 |
| Norröra brygga |
***
"Till skillnad från merparten av Astrid Lindgrens filmatiseringar bygger inte Vi på Saltkråkan på en bok. Manuset skrevs direkt för TV-serien och kom ut i bokform efter att TV-serien visats.
Flickan Tjorven (egentligen Karin Maria Eleonora Josefina) bor på ön Saltkråkan i Stockholms skärgård tillsammans med sin hund Båtsman, sina föräldrar Nisse och Märta och sina storasystrar Teddy och Freddy. När det blir sommar flyttar familjen Melkersson in i fru Sjöbloms stuga Snickargården, och Tjorven och hennes familj lär känna den jämnårige pojken Pelle, hans storebröder Niklas och Johan, pappan och änklingen Melker samt hans dotter Malin, äldsta barnet i familjen och den som har axlat modersrollen." Citat från Wikipedia
Första mötet mellan familjen Melkersson och Tjorven får ni här.
(Ur Vi på Saltkråkan / Astrid Lindgren ; illustrationer av Ilon Wikland. Stockholm : Rabén & Sjögren, 2003.)
(...)
Så liten har jag aldrig känt mig, skrev Malin i dagboken, som när jag inför det barnets ögon måste gå över landgången i strömmande regn och fullastad med prylar. Hon hade en blick som liksom såg allt. Jag tänkte, att det där måste vara Saltkråkan själv, och blir vi inte accepterade av den ungen, så blir vi aldrig accepterade här på ön. Därför sa jag inställsamt som man gör till små barn: "Vad heter du?"
"Tjorven", sa hon. Bara en sån sak! Kan man verkligen heta Tjorven och se så majestätisk ut?
"Och din hund", sa jag.
Då tittade hon mig stadigt in i ögonen och frågade lugnt:
"Vill du veta om det är min hund eller vill du veta vad han heter?"
"Bägge sorterna", sa jag. "Det är min hund och han heter Båtsman", sa hon, och det var som om en drottning nedlät sig att presentera sitt favoritdjur.
Vilket djur förresten! Det var en S:t Bernhardshund, den största jag har sett i mitt liv. Han var majestätisk på samma sätt som sin matte och jag började tro att alla varelser på den här ön var av samma slag och skyhögt överlägsna oss små stackare från stan.
***
Saltkråkan är en liten fiktiv ö, längst ut i havsbandet i Stockholms skärgård, skapad av Astrid Lindgren för tv-serien Vi på Saltkråkan och efterföljande långfilmer. Filmerna spelades huvudsakligen in på ön Norröra, men även på grannön Söderöra i Stockholms norra skärgård.
Norröra ligger ca 2 mil sydost om Norrtälje i Kobbfjärden. Ön är befolkad året runt, och numera bor där ett par familjer. Vid 1900-talets början bodde 16 familjer (50 personer) på ön.
Sedan april 2006 trafikeras ön dagligen året runt av Waxholmsbolaget. På sommaren trafikerar även Blidösundsbolaget dit. Än idag (2013) lever intresset för Saltkråkan kvar. Under sommaren håller en auktoriserad skärgårdsguide guidade turer till Norröra och Söderöra (dvs Saltkråkan). Man får då exempelvis se var farbror Melker trillade i vattnet, och var getingboet satt som irriterade honom. Källa: Wikipedia
*
(Ur Vi på Saltkråkan / Astrid Lindgren ; illustrationer av Ilon Wikland. Stockholm : Rabén & Sjögren, 2003.)
Ingen i familjen glömde någonsin den där första kvällen i Snickargården.
 |
| Snickargården, Norröra |
(...)
"Den där spisen ser inte ut som han tänkte ägna sej åt matlagning just", sa Malin och släppte ifrån sig sina kappsäckar på köksgolvet. Spisen var det första hon såg när hon kom in. Den var rostig och verkade att ha varit i bruk sista gången ungefär vid sekelskiftet. Men Melker var förtröstans full.
"Hå, såna här gamla järnspisar är fantastiska. Kräver bara lite handlag med eldningen, det ska jag fixa. Men först ska vi titta på resten."
Något av sekelskifte var det över hela Snickargården, illa medfaret sekelskifte. Många somrars ovarsamma hyresgäster hade gått hårt åt det som en gång för länge sedan måste ha varit ett välskött och ganska välbärgat hantverkarhem. Men även i sitt förfall hade huset något förunderligt trivsamt som de kände tillsammans.
"Det ska bli skojigt att bo i det här joxet", försäkrade Pelle. Han gav Malin en hastig kram och rusade sedan efter Johan och Niklas för att utforska allt som kunde utforskas ända upp till vinden.
"Snickargården", sa Malin, "vad är det för en snickare som har bott här, tror du, pappa?"
"En ung glad snickare som gifte sig 1908 och flyttade in här med sin unga söta fru och gjorde skåp och stolar och bord och soffor åt henne precis som hon ville ha dom och kysste henne så att det smällde om det och sa att detta ska heta Snickargården och vara vårt hem på jorden ..."
***
Astrid Lindgren kom till Furusund på trettiotalet och hennes svärföräldrar köpte senare ett sommarhus vid Lilla Ålandsviken. I det huset tillbringade hon varje sommar så länge hon levde. Året före sin bortgång fick hon oväntat besök när ångfartyget s/s Blidösund körde upp på land rakt nedanför huset. Källa: Aftonbladet
[”Saltkråkan” var från början namnet på familjen Lindgrens segelbåt och fick sedan även bli namnet på TV-serien. Källa: Astrid Lindgren-sällskapet]
I tredje avsnittet av TV-serien fastnar Johan, Niklas, Teddy och Freddy i dimman ute på sjön.
(Ur Vi på Saltkråkan / Astrid Lindgren ; illustrationer av Ilon Wikland. Stockholm : Rabén & Sjögren, 2003.)
(...)
Visserligen låg sjön alldeles stilla, men om den här dimman, som de nu hatade så att de ville riva den i stycken med bara händerna, om den någonsin skulle lätta, då behövdes det vind. Och om vind kom - tillräckligt hård - och de var långt ute till havs i en liten eka, då skulle det här verkligen inte bli mycket att skratta åt.
"Hela den här skärgården är fullprickad med öar", sa Freddy. "Men tro inte att vi lyckas drumla på en enda."
De längtade efter att känna fast mark under fötterna, tänk, att man kunde längta så efter det! En enda liten ö var allt vad de begärde. Den behöver inte vara särskilt stor eller vacker eller på något sätt märkvärdig, försäkrade Teddy, det fick gärna vara en liten ful, risig en men ändå så att man kunde gå i land och göra upp en eld och kanske få klart för sig var man var och kanske få någon sorts tak över huvudet, kanske rentav träffa människor, kanske rentav några onaturligt snälla som kom emot dem med het choklad och varma pannkakor i händerna.
"Nu börjar hon yra", sa Johan.
Men det var skönt att yra om mat, kände de. De satte igång allesammans och hjälptes åt att yra ihop stora lass av köttbullar och kåldolmar och biffar och fläskkotletter och prinskorv.
"Och kanske en liten svampomelett", föreslog Freddy.
De gick alla entusiastiskt med på svampomeletten. Båtsman också, tycktes det, för han gav ifrån sig ett litet gläfs. Mer hade han just inte sagt på hela tiden. Han ogillade det här företaget så som varje klok hund måste göra. Men han låg där på durken, tyst och tålig som en klok hund också måste göra, när de obegripliga människorna hittade på sådana här obegripliga förströelser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar