Bromsspåren vittnar om det oundvikliga

  Efter förra veckans besvikelse får en ny 80-talist chansen. Det blir den ungerske författaren Dénes Krusovszky. Han har fått en hel del uppmärksamhet i Sverige trots att det bara finns en bok i svensk översättning.

***

  Dénes Krusovszky, född 1982, är en av de tongivande poeterna i Ungerns yngre generation. Utöver de fyra diktsamlingar, en novellsamling och en barnbok han redan har bakom sig driver han bland annat bloggen Telep, som – i opposition mot den mer traditionella rimmade lyriken – verkar för en modernisering av den ungerska poesin. 
...

  Berättarrösten letar efter ”ordningen i vad som helst” och tar in stort såväl som smått av omvärlden. De konkreta detaljerna står förvisso i fokus, men ligger ofta till grund för olika stämningar ...
Citat från Sebastian Lönnlövs recension i Svenska Dagbladet (2015-10-17).

(ur Att gå sönder är så / Dénes Krusovszky ; översättning: Daniel Gustafsson Pech ; efterord: Erik Bergqvist. Malmö : Rámus, 2015.)

(1)

Det är så här du vill tilltala
de sista tingen, du slår inte
på teven, du talar till den,
på radion hörs bara knaster
och om det är tyst
försöker du ensam avsluta
ett för länge sedan oavslutat gräl.
Kanske finns ingen återvändo,
säger du till fotona och börjar
känna rädslan i en svart-vit skog.

***

  Däremot håller jag inte med Sebastian Lönnlöv om att alla texterna hänger samman. Jag tycker snarare att boken saknar en helhet. 
  Den bedömningen gäller inte för segmentet "Stirra ner i en mun", tolv dikter om vardera tolv rader, som för oss genom cynism och meningslöshet. Jag ger er de två avslutande dikterna ur den sviten.

*

En bestämd punkt i gråten, av Dénes Krusovszky
(ur Att gå sönder är så / Dénes Krusovszky ; översättning: Daniel Gustafsson Pech ; efterord: Erik Bergqvist. Malmö : Rámus, 2015.)

Att släppa ut tystnaden mot larmet
utanför, så att blandningen nästan blir
outhärdlig, som fett,
det blir aldrig fulländat vitt.

Eller att tänka sig vad som skulle ske
om jag kunde avläsa allt,
ljuset genom dörrspringan,
tomrummet där kaklet suttit, bromsspår.

Det finns en bestämd punkt i gråten,
när munnen fortfarande är öppen
men inga ljud kommer ur den.
När det skulle kunna vara ett skratt.

***

Långsamt sjunkande, av Dénes Krusovszky
(ur Att gå sönder är så / Dénes Krusovszky ; översättning: Daniel Gustafsson Pech ; efterord: Erik Bergqvist. Malmö : Rámus, 2015.)

Vad det än var som tappades därinne
så är det här bara ekot,
ett långsamt sjunkande till slutpunkten,
varifrån allt kanske kan upprepas.

Som om vi rusade genom en tunnel,
utan mening, för inte ens efteråt
kunde jag föreställa mig allt skräp
som ett tåg lämnar efter sig.

Sedan, på andra sidan banvallen,
såg jag ut mot landskapet, som på en tapet,
kanske kunde jag foga in mig där någonstans
bara den fuktiga, unga skogen började röra sig.