För vuxna och nyfödingar

  I dagens inlägg med barnpoesi brottas jag med klassificeringen av det första boktipset. I bibliotekskatalogerna har den tilldelats ett signum för vuxenavdelningen, men jag vill väldigt gärna se den som ett barnboksexemplar. Om min logik gäller, så blir "Du : dikter för nyfödingar" en stark kandidat till "Fågel Blå".

***

  Min dotter älskar verkligen Stina Wirséns illustrationer och jag tycker om de sjutton dikterna. "Bokens dikter handlar om att vänta, att få och att växa med ett barn. Känslan av att ta i en liten fot, av att inte få sova och att vinka av det nästan vuxna barnet på flygplatsen, på väg ut i livet." Citat ur Btj:s burkkatalog.

(Ur Du : dikter för nyfödingar / Stina Wirsén. Stockholm : Bonnier Carlsen, 2017.)

Var fanns du lilla frö innan du blev min?
Innan du kom hit och blev människa?

Var fanns all kärlek jag har till dig?
Satt den och väntade i träden?

Var fanns de dofter du har?
Rullade de runt i rymden
i väntan på att få fäste i en liten kropp?

Var fanns dina ljud? Ditt gurgel och ditt skratt?
Din gråt och dina illvrål?
Låg de under golven och väntade
på ett par lungor där de kunde bo?

Du och jag under täcket
Du och jag i träden
Du och jag i världen

***

  Boken i mellanakten handlar också om spädbarn och hur det är att bli storasyster. Ett klassiskt tema för bilder- och småbarnsböcker. Den här är inte särskilt unik, varken i handling eller i textkvalitet. Så här låter det i slutet av boken.

(Ur Jag är storasyskon nu! / Anthea Simmons, Georgie Birkett ; svensk text: Cina Friedner. Stockholm : Rabén & Sjögren, 2017)

Min lillebror badar varje kväll

och jag vill gärna hoppa i.

Badkaret förvandlas till ett hav,

en massa vågor fixar vi.

Mamma torkar oss och kramas hårt

så att vi inte fryser.

Sen sitter vi länge alla tre och har det fint och myser.

***

  Jag avslutar med ett boktips utom tävlan, så att säga. Liksom i den första boken om Björn & Kanin av Julian Gough så står vänskap och klokskap i centrum för uppföljaren. Jag och barnen har verkligen tagit dessa böcker till våra hjärtan. De har inga rim eller poetiska avsnitt men Goughs texter har en otrolig harmoni och passar väl för högläsning.
  Så här inleds den andra boken om Björn & Kanin, "En högljudd gäst".

(Ur En högljudd gäst / text: Julian Gough ; illustrationer: Jim Field ; översättning: Sara Jonasson. Stockholm : Känguru, ett imprint till Bokförlget Lind & Co, 2017.)

Kanin sov mycket gott i sin vän Björns grotta när han vaknade av ett FRUKTANSVÄRT oljud.
  Åh nej! tänkte Kanin. Åska! Han öppnade ögonen. Grottan var full av ljus. Åh nej! tänkte Kanin. Blixtar!
  Men ljuset var bara solsken som föll in i grottan. Och ljudet var bara Björn, som snarkade VÄLDIGT HÖGT.
  Kanin försökte hålla för öronen med tassarna, men hans öron var mycket stora och hans tassar ganska små.
"Åh, detta är HOPPLÖST", sa Kanin och skuttade ut ur Björns grotta.

Utanför var snön borta, förutom två pyttesmå högar av gammal, trött snö. På varje hög låg två kottar, en böjd kvist och en morot.
  Våra snögubbar har smält, tänkte Kanin.
Och sedan fick han en så stor tanke att den fyllde honom helt, så han måste stå på tå och spänna ut bröstet.
  Våren är här! tänkte Kanin.
Äntligen!

  Dags att gå hem till sin egen håla.
Kanin hade haft en mysig vinter hos sin vän Björn, men det där snarkandet gjorde honom tokig.
...

**

  Så småningom blir Kanin mer än tokig, snarare helgalen, när en annan skogsinvånare bryter tystnaden. Vilket djur det handlar om får ni läsa vidare om i "En högljudd gäst" och då får ni också följa hur fint Björn tacklar situationen.