***
"Den finlandssvenska lyrikern och prosaisten Solveig von Schoultz föddes i Borgå (Porvoo), där hon studerade vid Institutet för unga flickor. Hon var yngst av åtta barn, modern var liksom en av bröderna målare, och själv ville hon bli skulptör.
Solveig von Schoultz utgav under 1930-talet ett par prosaböcker, men räknade diktsamlingen "Min timme" (1940) som sin egentliga debut." (Ur Alex författarlexikon, av Jan Ceder.)
Den nyfödda, av Solveig von Schoultz
(Ur Min timme. Helsingfors : Schildt, 1940.)
Förrått den timme
då natten ebbar ut, då mänskor dör
och all nöd ligger naken
skriker mitt barn.
En hudlös smärta irrar kring i rummet.
En del av mig, bara till hälften avsliten,
darrar sin hemlöshet.
Nu svarar alla nerver i min kropp
och under vänstra bröstet sväller hjärtat,
stannar.
Ur världens mörker
ekar ett skrik, ett skrik:
en främmande stor säng,
en främmande stor rymd,
kall, fylld av fruktan,
ändlös.
Vad kan jag ge dig?
Intet.
Vi är två.
Förrått åt livet
skriker mitt barn.
Tyst skriker alla nerver i min kropp.
***
 |
| Solveig von Schoultz Foto: Svenska litteratursällskapet i Finland |
Krigstidens umbäranden skymtar i nästa dikt, som är hämtad från hennes andra samling.
Urmodern, av Solveig von Schoultz
(Från Den bortvända glädjen. Stockholm : Wahlström & Widstrand, 1944.)
Urmodern såg jag:
i klumpiga manskängor hastade hon om hörnet,
tröjskörten blåste kring hennes krumma rygg,
sörja kluckade i spåren
och hennes fattigkjol slog tungt om benen.
Hon hade inget ansikte men ett jordfärgat huckle,
hon sprang, hon bara sprang, med hängande armar,
mot gatans köttkö.
Man hade sett henne förr under ofärdsår
en kväll när sista brödet bröts,
en morgon när korna råmade utan svar,
en natt när frosten drog sitt släp kring bleka åkrar.
Tusen års skymning ruvade under hennes huckle
och råttgrå bekymmer släpade i hennes fållar.
Ingen visste ur vilka skogar hon var kommen
och i vilket gömsle ångesten huggit henne,
den urgamla ångesten som kurade vid spiseln,
grå, med indragna klor och gula ögon,
ångesten som jagat henne fram ur det förflutna,
bark, barn som tystnat av hunger, tomma pörten -
jagat henne blint, brådstörtat
mot gatans köttkö.
***
Slutligen en kort hågkomst om moderskapet, utgiven när författaren nått ålderns höst.
Svalka, av Solveig von Schoultz
(Ur Samtal med en fjäril. Stockholm : Bonnier Alba, 1994.)
Testen föll ner, hon stod med lyftade händer
ordnade tankspritt håret, stal sig en stund
ur brådskor och sysslor, onåbar
var en stund hos sig själv
så stod min mor
så stod hennes mor före henne
så har jag vilat själv i ett ögonblicks svalka
medan små svettiga händer dragit i kjolen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar