***
Jag valde i ett tidigt skede av planeringen att utgå ifrån ett litteraturvetenskapligt verk för mitt första inlägg. Boken heter Can poetry save the earth? och är skriven av John Felstiner. I vår nationella biblioteksdatabas fick den bland annat följande ämnesord (engelska): Ecology in literature; Conservation of natural resources in literature; Environmental protection in literature.
Det lät helt suveränt. Det var det jag var ute efter. Det visade sig att Felsteiner gör textanalyser av ett stort antal dikter och författarskap utifrån en tes som jag formulerar till "Naturen är en helgedom, och hur har poeterna lyft fram den aspekten i sina verk".
Ni som känner mig, eller ni som följt min bloggs framväxt, förstår så klart att det är ett perspektiv som ligger långt ifrån min utgångspunkt. Boken lägger rätt lite vikt vid de vinklar som ämnesorden gav en hint om att den skulle göra.
Jag tänker inte gå djupare in på min kritik av Felsteiners bok. Det känns extra meningslöst med tanke på att han dog för tre månader sedan.
Vår planet är fantastisk och den är självklart värd att bevara, men jag anser inte att den är EDEN. Vårt solsystem, jordens atmosfär (förutsättningen för liv), vattenresurser, organismernas utveckling, ekosystemet som helhet. Inget av detta har krävt ett gudomligt hantverk.
Men jag är tacksam för att planeten finns och att jag finns, och att kallblodsrasen finns, och att svalorna finns, och att geparden jagar på savannen, och att rosorna doftar som de gör och att sånglärkan låter som den gör.
Jag är rädd för de utrotningshotade arternas skull, alltifrån bin och fjärilar till isbjörn och noshörning. Vad händer om korallreven försvinner? Vad händer om glaciärerna smälter?
Det går att tänka på miljöns bästa utan att göra den till en skapelsemyt.
***
Värdet jag fann i Felsteiners bok bestod av hänvisningar till viktiga enskilda dikter, och tre av dessa tar plats i mitt introduktionsinlägg.
*
On the Grasshopper and Cricket, by John Keats (1795-1821)
(Written December 30, 1816. Published in The Poetical Works of John Keats, 1884.)
The Poetry of earth is never dead:
When all the birds are faint with the hot sun,
And hide in cooling trees, a voice will run
From hedge to hedge about the new-mown mead;
That is the Grasshopper’s — he takes the lead
In summer luxury, — he has never done
With his delights; for when tired out with fun
He rests at ease beneath some pleasant weed.
The poetry of earth is ceasing never:
On a lone winter evening, when the frost
Has wrought a silence, from the stove there shrills
The Cricket’s song, in warmth increasing ever,
And seems to one in drowsiness half lost,
The Grasshopper’s among some grassy hills.
***
[Banjan, Ficus benghalensis, ingår i fikonsläktet och familjen mullbärsväxter. Arten växer vild i östra Indien men odlas över hela landet. De luftrötter som växer från trädet grenar kan bilda stora pelarsalar. Den unga banjanen växer som epifyt, det vill säga uppe i andra träd, i grenklykor och dylikt. Med tiden förkvävs emellertid värdträdet och dör.]
Källa: Wikipedia
*
Roots in the air, by Shirley Kaufman (1923-2016)
(From Roots in the air : new & selected poems. Port Townsend, Wash. : Copper Canyon Press, 1996.)
Over my head
the Bengal ficus
dangles its roots like seaweed
out of the sea, licking
the ashes from the air.
Sure of which way is down
but unable to get there,
one tree makes a hundred
out of the steaming soil it comes from,
replanting itself.
Not here.
The roots are shaggy
with trying in this land.
No earth, no water,
What are they doing
in the light?
***
Ibland räcker det med bara ett fåtal rader för att förstå beroendeförhållandena i vår samexistens. William Carlos Williams har hyllats stort för denna korta dikt.
The red wheelbarrow, by William Carlos Williams (1883-1963)
(From Spring and All ; original title of poem, "XXII". New York: Contact Editions / Dijon: Maurice Darantière, 1923.)
so much depends
upon
a red wheel
barrow
glazed with rain
water
beside the white
chickens
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar