Om Turners ljus berättar Birgitta Lillpers

  Idag kan jag återgå till Mats Janssons verk, Poetens blick : ekfras i svensk lyrik (Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2014), för nu har jag lånat och läst avsnittet ur Birgitta Lillpers diktsamling som han redogör för. Birgitta Lillpers har skrivit flera ekfras-dikter och hon har ett ganska tydligt upplägg för dessa. 

  Det som imponerar mest i nedanstående dikt är hur hon skiftar mellan tre olika perspektiv i tre påföljande stycken. Hon inleder med en beskrivning av motivet; därefter blir jaget i dikten en del av konstverket och för en dialog med den målade gestalten; och i tredje stycket gestaltar hon bildkonstnärens kamp med målningen. 
  Jag tror aldrig att jag stött på något liknande. Dikten innehåller långt fler passager än de stycken som jag reciterar här, men det är dessa som tydligast visar hennes metodik och just därför har Mats Jansson lyft fram dem i sin bok.

  "Det tredje stycket är fullständigt bländande. Den snyggaste ekfras jag har läst." (Min kommentar)

***

(Ur Glömde väl inte ljusets element när du räknade : dikter, av Birgitta Lillpers. Stockholm : Wahlström & Widstrand, 2004.)

[Not: Ekfrasen gäller William Turners målning, "Petworth Park: Tillington Church in the Distance (1828)"]

I verkligheten var det kanske ännu gulare.
Kanske ljuset den eftermiddagen var så
överväldigande att det inte gick att säga ut,
vi får föreställa oss och göra
de rimliga tilläggen. Troligen att det var som i vissa
ovissa, av djupet färgade drömmar.
Där du är
förmer än dig
och prövas.
Nog av: hjortarna står stilla. Var det inte något år
på modet med tåhättor formade som nosarna
på dessa hjortar? Och blanka
var de.
Men inga egentliga minnen av
hur det på riktigt lät
när hornkronor lätt och torrt
slog ihop. I kamper. Åh nej. Som
souvenirer, bara. Märgen
ur.

 Petworth Park: Tillington Church in the Distance (1828)
William Turner

**

Ja när han med ens beslutat sig.
När han kom.
Och knähundarna dröjde på terrassen. Jag borde
om inget övrigt skiftar
självmedvetet ta dig med i mitt sällskap
och lita på dig, häkta dig
vid sammetsärm
med sömmens djup.
I förlitan på att du verkligen
tills du yttrar något annat
inget annat vill
än följa mig: här
är betat av olika djurslag
vars åtrå är åtskild, bemängt är här
med olika slags spillning.

**

Joseph Mallord William Turner
(1775–1851)

Hur ljuset ligger
och glödgar i knähöjd
innan det darrande faller
och blir jord.
Och till och med ljuset
tvingar dig. Inte minst ljuset
tvingar dig:
hur många gånger
har du inte försökt uttrycka
hur uppenbart det är att sydvästsolen
över spismuren och de
skuggor av luft och ris
som vinkar där i färg av vässad blyerts
har något att göra med dessa
som var här förr.
Att de är
i det ljuset.
Att de bara kommer, ingenting berättar.
Håller fram brev,
prasslar med fönsterkuvert lagt i fönsterkuvert,
envisas med vad de hört.
Upprepar
rykten.
Och att du rådslår
med dem då.