 |
| Tornedalsflaggan |
**
Även språket meänkieli har en stark kulturföreträdare, nämligen Bengt Pohjanen.
Bengt Pohjanen föddes 1944 i Pajala kommun, i byn Kassa, som ligger alldeles intill den finska gränsen. Idag bor han i Haparanda, i Norrbotten, där han verkar som trespråkig författare av romaner, pjäser, libretton och filmmanus, han arbetar också som översättare av prosa, dramatik och lyrik.
Ett genomgående tema i Bengt Pohjanens författarskap är Tornedalen, dess mentalitet som ett ”gränsens tredje rum”, dess muntliga berättartradition (finsk och meänkielispråkig) och dess dramatiska historia som bestämts av närheten till Tsar-Ryssland och Finland. Källa: Norstedts förlag
*
En av hans mer kända dikter handlar just om språktillhörighet och jag återger den på såväl meänkieli som svenska.
Kielettömänä syntyny, Bengt Pohjanen
(Ur Karkaavia runoja = Flyende dikter. Överkalix : Barents, 2015.)
Olen kielettömänä syntyny
mykkänä
kieletön paarmuska
katkasi naparihman
Kasusin rajala
kahen kielen traakissa
jonka viimassa
olematon kieleni
mykisty
Minut kasuatethiin
olheen ihmisiksi
oppimhaan ruottin
ja tunnusthaan kansalisuuen
Minua piiskathiin koulussa
oppimhaan ruottin,
olheen ihmisiksi
kunnon alamaisena
Minua piiskathiin häpeämhään
sitä mikä oli minun ommaa:
kielettömyys
ja raja
Minut rakennethiin
ulkoa päin suunatulla
väkivallala
ja sisäsellä pakola
lyhenyksilä
ja väärinkäsityksillä
Multa otethiin oma lekitimasuuni
*
Jag är född utan språk, av Bengt Pohjanen
(Ur Flyende dikter. Överkalix : Barents, 2015. Först publicerad i Vår Lösen, 1973.)
Jag är född utan språk
stumt navlad
av en språklös barnmorska
Jag är uppväxt vid gränsen
i korseld mellan två språk
som piskat min tunga
till stumhet
Jag är uppfödd
med krav på redlighet
språk och nationalitet
Jag är piskad i skolan
till språk, redlighet
nationalitet
Jag är piskad till hån
för det som var mitt
språklösheten
och gränsen
Jag är byggd av yttre
våld
och inre tvång
på förkortningar
och missuppfattningar
Jag är berövad min legitimation.
***
Kaamos Nordkalottförlag är Svenska Tornedalingars Riksförbunds eget förlag som publicerar författare och musiker som uttrycker sina tornedalska bryderier på meänkieli eller annat sätt. Källa: Svenska Tornedalingars Riksförbund
Det finns flera andra kända författare från Tornedalstrakten. Jag tänker exempelvis på Mikael Niemi (även han från Pajala), David Vikgren från Övertorneå och Katarina Kieri som är född i Luleå men som har sina rötter i den finsktalande Tornedalen. Även hon har skrivit en intressant dikt om språk, den heter "Modersmål".
Modersmål, av Katarina Kieri
(Ur Nio : Katarina Kieri, David Vikgren, Mona Mörtlund, Anita Nilsson, Peo Rask, Stina Inga, Maria Vedin, Gunnel Javåsen, Mattias Alkberg / text: Andreas B Nuottaniemi ; foto: Nicke Johansson ; inledning av Bengt Berg. Luleå : Black Island Books : 2002.)
De nedåtgående tonfallen. Den liksom salta vinden i mars i en slalombacke på kvällen. Gamla kök där bara en klocka tickar tungt. Männens blickar snett förbi ut genom fönstret fixerande en punkt som heter jag hör vad du säger men du ska inte tro att det berör mig särskilt mycket. Galenskapen i juni när dagen vägrar dra sig tillbaka till och med på natten. Storspoven. Storspoven. Längtan som bultar lågar i slutna bröst. Byar som någon lämnade vid sexton för en flicka. Byar dit någon återvände och kunde dansa argentinsk tango men ville glömma. Att det inte är någon idé. Att det är något så gud förbannat. Att man jävlar tar och går hela vägen själv om det skulle behövas. Att man står på en busshållplats på Storgatan och fryser i för tunna byxor. Isbrytaren Ymer som assisterar i Bottenviken. De milda atlantvindarna från andra hållet. Skrattet som en kniv. Gråten som voj voj i mörka skogen och på Olivers Inn strax före stängningsdags. Och att man slår näven i bordet. Och att man fan inte tänker säga någonting. Och att tallheden spänner ut sitt sköte och vi drunknar i den stigande lingondoften och lossnar från norrskenet från de sörjande från strandpiparen och våra kroppar bara våra kroppar. Det språket menar jag.
*
En annan författare från Tornedalen som likt Pohjanen behärskar meänkieli är Mona Mörtlund.
Mona Mörtlund är Kangosbon som vågade börja skriva på meänkieli och fick sin första pjäs uppspelad på Dramaten. Hon bor i Luleå och satte 2015 upp den första trespråkiga pjäsen någonsin på Norrbottensteatern. Det var också första gången som Norrbottensteatern, Samiska teatern och Tornedalsteatern gjorde en gemensam produktion. Källa: Minoritet.se
I sina dikter har hon ibland bytt språk mitt i, eller låtit ord från meänkieli slinka in. [Citat ur Nio. Black Island Books, 2002.]
ett brev från mormor har jag hittat
skrivet till en äldre syster och det börjar
Tulen tykösi muutamalla rivilä
Jag kommer till dig med några rader
Tulen tykösi muutamalla rivilä
Snart är också orden döda
Döda som ni alla
som gick samma stigar samma vatten följde
aldrig såg ni heller målet aldrig källan
bara denna sträcka denna by
och det var världen
(Ur Nio : Katarina Kieri, David Vikgren, Mona Mörtlund, Anita Nilsson, Peo Rask, Stina Inga, Maria Vedin, Gunnel Javåsen, Mattias Alkberg / text: Andreas B Nuottaniemi ; foto: Nicke Johansson ; inledning av Bengt Berg. Luleå : Black Island Books : 2002.)
***
"Mona Mörtlund är i grunden förskolelärare och det var också det som satte igång hennes författarådra. Hon saknade material på meänkieli för barnen på förskolan och det blev grunden till hennes författardebut bok 1986 Moron, moron, ostaks' poron som hon gjorde tillsammans med Monica Johansson. En bok fylld av ramsor, sånger och lekar på meänkieli som blev möjlig tack vare en omfattande insamling från gamla människor och med hjälp av skolor och förskolor." (Citat ur intervju med Mona Mörtlund på minoritet.se publicerad 2015.)
*
Piika pieni palleroinen
äitin silmäterä
isän ilo, faarin valo
mumman kultakerä.
-
Liten piga, rultig stumpa
mammas ögonsten
pappas glädje, farfars ljus
mormors guldnystan
(Traditionell ramsa. Översatt till svenska av Mona Mörtlund. Ur Tio pinnar i luften : sagor, sånger och gåtor på nationella minoritetsspråk och svenska / [sammanställd av:] Gunilla Lundgren ; [illustratör:] Amanda Eriksson. Stockholm : Skolverket : 2010.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar