I Provinsen är risgrynsgröten tjock

  Årets första Utblick ser en aning tillbaka. Under 2016 valdes den norrländska litterära tidskriften Provins till Årets kulturtidskrift. Jag tycker att det är en spännande tidskrift och jag har startat en prenumeration på den. Jag har ännu inte fått mitt första nummer, men som tur är så finns den även hos Stadsbiblioteket. 
  I övrigt så blir det en dikt från The Paris Review och en från professor Julie Price Pinkerton.

***

  Det senaste numret av Provins innehåller en intressant artikel av Lari Assmuth där han går igenom tre nutida finlandssvenska poeters diktsamlingar. Det rör sig om Matilda Södergrans senaste bok Lotusfötter; Catharina Gripenbergs prisbelönta Handbok att bära till en dräkt; samt Heidi von Wrights "som om m".
  Även kulturredaktören och översättaren John Swedenmark har en intressant artikel/essä med i numret. Den behandlar det finlandssvenska litterära landskapet.
  Numret avslutas med dikter av två sydamerikanska poeter som båda numera bor i Norden, Lalo Barrubia från Uruguay (numera i Malmö) och Roxana Crisólogo från Peru (numera i Helsingfors). Här följer ett utdrag från en av Roxanas dikter.

Resan (utdrag), av Roxana Crisólogo (f. 1966)
(Ur Provins, Nr 4, 2016. Översättning: Petronella Zetterlund)

1

Jag ser mig sitta och skriva vid ett fönster som inte vetter mot gatan i mitt dammiga kvarter i södra Lima. Ett fönster som inte heller släpper igenom ropen från pojkarna som spelar fotboll, eller tidningarnas färgsprakande klagan som talar till oss genom munkavle eller genom en kvinnas halvnakna kropp.
När jag ser på mig själv i andra ändan av planeten har ansiktet som reflekteras i fönstret inte fått riktig sol på snart två månader. Jag sätter mig tillrätta vid lampan som försäljaren försäkrade att den lyser som om självaste solen nyss hade gått upp. Kylan finns i sinnet, upprepar jag för mig själv den här morgonen som liknar den mörka botten i en flaska som jag ser mig tvungen att öppna.

Kylan finns i sinnet, men också i hjärtat på några av de blickar som jag tankspritt möter i Metron den här morgonen som jag rör ner i min tallrik med yoghurt för att finna en annan väg till den torkade frukt som flyter på den tjocka risgrynsgröt som är det här landet.

***

  Jag var ju lite besviken över de webbmagasin som var planerade för bloggens avslutande period 2016. Ändock fick inläggen många läsare. Jag har lärt min läxa och jag kommer att satsa på mer etablerade tidskrifter under "The Range" 2017. En tidskrift jag kommer att följa är The Paris Review. Här får ni ett smakprov ur ett äldre nummer.

Ovid in tears, by Jack Gilbert (1925-2012)
(From The Paris Review, Issue 175, Fall/Winter 2005.)

Love is like a garden in the heart, he said.
They asked him what he meant by garden.
He explained about gardens. “In the cities,”
he said, “there are places walled off where color
and decorum are magnified into a civilization.
Like a beautiful woman,” he said. How like
a woman, they asked. He remembered their wives
and said garden was just a figure of speech,
then called for drinks all around. Two rounds
later he was crying. Talking about how Charlemagne
couldn’t read but still made a world. About Hagia
Sophia and putting a round dome on a square
base after nine hundred years of failure.
The hand holding him slipped and he fell.
“White stone in the white sunlight,” he said
as they picked him up. “Not the great fires
built on the edge of the world.” His voice grew
fainter as they carried him away. “Both the melody
and the symphony. The imperfect dancing
in the beautiful dance. The dance most of all.”

***

  Av och till snubblar jag över någon roande dikt. Sophie Hannah är en poet som behärskar sådana. Det har jag berättat förut. I förra veckan läste jag dikten som valdes till vinnare av "The 2016 Rattle Poetry Prize". Det är den enskilda dikttävling i USA som delar ut den högsta prissumman i landet. Nämligen $10.000. Dikten är väldigt lång, men jag publicerar ändå hela det första avsnittet. Den skulle ha passat väl in i bloggens kroppsalfabet.

Veins, by Julie Price Pinkerton
(Published in Rattle Magazine, #54, Winter 2016.)

During my annual physical, I tell my doctor that I'm starting to gross out
over how bulgy the veins on my hands are getting. Look at them, I say,
they're like lounging blue sea worms.

It's normal, she says. It just means you're old.
(She and I are the same age.)
And it's summer, so you're warm. And old.

But this seems really sudden, I tell her. I just noticed them
last week while I met with a woman at a dementia care home
to try to get my husband's stepdad a room there.

Well then, you were probably stressed.
Fight-or-flight and that whole deal.
That makes veins stand out more.
Also, warm weather last week, right?

OK, but last night I was watching "Tiny House Hunters"
in our nice cool living room. I was drinking root beer.
I was not stressed. And my veins were still gross.

Then you're just old.

I hold up my most offensive hand.
Look, I say, some of the veins on this one form an "H."
Do you want to hear my husband's theory?
He says our dead cat Hankie is trying to reach me.
(My husband did not theorize this. I did. I sometimes put a degree of separation between me and the things I throw into the mix.)

Though this is not my year for a pap smear,
my doctor needs to check my ovaries. She inserts
more than one but less than five
fingers way up into me.
I gasp.
Relax, she says. Go to your happy place.

I sit up on the table when she's done with her hand-puppeting
and say Damn, it's like the morning after the prom.

For my weeks-long back spasm, she says
Here's what you're going to do:
You're going to go home, find one of your husband's long, long tube socks,
tie a knot in it —

— and bury it at the base of the oak tree at midnight? I say.

No, you're going to lie down on it to work the muscles in your back.
Squirm around on it awhile. It'll help.