Litteraturkonsten är den mest omfattande och innehåller sjutton essäer. Jag har valt Raymond Queneau och William Carlos Williams.
***
I texten om Raymond Queneau får vi oss bakgrunden till hans märkliga litterära stilövningar som till en början bara möttes av hånfulla kommentarer. Ni som följer bloggen vet att Queneau har redan förekommit hos bluespoeten och då berättade jag om hans andra experiment, de (nästintill) oändliga sonettvariationerna som bygger på ett antal valbara textrader.
Men känd blev han för sina 99 stilövningar, i vilka han upprepar (i princip) samma historia om och om igen fast i vitt skilda stilarter. Idén fick han i samband med en Bach-konsert då det spelades flera varianter på samma fuga-teman.
Grundstoryn är ett möte på en välbesatt buss och ett återseende av samma främling lite senare. Nu får ni två av Queneaus stilövningar.
*
Presens, av Raymond Queneau
(Ur Stilövningar / Raymond Queneau ; översättning av Lars Hagström. Lund : Bakhåll, 2005.)
Vid middagstid krullar sig hettan runt busspassagerarnas fötter.
Om en dumskalle, placerad på en lång hals och utsmyckad med
en grotesk hatt, skulle hetsa upp sig bryter genast ett gräl ut.
Dock för att mycket snart upplösas i en atmosfär alltför tjock
för att från mun till öra livligt kunna bära förolämpningar av
högsta rang. Sålunda går man och sätter sig inne i bussen där det
är svalt.
Senare, framför stationer med ett par öppna platser, kan
klädesspörsmål uppträda beträffande en eller annan knapp som
svettslippriga fingrar självsäkert hanterar.
***
Hörsel, av Raymon Queneau
(Ur Stilövningar / Raymond Queneau ; översättning av Lars Hagström. Lund : Bakhåll, 2005.)
Smattrande och puttrande saktade den gnissliga S-bussen in
längs den tysta trottoaren. Solens trombon mollade tolvtonen.
Fotgängarna, bölande säckpipor, ropade ut sina nummer. Somliga
steg upp en halvton, vilket räckte för att bära iväg med dem
mot Champerret med dess sjungande arkader. Bland de flåsande
utvalda fanns en klarinettpipa, vilken tidens ogynnsamhet hade
givit mänsklig form och vilken en hattmakares perversitet hade
givit att på pukan bära ett instrument som påminde om en gitarr
som eventuellt hade strängarna sammanflätade för att på så
sätt bilda ett band. Plötsligt, mitt i några mollstämmor från
några företagsamma passagerare och några samtyckande
passagerarinnor och mitt under bräkande tremolon från den snikne
dirigenten, bröt en skrattretande kakofoni ut i vilken kontrabasens
vrede blandades med trumpetens irritation och basunens
stora skälva.
Sedan, efter suck, tystnad, paus och dubbelpaus, ringdes en
triumferande melodi fram från en knapp i färd med att gå upp
en oktav.
***
Den andra essän jag valt ut handlar om poeten William Carlos Williams. Jag tycker det är lite festligt att jag har anammat samma fågelliknelse som Torsten Ekbom använder, när jag beskriver dikter med alltför akademiskt prål, utan att ha läst hans essä (fram till helt nyligen). Enligt Ekbom står Williams för raka motsatsen vilket han tydligt exemplifierar. Citatet lyder:
"T.S. Eliot och Ezra Pound drog in högar av kulturbråte i sina dikter med förklarande notapparat, diktskrivandet upphöjt till lärdomsprov att doktorera på. Vid sidan av dessa påfåglar föreföll Williams gråsparvar väl obetydliga. Dikterna påminde mest om lyriska dagboksnotiser. Ett sjukbesök (Williams var läkare i Rutherford, New Jersey) hos en havande kvinna, en negress som passerar förbi på gatan som "ett sändebud från en annan värld", hustrun Flossie i trädgården, fotbollsmatchen, begravningsföljet."
(Ur Experimentfälten : visionärer, nyskapare och sökare från tre sekler / Torsten Ekbom. Stockholm : Bonnier, 2000.)
Hur kan det se ut i Williams dikter? Tja, som nedan eller som exemplet från diktsviten Paterson (fem delar) som presenteras i torsdagens Utblick. Det blir alltså Williams gånger två den här veckan.
Ripost, av William Carlos Williams
(Ur Dikter / i urval och översättning av Stewe Claeson och Åke Nylinder. Staffanstorp : Cavefors ; 1974.)
Kärlek är som vatten eller som luften
kära medborgare;
den renar, och befriar från stank.
Den liknar poesi också
och av samma skäl.
Kärleken är så dyrbar
kära medborgare
att om jag vore ni skulle jag
förvara den bakom lås och bom -
som luften eller Atlanten eller
som poesi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar