***
I den inledande essän "Albatrossen på däcket" reflekterar Espmark över ett faktum som jag själv ofta har funderat på, nämligen varför stora författare har så svårt för att utveckla sina tankar om texten, i en kommentar eller i ett litterärt samtal. Jag har själv reagerat på hur "tamt" det låter när författare pratar om sina egna texter. Spontant kan jag bara komma på två författare som helt obehindrat kan utveckla sitt författarskap i analysfasen, P.O. Enquist och Jeanette Winterson.
Det är inga obetydliga författare som kritiseras för sina ospecificerade kommentarer i Espmarks essä: William Faulkner; Wallace Stevens; och T.S. Eliot.
Erkända Stevens-forskare begriper exempelvis inte varför han gett en så banal karakteristik över sin storartade dikt "Snow man". Wallace Stevens skriver "an example of the necessity of identifying oneself with reality in order to understand it and enjoy it". Man kan nästan undra om det är samma man som författat den ljuvliga dikten.
Snow man, by Wallace Stevens
(From The Collected Poems of Wallace Stevens. New York : Knopf, 1954.)
One must have a mind of winter
To regard the frost and the boughs
Of the pine-trees crusted with snow;
And have been cold a long time
To behold the junipers shagged with ice,
The spruces rough in the distant glitter
Of the January sun; and not to think
Of any misery in the sound of the wind,
In the sound of a few leaves,
Which is the sound of the land
Full of the same wind
That is blowing in the same bare place
For the listener, who listens in the snow,
And, nothing himself, beholds
Nothing that is not there and the nothing that is.
***
Jag hoppar fram till en annan essä, "Tankar om tolkning", som jag fann väldigt intressant. Den tar upp ämnet översättning och tolkningar. Han inleder med att citera Pia Tafdrups syn på tolkningens krav:
"Hon är helt klar över att hennes dikter, när de transponerats till ett annat språk, blivit "andra dikter", beroende på det nya mediet. Men hon poängterar samtidigt att poesi - där språket finns i sin 'mest kondenserade form' och nått 'sin yttersta sensibilitet' och 'sin mest raffinerade struktur och musikalitet' - kräver av översättaren inte bara 'ett extremt välutvecklat öra' utan också 'yttersta precision'. Inte omotiverat tillfogar hon ännu ett krav: 'Och vild kärlek, tror jag.'" (Ur Albatrossen på däcket, "Tankar om tolkning", s. 186-198. Norstedts, 2008.)
I övrigt analyserar Espmark främst tolkningar som gjorts av hans egna alster till engelska och franska.
Jag vill stanna kvar vid Pia Tafdrups tankar; då hon faktiskt har översatt den mest svårtolkade poeten vi har i landet (anser jag), Katarina Frostenson. Språk, form och innehåll bildar en (nästan) obrytbar treenighet i Frostensons poesi. Hur hanterar man exempelvis hennes allitterationer? Är det nödvändigt att överföra en motsvarighet till den danska tolkningen?
Titta på följande rader ur dikten Meddelanden (Ur Flodtid, Wahlström & Widstrand, 2011).
över skinnet, det kan tänkas,
som flarn eller ett fjäll: jag älskar
är som fjäll som häftar, en häfta som dras väck, snabbt lätt
fläks upp ett sår som läks nej
det är så svårt med ä-ljuden, att tänka kommer ej på tal här
du läspade, och hade fräknar, älskade med hand som hade svåra fläckar
tungan drev och slet och sov som räv i vecken
häftigt spred sig över hela hudriket oranga eldtungor och sträva
svartalfsfötter
Älskade
**
Det är uppenbart för den svenska läsaren att Frostenson går fullständigt bananas i allitterationer över dessa rader;
f-ljud: flarn, fjäll, häftar, häfta, fläks, fräknar, fläckar, häftigt, svartalfsfötter
ä-ljud: tänkas, fjäll, älskar, häftar, häfta, väck, lätt, fläks, läks, tänka, läspade, fräknar, älskade, fläckar, räv, häftigt, sträva, Älskade
**
Så här blev Pia Tafdrups tolkning (Ur Flodtid. Gyldendal, 2013.):
over huden, det kan tænkes,
som fnug eller et skæl: jeg elsker
er som skæl der klæber, et hæfteplaster der trækkes af, hurtigt let
flækkes et sår op der læger nej
det er så svært med æ-lydene, at tænke kommer ikke på tale her
du læspede, og havde fregner, elskede med en hånd der havde svære pletter
tungen pressede og sled og sov som en ræv i folderne
heftigt spredte orange ildtungor og stride sortalfefødder sig
over hele hudriget
Elskede
**
Som ni märker har allitterationerna reducerats för att det danska språket inte har någon genomgående motsvarighet.
flarn - fjäll, blir fnug - skæl
fräknar - fläckar, blir fregner - pletter
Jag hakar nog mest upp mig på det danska ordet stride, eftersom Tafdrup huvudsakligen har hållit sig till e- och æ-ljud så utgör ordet en avvikelse både från originalets ä-ljud och från ljudspåren i den danska tolkningen.
Ni läsare har säkert en annan uppfattning. Jag tycker det uppstår "fläckvis halka" i den danska översättningen, fast det kan kanske vara passande för att förstå Frostenson. Dålig humor, jag vet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar