Jag tycker nedanstående dikt är rätt signifikativ för den stil som hon eftersträvade.
*
Evening room, by Anna Achmatova
(From [Evening]. Poems / Akhmatova ; translated by D.M. Thomas. New York : Knopf, 2006.)
I speak in those words suddenly
that rise once in the soul. So sharply comes
the musty odour of an old sachet,
a bee hums on a white chrysanthemum.
And the room, where the light strikes through slits,
cherishes love, for here it is still new.
A bed, with a French inscription over it,
reading: 'Seigneur, ayez pitié de nous.'
Of such a lived-through legend the sad strokes
you must not touch, my soul, nor seek to do . . .
Of Sèvres statuettes the brilliant cloaks
I see are darkening and wearing through.
Yellow and heavy, one last ray has poured
into a fresh bouquet of dahlias
and hardened there. And I hear viols play
and of a clavecin the rare accord.
***
"När kriget bröt ut i juli 1914 gick Gumiljov ut som frivillig i kriget. Han överlevde, men senare blev han oskyldigt anklagad för att vilja störta den nya regimen. Nikolaj Gumiljov avrättades utan rättegång 1921 av bolsjevikerna.
Efter makens död blev hon kort och gott ”Gumiljovs änka”, vilket innebar förföljelser och trakasserier.
Livet blev allt svårare för Achmatova. Periodvis kunde hon inte skriva. I stället ägnade hon sig åt att studera och forska kring Pusjkin och åt att göra översättningar. Sonen Lev arresterades första gången 1935 samtidigt med konsthistorikern Nikolaj Punin, som Achmatova då levde tillsammans med.
Även om Anna Achmatova under långa perioder var förbjuden att skriva eller belagd med tryckförbud skrev hon. Hon hade upplevt hur hennes diktsamlingar förstörts. Hon hade blivit klassad som borgerlig och sovjetsamhällets fiende. Det var farligt för henne att ens skriva ner dikter på papperslappar. Kanske för att många av hennes dikter tillägnades vänner och diktarkollegor, t.ex Boris Piljnak, Ossip Mandelsjtam och andra, som förts bort till lägren. Mycket finns trots allt bevarat av hennes då så förbjudna diktning." (Citat ur "Ett tidsvittne: Anna Achmatova 1889-1966", av Anita Westin. Populär poesi, nr 32.)
Förutom att tillägna sina texter till fängslade vänner och kollegor så skrev hon också flera minnesskrifter och sorgesånger (den mest kända återkommer jag till i slutet av inlägget).
*
 |
| Michail Bulgakov, (1891-1940) |
In memory of Mikhail Bulgakov, by Anna Achmatova
(From [Reed]. Poems / Akhmatova ; translated by D.M. Thomas. New York : Knopf, 2006.)
This, not graveyard roses, is my gift;
and I won't burn sticks of incense:
you died as unflinchingly as you lived,
with magnificent defiance.
Drank wine, and joked - were still the wittiest,
choked on the stifling air.
You yourself let in the terrible guest
and stayed alone with her.
Now you're no more. And at your funeral feast
we can expect no comment from the mutes
on your high, stricken life. One voice at least
must break that silence, like a flute.
O, who would have believed that I who have been tossed
on a slow fire to smoulder, I, the buried days'
orphan and weeping mother, I who have lost
everything, and forgotten everyone, half-crazed --
would be recalling one so full of energy
and will, and touched by that creative flame,
who only yesterday, it seems, chatted to me,
hiding the illness crucifying him.
***
Huvudparten av verket Rekviem skrevs 1939, alltså ett år före minnesdikten till Bulgakov. Jag väljer ändå att ta med en dikt ur sviten i min Tria Carmina, dels för att det är ett betydelsefullt verk och dels för att verket inte publicerades förrän 1963. Rekviem är ett mästerverk som behandlar tiden för Stalins terror. Det följdes av ytterligare ett mästerverk; Ett poem utan hjälte (författat 1940-62, publicerat 1965). Dessa två borde ha renderat henne ett nobelpris. Hon var nominerad 1965 när priset gick till Michail Sjolochov.
*
Dedication, by Anna Achmatova
(From [Requiem]. Poems / Akhmatova ; translated by D.M. Thomas. New York : Knopf, 2006.)
The mountains bow before this anguish,
the great river does not flow.
In mortal sadness, the convicts languish;
the bolts stay frozen. There's someone who
still feels the sunset's glow,
someone who can still distinguish
day from night, for whom the fresh
wind blows.
But we don't know it, we're obsessive,
we only hear the tramp of boots, abrasive
keys scraping against our flesh.
Rising as though for early mass,
through the capital of beasts we'd thread.
Met, more breathless than the dead,
mistier Neva, lower sun. Ahead,
hope was still singing, endlessly evasive.
The sentence! and now at last tears flood.
She'd thought the months before were loneliness!
She's thrown down like a rock.
The heart gives up its blood.
Yet goes . . . swaying . . . she can still walk.
My friends of those two years I stood
in hell - oh all my chance friends lost
beyond the circle of the moon, I cry
into the blizzards of the permafrost:
Goodbye. Goodbye.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar