En sten. En viskning. Den eviga sömnen

  Jag försöker genomgående att bredda "det poetiska språket". Jag har tagit upp: poetisk film; sambanden mellan konst och poesi; och jag har ägnat många fredagar åt musiklyrik. Dans är ytterligare en konstart där poesin kan finna en partner.

  Idag låter jag koreografen Gunilla Witt ta plats i bloggen. Fast i inlägget är hon främst poet. Senare i vår kommer sambandet mellan dans och poesi bli ännu tydligare när jag presenterar Elin Kristofferssons dansföreställningar.

***

  Koreografen och poeten Gunilla Witt, född 1955 i Göteborg, har gjort sig känd för sina egensinniga solon och duetter, där hon blandar dans och poesi. Hennes solon skapas i nära samarbete med dansaren Anna Westberg. 
  Gunilla Witt är en av grundarna till scenen Atalante i Göteborg 1987, där hon var en av de konstnärliga ledarna fram t.o.m. 2006.

  Hennes viktigaste soloverk är Det lyser på gränsen (1990), Lögnsolo (1992), Köttätare (1993) samt solotrilogin för dans och lyrik: Den installerade kvinnan (1994), Perforera honom! (1997) och The madwoman in the attic (1998). Källa: Heidruns Förlag

*

Så, just så - Gunilla Witt
(från Allt hon begär : en lyrisk berättelse. Stockholm : Wahlström & Widstrand, 1997.)

Gunilla Witt

Så faller ditt ansikte in och röjer din ofödda form. Jag stryker min kind mot din kind. Så lämnar du orden tillbaka i ny och främmande ordning. Jag försöker förstå var du är. Du blundar och glömmer. Redan på väg. Att bli ting. En sten. Lite aska. Ett namn.

*

  En av de vackraste bokrecensioner jag läst är Tom Hedlunds finstämda text om Halvvägs nerför Vasagatan, Gunilla Witts andra diktsamling. Han sammanfattar boken så här:

"De sex sviter samlingen innehåller kan tänkas kretsa kring lika många, på olika sätt utsatta jag, och det är inte svårt att tänka sig flera av dem sceniskt ackompanjerade."
(Citat ur "Energiska dikter med suverän precision", Svenska Dagbladet 2009-07-09.)

(Ur Halvvägs nerför Vasagatan : dikter. Torsby : Heidruns, 2009.)

Blir jag som är feg förlåten? Får jag som aldrig vågat
lov att leva mitt färglösa liv? Jag frågar dig, Sömn.

Du som viskar om sammetsrött, guld och södergransgröna skogar. Jag grät i fiskdammskön på barnkalasen
när jag förstod att hemvägen börjat skymma
och jag snart skulle gå vilse i livet.

Jag hör stegen i trappan. Jag slänger av mig dagen
i en hög på golvet. Lägger mig naken i sängen och drar
upp täcket mellan benen.

Får jag följa dig in i pigmenten? Tänker du lämna mig här
i mitt eget våld? Jag frågar dig, Sömn.

Du som släpper greppet om handen så att tåget stannar
och jag slängs ut på den övergivna gryningsperrongen.
Den enda värme som finns kvar är från duntäckets ådror.

Jag rullar in mig som en överlevande i glömskan.

***

  Jag som älskar Karin Boyes diktning berördes starkt av den avslutande sviten om två dikter, benämnd "Du, Karin". De innehåller referenser till den berömda poetens liv.
  Gunilla Witt hade redan 2008 skapat danssolot Karins krig, som handlar om Karin Boyes sista timmar i livet en kall aprilnatt 1941. Dansaren Anna Westberg (se bilden) skildrar författarens ensamhet under eken.

Foto: Kari Jantzen 

(Ur Halvvägs nerför Vasagatan : dikter. Torsby : Heidruns, 2009.)

Det finns nynnande stigar in mot huset och aftonlampan.
De är igenvuxna och du vet inte var. Du slår med en pinne
över gräset och liljekonvaljerna. Någonstans. Det var en gång.
Någon läste för dig när du skulle somna. Någon släckte lampan, strök dig över håret och gick ut. Boken låg kvar på stolen. Du luktade på lädret.

Du slår med pinnen fram och tillbaka över blommorna.
Det är alltid kväll. Någon skall alltid komma in i rummet
och läsa för dig.