***
I bokens tredje kapitel (Poetens blick, 2014) gör Mats Jansson en grundläggande genomgång av olika sätt att studera text-bildrelationer, och ger tydliga exempel för de tre definitionerna. Ekfras faller i det här resonemanget in i transformation (den tredje möjliga relationen), vilken karaktäriseras av att texten refererar till "element i bilder, som inte befinner sig framför läsarens ögon. Den information läsaren får om bilden går via det verbala språket."
Så egentligen gör jag fel när jag ibland erbjuder mina läsare en titt på konstverket. Å andra sidan så upplever jag en stor njutning när ekfrasen fungerar fullt ut, som i det här lysande exemplet (dikten är skapad i form av ett timglas):
Bevingad afton, av Erik Lindegren (1910-1968)
(Ur Poetens blick : ekfras i svensk lyrik / Mats Jansson. Stockholm ; Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2014.)
i rymdens öppnade mussla skymtar din pärlemor som en hägring
som en ljudlöst genomskådad dröm om sekler som aldrig skall komma
och ensamheten ler sitt halvt begravda leendes sju slöjor
och dina tankars skog växer upp ur havet som aldrig får vila
mot dessa klippor som en gång stelnade i sin flykt
till en aftonens treklang
och hör dessa skuggors lugna klockor med osynlighetens kläppar
i en aftonringning som aldrig får ljuda
och allt detta krönt av ditt unga liv
som skådar ut över gammalt liv och över ung död
och skådar ut över havet som stiger in och ut genom ditt öga
medan din hand som vilar mot oändligheten tankspritt silar sekundernas sand
medan i rymdens öppnade mussla dina vingars hamn drar förbi
 |
| Waldemar Lorentzon, Bevingad afton (1946) |
***
Även dikten "Bränning", som är skriven efter Axel Olsons målning Bränning (1945), har en indirekt visuell koppling till konstverket. Textraderna är formerade som om de ska föreställa böljande vågrörelser. Det bärande temat för dikten är förhållandet mellan tid och rum, rörelse och stillhet.
*
Bränning, av Erik Lindegren
(Ur Poetens blick : ekfras i svensk lyrik / Mats Jansson. Stockholm ; Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2014.)
långt sedan jag lärde mig skilja elementen
upplevde jag vågen och kvinnan och klippan
som självfallna syskon och likar i tid och rum
på detta tidens trappsteg
klippan en flygande matta
i denna rummets sekund
vågen spunnen till stegrande glas
i dessa ådrors silvernät
havet som födde sirenernas sång
tills drömmens lunga fylls av verklighetens luft
och spegeln splittras till tusen ögon
och djupblått föder
i fång efter sprittande fång
det svärmande skummets vitaste knoppar
knoppar som brister
i klaraste blom
mot din bronsbruna hud
***
I det tredje exemplet förekommer också en visuell detalj som får betydelse för den ekfrastiska transformationen. Lägg märke till "foten" på sista textraden, en pendang till monumentet i konstverket.
"Dikten utgör en sorgesång över människans missriktade ambitioner och felbeslut." (Jansson, 2014)
*
Ecce homo, av Erik Lindegren
(Ur Sviter. Stockholm : Bonniers, 1947.)
Liksom ett barn från evighetens lamentoso,
liksom en spindel fästad vid en okänds hand
så firas ögat ner i denna tomma gjutform,
går ner från halsens övergivna talarstol
och blandar sig med bröstets stridiga konvent
av känslors stoft och luckor som bereder fallet
genom tomma hungermagasins revolutioner
tills botten nås i denna unket stolta fot:
behärskaren av postamentet. - Och här i denna
ytterst obekväma ställning är det dömt att lyssna
till allt det redan sett och maktlöst vetat,
till tidens grå schakal och släckta ansiktseldar,
till kraniernas sken på kullen, vrakens smitta
och den druckna trängseln på förklaringsberget:
en hemlös sång som speglas matt i postamentet,
där härskaren står livlös i sin andes tyngd och parentes
 |
| Sven Jonson, Ecce homo (1937) |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar