***
Årets Framework har följande utseende:
Måndagar: Litterära Motiv (v. 1-5), Minoritetsspråk (v. 6-10)
Tisdagar: Barnpoesi
Onsdagar: Alfabet - "Människokroppen"
Torsdagar: Utblick
Fredagar: Blues poems
Lördagar: Motherhood
Söndagar: Ekfrasis
**
De litterära motiven hämtas från olika essäer, antologier och porträttsamlingar. Idag studerar vi Per Wästbergs lovtal till tre av Pilot-pristagarna. Det första delades ut 1985 och gick till Birgitta Trotzig, främst för hennes bok Dykungens dotter.
I sitt lovtal beskrev Per Wästberg villkoren för gestalterna i hennes verk och utvidgade det till att Trotzig arbetar med motsatserna som alla människor bär inom sig.
"Hon har sin stenkolssvärta och sitt glaciärljus. Kärlekens frånvaro - med grymhet och förstening som fyller ut tomrummet - markerar kärlekens vikt. Såsom mörkret når in i vart skrymsle, når i benådade ögonblick kärleken in i varje glipa i människans tillvaro." (Ur Lovtal, av Per Wästberg. Stockholm : Wahlström & Widstrand, 1996.)
*
Kan man då hitta någon motsvarighet i hennes korta prosatexter? Döm själva. Jag valde den här:
Det vita hjärtat, av Birgitta Trotzig (1929-2011)
(Ur Bilder. Stockholm : Bonnier, 1954.)
Världens natt är besatt med mörka stenar. Darrande och lysande hänger det vita hjärtat i världens inre.
Det vita hjärtat droppar blod.
Det vilar i en nattlig strålkrans av blod; det rycker och skälver i dess vita membran.
Dess blod droppar som en nattlig dagg över världens sömn.
***
År 1988 tilldelades Tomas Tranströmer Pilot-priset. Han och Per Wästberg var mycket goda vänner och hade känt varann sedan tonårstiden. Självklart tar Wästberg upp Tranströmers fantastiska bildspråk men han lägger också stor vikt vid att diktaren utforskar "det inom oss som den andre inte kan se". Och raden som Wästberg citerar är hämtad från följande text.
Funchal (utdrag), av Tomas Tranströmer (1931-2015)
(Ur Sanningsbarriären : dikter. Stockholm : Bonnier, 1978.)
"I skymningen går vi ut. Uddens väldiga mörkblå tass ligger slängd i havet. Vi går in i människovirveln, knuffas omkring vänligt, mjuka kontroller, alla pratar ivrigt på det främmande språket. ”Ingen människa är en ö.” Vi blir starka av dem, men också av oss själva. Av det inom oss som den andre inte kan se. Det som bara kan möta sig själv. Den innersta paradoxen, garage-blomman, ventilen mot det goda mörkret. En dryck som bubblar i tomma glas. En högtalare som utsänder tystnad. En gångstig som växer igen bakom varje steg. En bok som bara kan läsas i mörkret."
***
Året efter tilldelades lyrikern, litteraturvetaren och publicisten Olof Lagercrantz priset. I Per Wästbergs lovtal till Lagercrantz finns det gott om goda formuleringar att vältra sig i, som den här:
"Olof Lagercrantz uttrycker det så, att i den goda boken måste finnas en pil som pekar mot ett fjärran i texten."
Men framför allt fastnade jag i följande stycke:
"Hans läsare tycker sig ändå vara med om ett avgörande äventyr, en upptäcktsresa på liv och död. Och det är genom bilderna - i den klara och med åren allt sparsammare metaforiken - som Olof Lagercrantz påverkar en så djupt. Därför är han själv, först som sist, diktare.
det djärva med Olof Lagercrantz intrång på de stora kollegornas marker är att han till slut knyter samman denna mångfald av anrop till ett signalsystem, att han tolkar dem, sorterar dem och bjuder läsaren en bok som genremässigt utgör ett nytt element av biografi, essä, självbiografi.
(...)
Han skriver sig själv genom andras verk på ett sätt som är unikt i vår litteratur."
*
Och det stycket kan porla sida vid sida med lyrikern Lagercrantz.
O nej, av Olof Lagercrantz (1911-2002)
(Ur Tröst för min älskling ; teckningar av Martin Lamm. Stockholm : Bonnier, 1971.)
O nej, sorgens ord dödar ingen.
Det är ordlösheten som dödar.
Talande lever vi,
stumma dör vi.
Lyssna då till min röst,
en arm låga som lyser
på grottans väggar.
- Ingen är här,
ingenting är att frukta
så länge ordet finns
och lågan lyser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar