Med det sagt, så kan vi konstatera att varje upplaga har någon svagare länk. Kvällens poet och bildkonstnär är en storhet i vårt grannland. Jag blev inte direkt förälskad i hans poesi ...
Tria Carmina
med
Stein Mehren
(f. 1935)
***
I det Store Norske Leksikon går att läsa följande beskrivning om hans författarskap.
"Som poet utmärker Mehren sig genom en stor fantasi, visuell rikedom och musikalitet. Det finns starka filosofiska och intellektuella drag i hans poesi, men framför allt handlar hans texter om relationen mellan språk, erfarenhet och kunskap, samt ordkonstens egna problem och vårt förhållande till historien och nuet."
Jag håller med i en del av ovanstående. Det märks att han även är bildkonstnär, bildspråket är nästan övertydligt emellanåt. Däremot märker jag inte av någon musikalitet i hans texter, den varudeklarationen förstår jag inte alls.
Mitt huvudintryck av Stein Mehren efter att ha läst tre av hans verk, som alla påminner om varandra (även om Hotel Memory har ett mörkare tonläge), är Tvivlaren som pendlar mellan det erfarenhetsmässiga och det reflexiva, oftast ur ett historiskt perspektiv, ibland i förträngningens skepnad.
Men de goda ansatserna dränks av motivupprepningar och tröttsamma spegelbilder.
Ärligt talat tycker jag att han är som intressantast i sin debutbok, Gjennom stillheten en natt.
*
Alt jeg tar i ligner noe annet, av Stein Mehren
(Ur Gjennom stillheten en natt : dikt. Oslo, 1960.)
Alt jeg tar i ligner noe annet
Verden ligner et landskap uten farger
og får alltid hjertets farge
Menn jeg møter ligner en far
jeg aldri husker uten ordet
Kvinnene jeg elsker kommer til meg
som en voksblek mor i drømmen
Alt jeg tar i ligner noe annet
Jeg er redd for alt jeg tar i
Hvor jeg går står drømmene og stenger
Nederlaget ligner nederlag på forhånd
Selv det nære tapet ligner det eie
Sorgen ligner drømmen om et barn
og lengsel ligner amgst og angsten
ligner månen - død og vakker
Alt som er, er skyggen av et annet
Stranden puster natt og dag
og ligner sangen i et hav
Hjertets sol og månelyse brenning
ligner avgrunnsdype lengsler
ekko fra en annen verden
- ensomhetens dyp hvor
giftig-skjønne blomster vokser vilt
Jeg er ennu ung og døden
er et minne om en annen
***
Färgrikedomen från bildkonstnärskapet och landskapets betydelse för konstupplevelsen märks tydligt i verket Menneske bære ditt bilde frem (1975). En del av de filosofiska resonemang och historiska "blickar" som förs fram i den här samlingen gillar jag inte alls. Det finns textrader i titeldikten som starkt provocerar mig, i synnerhet eftersom Mehren har studerat såväl filosofi som biologi.
Istället får ni en typisk bildkonstnärsdikt . . .
 |
| Plognatten av Nikolai Astrup |
Ploglandet, av Stein Mehren
(Ur Menneske bære ditt bilde frem. Oslo : Aschehoug, 1975.)
Ploglandet, det fine vårlige regnet, en
tidlig morgen, alle farger ennu ufødt
- helt nær sansene, som en regnbuehinne
skimrende strukket der inne i tåkegryet
Det er noe undersjøisk over landskapet
der det stiger opp i vårmorgenglansen
forseglet, sovende . . . ennu navnløst, Se
Der stiger solen som om havet sprenges!
Og insekter, fugler, farger - seglene
brister, morgenvinden river brudeslør
av knapt utsprungne hager, så lysende
står de, perlemorsvatret, i alle farger
i alle slør, ser jeg ditt ansikt, i små
skogholt, i disen over et jorde, overalt
er du og er der ikke, som om det grønne
blir til på innsiden av dine trekk i meg
- og jeg hvisker navnet ditt, elskede
mens jorden selv langsomt stoger opp
i glansen av de løfter og savn som
den har båret i sin våte svarte muld
***
I boken Hotel Memory ges texterna en personligare ton. Titelnamnet till trots så känns dikterna ligga nära "nuet". Samlingen präglas av mörka inslag såsom sjukdom, död och saknad. Tyvärr införlivas en obegriplig bitterhet i ett par av texterna. Nedanstående diktutdrag förstår jag inte alls. Är det ironi? Är han en bitter-mupp? Kan någon förklara?
Forelskede mennesker (utdrag), av Stein Mehren
(Ur Hotel Memory : dikt 1996. Oslo : Aschehoug, 1996.)
Forelskede mennesker, De ser
ikke lykkelige ut. Deres jagede uttrykk
får deres utallige møter
til å se ut som glødende etapper
i en eneste stor og ugjenkallelig avskjed
De ser slett ikke friske og sunne ut
men tvert imot som om de er rammet. Av hva
Av livet, av sine savn, av seg selv
Av jungler, elver, febersykdommer, dystre
profetior . . . De er bleke, matte
som om de har ligget for lenge i et vann
som har suget fargene ut av dem
Og deres blekhet er dessutom mørk
som om en hær av metaforer, som alle gjelder
liv og død, har trampet gjennom dem
tappet dem for blod og satt det bort
i mørke rom der der skal stå og lyse
mens de elskende selv er sendt ut for å finne
hverandre i en tom, kald og skeptisk verden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar