Under the australian sky

  Idag blir det ett besök down under. Jag har tittat i det senaste numret (samt supplementet) av Plumwood Mountain : Australian journal of ecopoetry. Åter igen kan vi konstatera att min bild av ekopoesi (d.v.s. människans relation till livsbetingelserna) inte överensstämmer med utgivarnas.
  Faktiskt kommer jag att presentera en dikt i morgondagens 50-lista som i högre grad är ekopoesi enligt mitt sätt att se det.

***

  Jag kan tyvärr inte skriva så mycket om tidskriften eftersom de inte har någon nämnvärd presentation eller deklaration på sin webbplats. De räknar bara upp namnen på redaktionens medlemmar. Deras hemvist tycks vara Seaford, Australien.

  I senaste numret finns en rolig dikt, signerad Ann Fisher-Wirth. Den utgör en lämplig övergång till  urvalsvolymen "The ecopoetry anthology" som står i fokus vid nästa onsdagsinlägg. Ann Fisher-Wirth är nämligen redaktör för den.

  Ann Fisher-Wirth undervisar i poesi genom workshops och seminarier vid The University of Mississippi, om amerikansk litteratur från 1900-talet och ett brett utbud av kurser inom miljöområdet. Källa: The University of Mississippi

*

Like to drove me crazy, by Ann Fisher-Wirth (f. 1947)
(Published in Plumwood Mountain, Volume 4, Number 1)

Like to drove me crazy
the cicadas in the privet and pecan trees
whupping up their little motors
all those nights

Angel cake

like beating the eggs for angel cake
I’d churn that eggbeater
faster and faster
till my hand got tired let it fall back quiet

then oh shoot eggwhites not stiff enough
so here we go again

and them crickets
chirping and buzzing all silvery and tinkly
summer nights as I laid by Bobby

one day he flipped his ATV
hurt his foot couldn’t drive no longer
so we retired
bought a cabin out by Sardis

but we were happy in that house
fan stirring            sheets damp
he’d lick the salt right off my neck

all those bugs clamoring up
like love

***

  Susan Tichy har ungefär samma roll och bakgrund som Ann Fisher-Wirth, fast vid George Mason University, Virginia. Hennes poesi är ingen ny bekantskap för mig. Hennes dikt i Plumwood Mountain är väldigt lång (jag citerar inledningen), och har ett intressant upplägg tycker jag.

*

Blackwater Falls State Park, Virginia

As rocks speaks to any (extract), by Susan Tichy (f. 1952)
(Published in Plumwood Mountain, Volume 4, Number 1)


As rock speaks to any
trained or curious eye:

someone else
sometime else

laid down words—
thin sheets or thick—

something broke them
lifted, pressed them

here: each rippled sand
each pebble clenched:

motion rendered
visible, in red boulders

thick with clasts, a wild
conglomerate, something made

of other things where
‘pain and suffering shape

the mind,’ a quite implausible
‘up above’ where wind hammers

worlds together: convenient
and bleak

reduced to brash or
lichen crust as brute matter

(...)

***

  Jag avslutar med den klart kändaste bidragsgivaren till senaste numret. I det så kallade supplementet publiceras tre dikter av den australiske poeten John Kinsella. Förutom att vara en välrenommerad poet, novellist, kritiker och essäist, så har han flera tunga redaktionsposter i sitt CV.
  Han är grundare och redaktör för den litterära tidskriften Salt och internationell redaktör för The Kenyon Review. Han redigerade en speciell volym av australiensisk poesi för den amerikanska tidskriften Poetry och olika andra utgåvor av internationella tidskrifter. Han har varit poesikritiker för The Observer och är en redaktionell konsult för Westerly. Källa: Wikipedia

*

Disturbance (extract), by John Kinsella (f. 1963)
(Published in Plumwood Mountain supplement, June 2017)

Storms rushing down from Wongan Hills —
it’s imperative to clear the gutters,
drain the trap after such a stressed dry.
Even now, it’s forty-three centigrade.

So, I go out, and the trap yields only
a trickle, and inland thornbills are anxious,
hopping near my feet, and I know I must
raise the lantern of my blood onto the trestle

to empty the gutters of dry accumulations,
under a blunt, brutal sky of prophecy
for all that’s gone down in this region of late,
the fewer trees to take up the slack,

Wongan Hills Railway Barracks

the fewer cockatoos to short-circuit a rampant
craving for electricity, the burning-up of our
fossil identity, our ancient selves, our interiors.
And in the anterior world I rise up, and thunder

just far enough away to make the act not quite
foolhardy, though as I scoop the leafage
and scatter it to the dirt below, I wonder
if this tempting of lightning — a serial encounter

in parallel circuit — might actually be my last.

(...)