måndag 8 september 2014

En poet i tiden

Så drar Måndagsklubben igång igen. Det är för övrigt mitt första inlägg på det andra hundrandet. 
Det har dröjt. Jag har fortfarande mina svackor då alla lustkänslor fullständigt vaporiseras ur min kropp.

Veckans "frasmåndag" tillägnas min nya tyska favoritpoet, han som starkt bidrog till Lag Sachsens seger i PSTC 2014, Durs Grünbein. Jag förstår inte hur någon kan skriva så vacker poesi och ändå vara sarkast. Men jag öppnar Grünbeins ordkista med en enkel dikt om rörelse. 


Durs Grünbein, f. 1962

Samtliga texter är hämtade från diktsamlingen "Biologisk vals", i svensk översättning av Ulrika Wallenström.

En rörelse, av Durs Grünbein
(Från Biologisk vals : dikter i urval ; översatta av Ulrika Wallenström. Stockholm : Norstedt, 1999.)

Den där flyktiga lilla fläkten, luft-
          virvelsekunden, när en
                     skrämd sparv lyfte
                                           strax framför mig, vips

var utom synhåll och ett av de
                                lättaste bladen sögs med sönder-
                                           rivet av bara farten.


***

Jag fortsätter med vers två ur den geniala dikten "Casta Diva". Hela dikten omfattar sju verser.

...
2
Normalt, korrekt - vad mycket kalk i orden.
Med dem kan tiden foga in dig i
Murlivet här där väggen är så tunn
Som vore den en andra hud med ärr på.
Därbakom världen (vad du tror är den).
Medge, så inklämd känner du hur blodet
Pulserar i dig under högsta kolvtryck;
Dovt bankas du för pannan tills du passar.
Du grinar, Miss Migrän tär på din hjärna.



***

Även kärleken får sin släng av sleven. 

Visste vi vad som får oss att snurra?
           Att kärleken gör en mer ensam,
Det tycktes styrkt. Envar behöll för sig själv
          Sin tagg tills i otid
Blodet trängde igenom bandagen. Sällan
          Kom någon helskinnad undan. Förr
Tydde en smärta sig till en annan. Värst
           Var att ha blivit över,
Ingenting känna om våren, stå liksom stympad
          Framför defekta pariserhjul ...
Hur vinden lyfte oss upp i de trädkronor
          Vi skulle falla från sedan,
Lyckliga, med ett långt himmelsskri.



***

Jag avslutar med fyra verser ur dikten Till en elektrisk näktergal, i vilken Grünbein vrider sansen ur våra tekniska framsteg.

När det nu finns så mycket som surrar, piper och visslar,
Under som ur med alarmfunktion, mobiltelefoner
Som enerverar ens nästa på gatan, allt det som rent

Infernaliskt hörs dunka från spelhallar, skvala från varuhus,
När det i varje hörn redan låter som rea till vrakpris
I Fairyland, med hörlurar ringlande sig likt spolmask,

Skor som kan viska, radiomottagare mindre än
Tändsticksaskar, ett sjungande gratulationskort som
När det öppnas skräms med ett tema av Mozart, varför då inte

En konstgjord näktergal också, en leksak gjord av metalltråd,
Utanpå målad, befjädrad, och i den en röst som sjunger,
Precis som i dockan som grinar Mamma eller Älskar du mig?


...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar