En träskvandring från Lule till Kurdistan

  Black Island Books är ett enmansförlag från Luleå. Mannen heter Peo Rask och är svensk poet. Han är även ordförande i Författarförbundets skönlitterära sektion. Mer information om förlaget än så har jag inte. Så vi går raskt över till de utvalda böckerna.

Höträsket i Luleå

***

  Johan Christiansson föddes 1971 i Stockholm. Debuterade 2003 med diktsamlingen ABC-staden och har därefter utgivit ytterligare två diktsamlingar: Slussen, Gula gången (2007) och Söder om Sahara (2010), har även medverkat i ett stort antal antologier och litterära tidskrifter. För diktsamlingen Söder om Sahara fick Johan vinterpris av Samfundet De Nio. 

  Han är utbildad socionom och fil. mag. i ämnet praktisk kunskap. Han har tidigare arbetat med missbruk och psykisk sjukdom men arbetar nu som Länskoordinator mot människohandel. Källa: Venaröd förlag

  Jag har läst boken Söder om Sahara, som i sitt privata och inträngande anslag påminner en aning om dagboksskrivande. Andra författare har jobbat på samma sätt, och lyckats bättre. Jag är lite förvånad över att boken tilldelats ett pris från Samfundet De Nio. Bokens avslutande rader får ni här:

(Ur Söder om Sahara : [dikter] / Johan Christiansson. Luleå : Black Island Books, 2010.)

Det är länge sedan nu, men i ett annat liv var du
nästan lika ung som jag en vårkväll då fåglarna sjöng
om framtiden en promenad längs förstadens kvarter
av trädgårdar. Och cigarettglöden brann till, räknade
i stegen mellan blossen. Det luktade jord och järn, jag
skulle till gården och se ett band. Jag skulle stå ensamt
lutad mot en pelare och inte känna någon medan de
larmande punkackorden virvlade över publiken som stod
stilla i klungor och bara glodde. Och i denna skog av
statyer, i denna döda flock av granskande ansikten skulle
inte du heller stå ut.
  Jag ser fortfarande hur du dansar, slår med armarna,
skrattar och skriker med i musiken. Jag har tagit det med
mig. Det är snart trettio år sedan. Nu är du färdig med
heroin, död utan gravsten. Jag är uppriktigt ledsen. Men
det spelar ingen roll, den här dikten handlar om något
helt annat.

***

  Nästa bok kallar jag för ett rent systemfel. Hur kan det komma sig att ett sådant verk kommer i tryck? Vilket slöseri med papper och arbetsinsatser. 
  Jag kan notera att Roberth Ericsson har en fil.mag. i litteraturvetenskap. "I say no more".
  Frågan är om inte titeln är det som provocerar mig mest.

*

(Ur Strategier för verklighetsanknytning : [samling] / Roberth Ericsson. Luleå : Black Island Books, 2010

Papporna på lekplatsen säger att de ska "ta itu med dom
bitarna", att "utan eld blir det fan ingen rök." Papporna
på lekplatsen har rakade skallar, långa hjärnor och ett
skägg runt munnen. När ångesten sätter in låter man
odla ett sådant. Papporna på lekplatsen har värk i sina
knän. Det är "ett jävla skit i byggsvängen." Papporna
på lekplatsen undviker att tala om det som gör ont. När
smärtan kommer säger man bara var den sitter.

***

  Det blev en märklig "läs-vandring" genom Black Island Books utgivning. Efter att ha gått ner mig i Johan Christianssons och Roberth Ericssons träskländer för lilleputtar så uppenbarade sig ljuset från den kurdiska författarinnan Bejan Matur. Hon skådade ner från bergen i Kurdistan och gav mig tron tillbaka. Alltså tron på litteraturen. 
  Jag skulle verkligen vilja fråga ut Peo Rask om hur han tänker kring Black Island Books utgivning. Det finns som sagt ingen deklaration, eller mission, formulerad på förlagets webbplats. Tydligen är trycksvärta allt som krävs.
  Sen förstår jag inte heller varför det saknas en författarpresentation för Bejan Matur på webbplatsen.

*

  Följande går att läsa på omslagsfliken av boken "Det sista berget":
Bejan Matur, föddes 14 september 1968 i Marash (hon är alltså född exakt ett år efter att jag kom till världen). Hon debuterade 1996 med den prisbelönta diktsamlingen Rüzgâr Dolu Konaklar (Vindfyllda slott). Hon är starkt influerad av sin barndoms muntliga tradition i det kurdiska östra Anatolien med vilken hon skapar en mystisk värld av suggestiva bilder och religiösa symboler. Samlingen Son Dağ (Det sista berget) kom ut 2015.

  I söndags kritiserade jag titelvalet på Stephanie Bolsters "Two bowls of milk". I Bejan Maturs fall har Peo Rask och/eller översättaren Turhan Kayaoğlu gjort ett utomordenligt val av boktitel. Dels hänger många av texterna samman genom symboliken kring bergen och dels är titeldikten i sig själv stark och vägledande.

Yeşilgöz, Kahramanmaraş

Sista berget, av Bejan Matur
(Ur Det sista berget = Son dağ / Bejan Matur ; tolkning & förord: Turhan Kayaoğlu. Luleå : Black Island Books, 2017.)

Det vi båda tittar på
är berget mellan oss.
Jag tittade på natten
över det stora berget mellan oss,
som en poet som gör sitt eget mörker större,
och förnam det osynligas gåta.
Om det finns ett hjärta
så är det berget.

Sista berget,
tidens väsen.
Här säger jag
att orden fortfarande är med mig.
Kontinenter långt bort
breddgrader i regn
allt det där finns inom mig
och är verkligt.

Nu känner jag
vad som är starkare än tiden,
seger som bjuds genom örnar
och tomhet
som väller ur kvinnors bröst.
Mellan oss breder det sista berget ut sig
med sina stora gåtor.

Sköljt
av regnens
och solens riter.
Band utan syskonskap.
Vansinnets dom.
Man tar fortfarande små flickor
till häst mot döden.
Syskon går på gator
med förruttnelsens kläder
och kan le mot världen och mänskligheten,
tror på tidens ideal
och säger: Vi är här,
glöm oss inte.