Poesi på väg

Den 30 september 1933 invigdes Södertunneln under Södermalm i Stockholm och spårvägarna gick under jord. Sjutton år senare, 1 oktober 1950, invigdes den första tunnelbanelinjen för de tyngre tunnelbanetågen. Den första sträckningen gick mellan Slussen och Hökarängen. Nästa år fyller alltså tunnelbanetågen "pensionsålder". I bloggen kommer jag att uppmärksamma den poesi som förekommit i underjorden, dels i projektet "Poesi på väg" (SL, Stockholm) och dels i "Poems on the Underground" (Transport for London). Jag kommer också att publicera texter om några av de 100 tunnelbanestationer som Stockholms tunnelbanesystem är uppbyggt kring.

*

Vi börjar i London. Sedan 1986 har Transport For London skyltat med poesi i sina tunnelbanevagnar. Vanligtvis byts dikterna ut tre gånger per år. Idén kom från den amerikanska författarinnan Judith Chernaik och hon har också varit verksam i att välja ut texterna.

Bloggens första tunnelbanedikt har ett något mörkt tema men tunnelsymboliken passar väl in i det här sammanhanget. Den tog plats i "Poems on the Underground" i maj 2003. Den är skriven av den nordirländske poeten Louis MacNeice som bodde ett par år i Canonbury Park South, Islington, som räknas till Inner London.

Coda, by Louis MacNeice (1907-1963)
(From The burning perch. New York : Oxford University Press, 1963 .)

Maybe we knew each other better
When the night was young and unrepeated
And the moon stood still over Jericho.

So much for the past; in the present
There are moments caught between heart‑beats
When maybe we know each other better.

But what is that clinking in the darkness?
Maybe we shall know each other better
When the tunnels meet beneath the mountain.

***

I Stockholm hakade SL på London-idén 1993 genom att starta projektet "Poesi på väg". Varje år fram till projektet avslutades 2008 valdes 7 till 12 dikter ut för att smycka vagnar och bussar. De kopplades samman genom årsvisa temarubriker. Första året var överskriften "Människors möte", och den var direkt hämtad från Hjalmar Gullbergs dikt som ni kan läsa nedan. Hjalmar Gullberg var ju skåning men var under en period bosatt och verksam i Stockholm. Han utsågs 1936 till chef för radioteatern med kontor på Kungsgatan 8 i Stockholm, en position han innehade fram till 1950. Kungsgatan var för övrigt ett tidigare namn på Hötorgets tunnelbanestation (namnbytet gjordes 1957).

Människors möte, av Hjalmar Gullberg (1898-1961)
(Från Att övervinna världen : Dikter. Stockholm : Norstedt, 1937.)

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas ifred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

***

Knutpunkten Slussen har som sagt trafikerats av tunnelbanetågen sedan invigningen 1950. 

Slussen. Folksamling vid invigningen av Stockholms tunnelbana,
linjen Slussen - Hökarängen (1950-10-01).
Upphov: Kjellström, John ; Objektidentitet: Fotonummer SvD 39149 ;
Publicerat av: Stockholms stadsmuseum.

Numera är det andra byggplaner som diskuteras för området.
Lena Kallenberg (född invigningsåret 1950), känd för oss skolbibliotekarier genom sina barn- och ungdomsböcker, skrev en vacker inledning på sin roman "Slussen" som utkom 2004.

     Verner fumlar med kepsen.
     Trots att han står i vägen för buss och tunnelbanepassagerare stannar han upp utanför tunnelbanan. Den där kvävande känslan av att lungorna krymper likt ylle i hetvatten tvingar händerna till ett krampaktigt grepp om rollatorns handtag.
     Han hade alltid tyckt om blåst. Blåst, inte vind som har med segling och diktning att skaffa. Blåsten, Slussens härskare, för evigt lierad med den vida utsikten över vatten som möts vid ett smalt näs, tuktar luft, sol och ljus. Saltsjöns pinande tävlingar med de örfilslika kasten från Kungsholmssidan, passerar denna plats där människor skingras åt stans olika väderstreck ...

(Ur Slussen : kortprosa. Stockholm Bäckströms, 2004.)