"Av en bild från ett mönster i en trappsten till ett fragment ur avlidna släktingars liv, byggs en berättelse om ursprunget och platsen. Det är dikter som i sin tradition får ett djup, en berättelse om vardag, om det förflutna, om livsöden, men också det stora. Vad var vi, vad lämnar vi kvar – fanns vi överhuvudtaget?"
Boken är uppdelad i fem sektioner där en lång dikt om Gävle utgör merparten. Den dikten har ett bra flyt, i synnerhet gäller det för bildspråket, och ger hela diktsamlingen en stadig grund att stå på. Det är svårt att välja ett textavsnitt ur den, så jag väljer att recitera två dikter ur första sektionen "Revir".
(ur Jag vaknade av, av Kerro Holmberg. Stockholm : Sadura, 2015.)
Utan att tända lampan, skrev jag några rader
På morgonen ser jag att handen inte flyttats,
att orden står ovanpå varandra
i ett kroppens försök
att räcka dem tvärs igenom tiden
Stormen kom,
slet med sig ljudfragment av ambulans,
kastade dem knippvis - men förfäder och anmödrar
satte sina händer mot husets spånt
och höll ihop oss
Ekgrenar skakar om himlen
Tåget som rusar
Vi bor i ett gällt klimat, det är ett två tre,
vi är varken givmilda eller snåla,
vi är ekonomin
**
En svängande stålkula krossade mina somrar
Dess ödelagda fönster stirrar
likt håligheter i ett gulnat kranium
Det kunde varit en datja, men min far,
född vid förra sekelskiftet
och engelskt skolad, använde ordet bungalow
Lågt inne bland träden
i förortsdungens mörka våta sänka
Mot hösten fingrade grenarnas löv
nervöst utmed brädväggarna
Ännu en sommar att skala från barnkroppen
***
Kerro Holmbergs lyrik, publicerad i samlingarna Där jag är där du är (2002), I lianer (2004), Och du ser den (2005), Skuggar (2011) och Jag vaknade av (2015), är mångsidig och nyanserad med en stark uttrycksvilja. Det djärva och dynamiska bildspråket är såväl expressionistiskt som surrealistiskt inspirerat.
Som konstnär arbetar hon med kol och oljefärg i målningar med robusta former som ofta är porträtt av avantgardekonstnärer från 1900-talet. Källa: NE
 |
| Porträtt av Elena Guro Kerro Holmberg (2008) |
**
Jag avslutar med en dikt ur sektionen "Minnen av tro". (ur Jag vaknade av, av Kerro Holmberg. Stockholm : Sadura, 2015.)
På håll skymtade jag den yttersta spetsen av ön
Den låg som en fågelnäbb, helt perfekt, och det föreföll
som om den när som helst kunde öppna sig
för att dricka litet av sjön
Men man måste ha orden
Idag är jag långt ifrån min fader
som en öbo långt ifrån sin ö
eller som ett pulserande hjärta är långt ifrån sin kropp
Jag kände fläkten av ett strängt och orubbligt liv
som en frestande rytm
fast allt handlar om att bli varm så långt det är möjligt,
att glimtvis, helt korta stunder älska
Här är ovant och särpräglat och olikt världen
Så fort jag talar om avstånd ljuger jag
Jag känner dina ansträngningar att angöra
trots vågorna som sparkar ifrån från ön,
sparkar ifrån och sparkar ifrån från ön
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar