 |
| Berättarladan, Västanå Teater, Sunne kommun |
***
Västanå Teater och BerättarLadan är en av Sveriges absolut största sommarteatrar och under vinterhalvåret en turnerande teater. Sedan 2009 är teatern regionteater för Värmlands län och därmed en länsinstitution. Teatern har sina lokaler och kontor i Sunne. Under vinterhalvåret turnerar Västanå Teater med sitt mongoliska nomadtält, den sk yurtan, och under sommarmånaderna spelar teatern på sin egen hemmascen, BerättarLadan. Konstnärlig ledare och teaterchef är Leif Stinnerbom. Källa: Västanå teater
Föreställningen "Livs levande" är ett möte mellan två spelmän, den ena med ord och den andra med musik. Poeten Anders Broqvist (Ismael Ataria är artistnamnet) och musikern Sophia Stinnerbom möter varandra i en föreställning där ord och ton står sida vid sida.
"Namnet ”Livs levande” kan stå för flera saker. Dels det uppenbara, att detta är en liveföreställning inför publik.
– Sen finns det en tydlig livsnerv genom alla texterna. Kanske har de också något gemensamt tema men det är inte så viktigt. Det är sju små världar, säger Anders Broqvist." (Citat ur "Atarias poesi tar plats på Västanå", Värmlands Folkblad, Erik Segerpalm, 20 januari 2017.)
Bokstavsängeln (utdrag), av Ismael Ataria
(Ur Bokstavsängeln : asfalt, stjärnor och allt däremellan : dikter. Torsby : Heidrun, 2013.)
I
Jag rättade till ryggsäcken
låste fast cykeln vid den rostiga lyktstolpen
och gled återigen in över skolgården
med mina vingar bakom huden,
skavande, klagande,
tiotusen röster inom som skrek
[Snälla, kan vi inte skita i det här?]
Genom korridoren som en ostadig, osalig ande
gled jag ända fram till mitt låsta skåp,
ett stenblock med hällristningar i tusch
som påminde att det inte fanns något inuti mig
värt att tycka om
Jag var innanför och utanför precis lika gömd,
en täckstiftdold Frankenstein
som varje dag försökte vända blad
med hopsydda fingrar
Jag var en tyst mus i acneförpackning
som satt plank över själens fönster
och reste kravallstaketshög ensamhet i biblioteket
i försök till att hålla de andra på behörigt avstånd,
då rasterna var långa och asfalten hård
(...)
***
Brittle Paper är en väldigt ambitiös blogg om afrikansk litteratur. Redaktör är Ainehi Edoro. Hon har en doktorsgrad i engelska från Duke University (North Carolina) och har nyligen anslutit till den engelska fakulteten vid Marquette University (Milwaukee) som biträdande professor.
Hennes blogg uppdateras med flera nya inlägg per vecka. Det blir både som nyhetsinlägg, publicering av novellutdrag och dikter, recensioner och intervjuer. Imponerande!
Dock kan jag tycka att dikterna som publiceras håller väldigt ojämn kvalitet. Ett av de intressantare exemplen:
Dying flowers, by Martins Ekong
(Published in Brittle Paper, 2017-01-17.)
I DON’T know how I got here
believe me, yesterday I lived in birds’ songs
which means my heart once had feathers
today I’m a house
filled with questions
and children cry into my bones
covering their mouth
I don’t know if they cry
of sorrow or shame
an ocean grows in me
I’m the water, filling myself
with tempest that drags me from the shore
I am a wave clashing into myself
into muddles of puddles
I swear I don’t know when
this heart became a hijacked ship
taking people far away from home
and I dissolve in a mirage
into a shadow of drowning sun
I once saw a garden
bloom with breasts and beards
my mother said, one day
you will build home in petals
of hibiscus. and I became
gloves and watering can
today the garden wilts
in a venom of vermilion.
***
New England Review grundades av poeterna Sydney Lea och Jay Parini i New Hampshire 1978. Under hösten 1982 etablerade de ett samarbete med Bread Loaf Writers’ Conference och antog namnet NER / BLQ (New England Journal / bröd Loaf Quarterly). År 1987 kom tidningen under full sponsring av Middlebury College, och 1990 återtog tidskriften sitt ursprungliga namn, New England Review.
De sprider fortfarande information om fakultetens konferenser.
I senaste utgåvan publicerades följande text.
Bone atlas (extract), by Nandini Dhar
(Published in New England Review. Vol. 37, No. 4, 2016.)
Along the mud seam of the pond, our friend Babua and my sister Tombur are lining up the fish bones. A fistful of earth inside my left palm, a fistful
of salt in my right: I am counting the silver glint of the dead. Three hundred and fifty, and we know these fish are just like us: refugees. Family trees
with dug up roots, torn and burnt. Inside my ears, the sound of water rippling in the crevices of the mangrove. The swollen belly of the koi,
the shadows of the late evening sun on my sister’s brows, Babua’s chisel-sharp fingers. In between the moss and the duckling’s feather,
the broken pieces of wine bottles—a bloated green, impossible to reproduce
in nature. Our older cousins had dared us to break those glass-shards open.
(...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar