***
Patricia Hruby Powell fick mycket fin kritik för sin bok (2013) om dansösen Josephine Baker. Inte så konstigt med tanke på att det är en värld som Patricia Hruby Powell känner mycket väl. Hon är utbildad dansös och koreograf och ledde under flera år ett eget danssällskap "ONE PLUS ONE".
Hennes senaste bok är en versroman om ett av de viktigaste rättsfallen i USA:s historia. Under 50-talet och halva 60-talet var det fortfarande segregerade skolor som gällde i landet. I många stater var det dessutom förbjudet för en vit man att ingå äktenskap med en afroamerikansk kvinna. Richard Loving och Mildred Jeter reste till Washington och gifte sig, men återvände till staten Virginia där alla deras anhöriga levde. Men i staten Virginia var det förbjudet att leva tillsammans som äkta makar. De bötfälldes, fängslades och genomgick en rättsprocess som de förlorade. Den juridiska kampen för parets äktenskapliga rättigheter fortsatte under nio års tid innan de fick rätt i Högsta Domstolen, 11 juni 1967. Det är alltså inte längre än femtio år sedan som rättigheten befästes. Värt att beakta!
Boken är välskriven, även om jag tycker att karaktärernas personligheter inte riktigt kommer fram. Varje vers introduceras med namnet på den av Richard och Mildred som står i fokus.
(From Loving vs. Virginia : a documentary novel of the landmark civil rights case, by by Patricia Hruby Powell ; artwork by Shadra Strickland. San Francisco : Chronicle Books, 2017.)
Richard
Summer 1961
I work pretty steady in Caroline County.
After a day's work
I sometimes stop in at Ray's -
look under a hood with him
before heading on home
to the city.
I can't be seen here
with my wife -
but sometimes I drive her and the kids
to her sister's house -
and I go with the boys
out to Colonial Beach
to race.
Sneaking around is a drag
but it's gotta be done.
*
Mildred
Spring 1963
(extract)
We've lived in Washington
for almost five years now.
Wouldn't it be wonderful
if we could live at home,
see family
every day?
And give birth in my own house.
But I have to be thankful
that I can go home
sometimes
and not get caught.
Lola Loving is a good midwife.
She knows me and my ways
which helps when
delivering a baby into
this world.
We now have three beatiful
children -
Richard and I -
Sidney, Don, and Peggy.
When Peggy was born
I got to go home
for a brief time.
I feared
being arrested
but I SURELY wasn't going
to deliver that child
in the city
where no one knows me.
(...)
***
Dagens andra bok är skriven av den mycket meriterade Julia Donaldson. Hon är en av de författare som blivit nominerad flest gånger till ALMA-priset utan att få det. Hon är upphovskvinna till Gruffalon, Den flottaste jätten i stan, och Pinneman, med flera.
Den här gången har hon skrivit en historia om ett rätt bekant skolprojekt. Det är inte ovanligt att elever får i uppdrag att ta hem en klassmaskot och dokumentera vad de gör tillsammans. Det är också vad Mrs MacAllister's Class One får i uppdrag. "The everywhere bear" följer barnen överallt, tills Matt olyckligtvis tappar bort honom. Men allt slutar lyckligt kan jag avslöja.
Jag har läst den här boken tre gånger. Första gången blev jag rätt besviken och jag tror det beror på att illustrationerna drar ner helhetsintrycket. Ofta händer det att illustrationerna räddar en dålig bilderbokstext, men den här gången höll de på att sänka min läsupplevelse.
Nu kommer ett litet textutdrag:
(From The everywhere bear, by Julia Donaldson. Illustrated by Rebecca Cobb. London : Macmillan Children's Books, 2017.)
Nobody knew that the poor little fellow,
just like the street, had been painted bright yellow.
Nobody saw when a river of rain
washed him and whooshed him head first down a drain.
And no one was there when the Bear with the stripe,
dirty and dizzy, splashed out of the pipe.
The water was wild and the weather was wet
when Jim, Jeff and Jonathan hauled in their net.
Waves rocked the boat and a storm filled the air.
None of them noticed the Everywhere Bear.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar