Finlandsinstitutet i Stockholm har en livlig och mångsidig programverksamhet. De strävar till konkreta möten mellan svenskt och finländskt kultur- och samhällsliv. De informerar om andra aktörers Finlandsrelaterade kultursatsningar i Sverige. De visar ny finsk film på över 50 orter i Sverige. Sverigefinnarna, som är en av landets officiella nationella minoriteter, erbjuds bland annat barn- och vuxenteater på finska. Källa: Finlandsinstitutet
Sverigefinnarna har också en egen dag som infaller den 24 februari och som firades för första gången 2011. Sedan 2014 har man också en egen officiell flagga.
***
Kalevala är Finlands nationalepos, sammanställt av Elias Lönnrot på grundval av finska forndikter. Den finska nationalkänslan har haft sin bördigaste jordmån i Kalevala, som har inspirerat en mängd författare, t.ex. Kivi, Leino och Haavikko, tonsättare som Kajanus, Merikanto och Sibelius, konstnärer från R.W. Ekman över Gallen-Kallela till Aaltonen. (Citat ur Nationalencyklopedin)
*
I den avslutande femtionde sången får Kalevala en nästan biblisk betydelse genom Marjattas jungfrufödsel. Graviditeten blir till genom ett lingonbär.
 |
| Konstnär: Martta Wendelin |
(Utdrag ur Kalevala : finsk folkdikt / sammanställd av Elias Lönnrot ; översättning: Lars Huldén och Mats Huldén. Stockholm : Atlantis, 1999.)
[Femtionde sången]
Marjatta, den vackra unga,
gick i vall, och lång blev tiden.
Det är svårt att vara vallhjon,
allra värst för flickebarnen:
ormar ringlar genom gräset,
ödlor kilar hastigt undan.
Ingen orm såg hon i gräset,
ingen ödla såg hon kila.
Men ett rop kom från en backe,
från ett bär, ett litet lingon:
"Kom, min flicka, kom och ta mig,
kom och plocka mig, du rödkind,
tennbröst, repa mig från riset,
gör det, du med koppargördeln,
innan snigeln äter opp mig,
svarta maskar mumsar på mig!
Hundra har gått här och tittat,
tusen satt sig här på tuvan,
hundra flickor, tusen kvinnor,
barnen fler än man kan räkna.
Ingen enda bryr sig om mig,
plockar mig, beklagansvärda!"
Marjatta, den vackra unga,
styrde stegen bort till backen
för att ta en titt på bäret,
plocka lingonet, det röda,
ta det i sin näpna nypa,
mellan sina söta fingrar.
Där i backen fann hon bäret,
lingonet som stod på sandmon,
det såg ut som bären brukar,
som ett lingon brukar göra,
utom att det satt högt uppe,
dock för lågt att klättras upp till.
Hon tog en käpp som låg där
och fick lingonet att falla.
Men då började det rulla,
först på hennes fina kängor,
och från skorna for det uppåt
till de jungfruliga knäna,
från de jungfruliga knäna
till den granna klänningsfållen.
Nästa steg var bältesspännet,
så från spännet upp till bröstet,
och från bröstet upp till hakan,
och från hakan upp till munnen,
först till läpparna, men sedan
in i munnen, upp på tungan,
över tungan ner i strupen,
därifrån rätt ner i magen.
(...)
***
Den 10 oktober firas Finlands nationalförfattare Aleksis Kivis dag och den finska litteraturens dag. Aleksis Kivi lade grunden för den finskspråkiga litteraturen som lyriker, dramatiker och romanförfattare. Han är mest känd för sitt verk Sju bröder från 1870. Verket utkom på svenska år 1919. Källa: NE
**
Ängen (utdrag), av Aleksis Kivi (1834-1872)
(Ur Ljunglandet och andra dikter / Aleksis Kivi ; i tolkning av Thomas Warburton. Stockholm : Atlantis, 1995.)
Ängen i skogen, lutande norrut,
är omringad av granar,
höga granar i dyster kåpa,
ovan dem örnar glida;
mitt på den en kulle står
grönskande och utan snår,
och fridfull sluttar ängen sakta undan
ned emot lågbjörksmyren.
Står du på ängens härliga kulle,
se då vidare norrut:
där lyser brännan, en smultronbacke
tvärs över gråa myren.
Är det hemmakullen där,
barndomsglädjens höga land,
då hjärtat i mitt bröst så sällsamt väckes
ansatt av ljuvliga minnen?
En gång var det en mulen söndag
mitt i hetaste juli,
högtidlig var granarnas uppsyn
under de skriande örnar;
vinden hade mojnat ned,
molnen flöto sakta med,
likt mörkgrå berg, av grantopparna burna;
skymmande fägring rådde.
Även om barndomens milda vimpel
fläktade än min panna,
dansade jag med ungdomar samman
på den grönskande kullen;
ynglingar där dansade,
glada ungmör dansade;
och av de muntra ropen genljöd skogen,
genljöd den mörka skogen.
(...)
***
Från finskan har det svenska språket berikats med ett hundratal ord, bland annat dessa:
Hyvens - bussig och kamratlig i umgänget. HIST.: sedan 1897; av fi. hyvin 'väl, bra', till hyvää 'god'.
Pojke - HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; fornsv. poika; av fi. poika.
Rappakalja - nonsens. HIST.: sedan 1866; av fi. rapakalja 'osilat spisöl', till rapa 'smuts' och kalja 'svagdricka'.
Sisu - seg uthållighet och kampvilja. HIST.: sedan 1922; av fi. sisu 'det inre; lynne; kampvilja; ilska'. Källa: NE
Vår sång, av Kaarlo Kramsu (1855-1895)
(Ur Skapa den sol som inte finns : hundra år av finsk lyrik / i tolkning av Torsten Pettersson. Skellefteå : Artos & Norma, 2012.)
Mitt Finland, varför klagar du att sångens harpa
inte klingar ljuvt på dina ängar,
att dina sångare har svaga röster
och inga krafter kvar i sina strängar?
När den som föddes fri är lagd i bojor
så att hans handlingskraft och mod förtvinar,
då blir hans sång en stilla sorgelåt:
den stora sångens strida floder sinar.
Men om du, Finland, en gång för din frihet
frejdigt och friskt tar upp din hårda dust
och bryter bojorna som lömskt omsluter
din kraft, din lycka och din arbetslust,
då blir också vår kvävda röst befriad
och dämmaren på harpan undanröjd:
som när en fågel flyger ur sin bur
kan sången stiga stark mot himlens höjd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar