Den röda linjen i Stockholm invigdes för femtio år sedan, 5 april 1964, med sträckan T-centralen-Fruängen. Till en början var färgen faktiskt orange på linjekartorna. I kväll tar den unga lyriken plats i vagnen men vid Hägerstensåsen hoppar den av för ett besök hos Frostenson.
*
År 1996 valde SL att presentera åtta dikter under rubriken "Ung lyrik". Så himla unga var väl inte poeterna, den yngsta var född 1966 (Kristian Lundberg), men dikterna var nya.
Bland dem har jag valt ut Ann Jäderlunds dikt "Silhuett", en dikt från hennes debutsamling. Hon är en av dem som förändrade synen (tänk: stilbilden) på lyrik under 1980-talet.
Silhuett, av Ann Jäderlund (f. 1955)
(Från Vimpelstaden : dikter. Stockholm : Bonnier, 1985.)
Den natten stack en stråflöjt
ut ur bröstkorgen
Jag gick ut och in, fram
och åter
Som om det ingenstans
kunde leda mig
Nästa morgon hörde jag samma ton
Fast kritblå
***
Blåstämd är även dikten som jag hämtat från Londons Tunnelbana. Den är skriven av Arthur Symons (1865-1945), en walesfödd poet som flyttade till London när han var 16 år gammal och blev en del av det vibrerande författarlivet i huvudstaden. En av de som inspirerade honom var William Butler Yeats. De kunde naturligtvis resa med tunnelbanan som invigdes redan 1863 (världens äldsta).
A Tune, by Arthur Symons
(from The collected works of Arthur Symons. London : Secker, 1924.)
A foolish rhythm turns in my idle head
As a wind-mill turns in the wind on an empty sky.
Why it is when love, which men call deathless, is dead,
That memory, men call fugitive, will not die?
Is love not dead? yet I hear that tune if I lie
Dreaming awake in the night on my lonely bed,
And an old thought turns with the old tune in my head
As a wind-mill turns in the wind on an empty sky.
***
Vi återgår från blått (via orange) till den röda linjens stationer. I närheten av Hägerstensåsens tunnelbanestation finns en av Stockholms litterära skyltar. Platsen är nära Katarina Frostensons barndomskvarter och det är hennes dikt "Hägerstenen" som citeras på skylten.
Hägerstenen (utdrag), av Katarina Frostenson (f. 1953)
(från Tankarna. Stockholm : Wahlström & Widstrand, 1994.)
Det svävar åter en form över förortsfältet
över fattiggräset, i djupet av dalen
Över ängen som möter en motorled, den blekgröna bottnen
En dans av människors händer och ting
Fossildjur till silver, stickningar i luften
Se lederna sträcks. Backarnas lutning
gruset yr. Stenen vid vägen - Personne, namnet
på en väg slår ut och är överallt - "oavtagbart"
Det susar tall över. Endast en liten fågel
flickan var grå, modern sorgsen
Det var en sådan saknad att känna
Av en sten som var varm och kall
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar