Dagerman, Setterlind och Bellman

  Tre tonsatta dikter står på programmet. Det blir Stig Dagerman, Bo Setterlind och Bellman. En av sångerna framförs av Lill Lindfors, den outtröttlige stjärnan. Hon var för övrigt gäst i Skavlan i kväll.

***

  Kvällens första dikt är Stig Dagermans sista dagsedel, publicerad samma dag som han tog sitt liv.

Varning för hunden, av Stig Dagerman (1923-1954)

(publicerad i Arbetaren, 5 november 1954.)

Lagen har sina blottor

Hund får de fattiga ha.

De kunde väl skaffa sig råttor,

som är skattefria och bra.

Nu sitter folk i små stugor

med dyrbara hundkreatur.

De kunde väl leka med flugor,

som också är sällskapsdjur.

Kommunen bara betalar.

Det måste bli slut på, ithy

att annars så köper de valar,

fruktar herr Åleby.

Något måste beslutas:

Hundarna skjuts!  Inte sant?

Nästa åtgärd: De fattiga skjutas,

så spar kommunen en slant.

***

  Jag fortsätter med ett klassiskt musikstycke, vars svenska text är skriven av Bo Setterlind. Jag är fullt medveten om att hans tillägnan gällde Jesus Kristus, men tolkningen är fri vilket inte minst Lill Lindfors har hävdat.

Du är den ende, av Bo Setterlind (1923-1991)
(från Lill Lindfors album med samma namn. Polydor, 1967!!)

Du är den ende, som hemligen ser mig, 
fast ingen har talat, du vet vad jag ber dig. 
Min längtan är bara du. Blott du mig ger 
ett enda litet ord, är jag din. 

Du är den ende, jag aldrig kan glömma, 
din mun, dina ögon, din lugnande stämma. 
Och därför jag ber dig nu: Blott du mig ger 
ett enda litet ord, är jag din. 

Ingen som du, fast du hör till en annan, 
du skänker mig kärlek, hos dig vill jag stanna! 
Mitt öde det är att bli din i min fantasi, 
del av den värld som är din. 

Du är den ende, som får mig att drömma, 
den ende som anar, vad tårarna gömma. 
Min längtan är bara du. Om blott du ger 
ett enda litet ord, är jag din. 

Du är den ende, jag aldrig kan glömma, 
din mun, dina ögon, din lugnande stämma. 
Och därför jag ber dig nu: Blott du mig ger 
ett enda litet ord, är jag din. 

Ingen som du, fast du hör till en annan, 
du skänker mig kärlek, hos dig vill jag stanna! 
Mitt öde det är att bli din i min fantasi, 
del av den värld som är din.

***

  Och så blir det Bellman. Närmare bestämt Fredmans Epistel N:o 72, "Glimmande nymf". Jag är väldigt svag för Nina Ramsbys version och jag vill rekommendera att ni lyssnar till hela hennes album "Visorna" (2004).

Fredmans Epistel N:o 72, "Glimmande nymf", av Carl Michael Bellman (1740-1795)
(först utgiven 1790)

Glimmande Nymph! blixtrande öga!
Sväfvande Hamn på bolstrarna höga!
     Menlösa styrka!
     Kom, kom nu at dyrka,
     Vid et smalt och utsläckt ljus,
     Sömnens Gud, vår Morpheus.
Luckan ren stängd, Porten tilsluten,
Natthufvan ren din hjässa kringknuten,
Ren Norströms Pisk-peruk
den hänger på sin spik.
Sof, somna in vid min Musik. :||:

* * *

Bofinken nyss, nyss, Caisa Lisa, 
Slumrande slöt sin qvittrande visa;
     Solen nyss slocknat,
     Och Fästet har tjocknat,
     Enslighetens tystnad rår;
     Jag til Fröjas dyrkan går.
Regnet nedöst i bullrande låga,
Hvälfver i skyn sin brandgula båga,
Som randas lugnt och skönt
Af purpur guld och grönt,
Sen jorden Jofurs åska rönt. :

* * *

Somna min Nymph! dröm om min Lyra,
Til dess vår Sol går opp klockan fyra,
     Och du dig sträcker,
     Och armarna räcker
     Til min kanna och min famn,
     Eldad af mit blod och namn.
Caisa du dör, Himmel! hon andas;
Döden ger lif och kärlek bortblandas.
Men fast din puls slår matt,
Så blundar ögat gladt.
Håll med Fioln; god natt! god natt! :||: