Vaggande skog och gungande gräs

  En ny musikfredag med tonsatta dikter. Det blir dikter av tre av våra största poeter: Dan Andersson, Tomas Tranströmer och Gustaf Fröding. Jag är inte helt kurant idag så jag håller mig ganska kortfattad.

Hankasalmi, Finland

***

  Vi börjar med den underbara Sofia Karlssons tolkning av Dan Anderssons "Vaggvisa".



Vaggvisa, av Dan Andersson (1888-1920)
(ur Samlade dikter. Stockholm : Bonnier pocket 2014.)

Nu skälver visan vaggande
som tung skog i vingad vind,
nu somna och i drömmar le,
nu vila, rosenkind!

Nu vaggar visan vän och öm,
det är djup och ro i den,
och när du ler i sagodröm,
då tystnar den igen.

Den är som trädens tunga sus,
som skvalp mot land i sommarsjö,
och milt som våg mot gräsväxt grus
den lägger sig att dö.

Den skall nog susa stark en gång,
högt glad, som himmelen,
den skall bli lek och rusig sång
och tystna av igen.

*

Den skall bli glad som himmelen,
kärleksröd, rosenfin,
och du skall dricka djupt till den
ditt ödes tunga vin.

Men när du styvnat stelt till ro
och bäres bort av svarta män
och bäddas djupt i jordebo,
då tystnar den igen.

***

  Jag har tidigare haft med Sarah Riedel i bloggen, då gällde det hennes album Genom natten (2014). Det kan ni läsa om här. Jag kan dessutom utlova att hon återkommer om en månad med en annan tonsatt dikt.

Han som vaknade av sång över taken, av Tomas Tranströmer
(ur Hemligheter på vägen. Stockholm : Bonnier, 1958.)



***

  Veckans sista visa blev en stor framgång för gruppen Mando Diao. De gav 2012 ut Infruset, en platta med Fröding-texter. Från den lyssnar vi till "Strövtåg i hembygden".

Strövtåg i hembygden, av Gustaf Fröding (1860-1911)
(ur Stänk och flikar : dikter. Stockholm : Bonnier, 1896.)

Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,
det är ljus över stränder och näs
och omkring står den härliga skogen grön
bakom ängarnas gungande gräs.

Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord
står min hembygd och hälsar mig glad,
var mig hälsad! - Men var är min faders gård,
det är tomt bakom lönnarnas rad.

Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt,
där den låg, ligger berghällen bar,
men däröver går minnet med vinden svalt,
och det minnet är allt som är kvar.

Och det är som jag såge en gavel stå vit
och ett fönster stå öppet däri,
som piano det ljöd och en munter bit
av en visa med käck melodi.

Och det är som det vore min faders röst,
när han ännu var lycklig och ung,
innan sången blev tyst i hans dödssjuka bröst
och hans levnad blev sorgsen och tung.

Det är tomt, det är bränt, jag vill lägga mig ned
invid sjön för att höra hans tal
om det gamla, som gått, medan tiden led,
om det gamla i Alsterns dal.

Och sitt sorgsna och sorlande svar han slår,
men så svagt som det blott vore drömt:
"Det är kastat för vind sedan tjugo år,
det är dött och begravet och glömt.

Där du kära gestalter och syner minns,
där står tomheten öde och kal,
och min eviga vaggsång är allt som finns
av det gamla i Alsterns dal."