***
Jag utlovade i måndags att ni skulle få ytterligare ett diktexempel av William Carlos Williams. På självaste Trettondedag jul hade filmen "Paterson", svensk premiär. Filmen utspelar sig i staden Paterson, New Jersey och även huvudpersonen i filmen heter Paterson. Snacka om att regissören Jim Jarmusch har inspirerats av poeten William Carlos Williams författarskap. Dock ska det direkt sägas att inget av filmens handling har med poeten att göra.
William Carlos Williams skrev en diktsvit (fem delar) om staden Paterson och dess invånare. Den här heter passande nog "Handlingen".
Handlingen, av William Carlos Williams (1883-1963)
(Ur Dikter / i urval och översättning av Stewe Claeson och Åke Nylinder. Staffanstorp : Cavefors ; 1974.)
Där stod rosorna, i regnet.
Bryt dem inte, bönföll jag.
De varar inte länge, sa hon.
Men där de står
är de så vackra.
Äh, alla var vi vackra en gång, sa
hon,
och bröt dem och gav dem till mig
i handen.
***
Krönikören David Orr i New York Times presenterade nyligen tio diktsamlingar ur förra årets utgivning som han varmt rekommenderade. Urvalet var dessutom reglerat så att listan inte innehöll de mest sålda diktsamlingarna eftersom han ansåg att de får uppmärksamhet ändå.
En av böckerna var debutanten Donika Kellys, Bestiary. Jag har läst boken och jag uppskattade den, i synnerhet den andra halvan. Genomgående har boken en smärtsam underton och det är rätt uppenbart att författaren (eller någon närstående till henne) har varit med om hemska upplevelser.
Santa Rosa, by Donika Kelly
(From Bestiary : poems. Minneapolis, Minnesota : Graywolf Press, 2016.)
The red rock rises, a muscle
meant to replace what is no longer found
in air. Each butte and bitter lake
marks us, and there are men here.
I am afraid, but they are only fishing,
their poles divining water from sky.
We boulder over the lake,
far from home, and I cannot
lose you, though I shake like a wet cur.
I've forgotten which way is west,
how we ended up in this cooling desert.
I've forgotten, nearly, what I'm meant
to grieve. I am lost.
Walk with me, love,
that I might know what is real.
***
Jag är en stor supporter till serietecknaren Nina Hemmingssons verk, och som ni minns har även hennes diktsamling Det var jag som kom hem till dig fått plats i bloggen.
Förra året kom också en bok med brev, som skickats av Gunnar Lundkvist till Nina Hemmingsson. De har brevväxlat (eller framför allt så har Gunnar skickat brev) i fjorton år.
Jag tyckte breven hade en skön stämning och passade för läsning när man sitter och snörvlar i soffan (vilket jag gjort i dagarna tre).
Serieskaparen Gunnar Lundkvist är mest känd för sina serier om Klas Katt och Olle Ångest. Även om han faktiskt debuterade som poet, 1974.
*
(Ur Min kompis Gunnar / Nina Hemmingsson ; [Gunnar Lundkvist (text) ; Nina Hemmingsson (bild)]. Stockholm : Kartago, 2016.)
Det är onsdag. En onsdag utan nåd. Jag är trött. Jag satt uppe inatt. Jag såg en film. Jag drack lite vin som jag råkade ha hemma. Kanske drack jag för mycket. Idag är jag lite skör. Skör som ett äggskal. Skör som en gris utan framtid.
Det var trevligt att ses igår. Trevligt att vara social. Jag träffar ju inte så många människor. Jag har nog med alla mina låtsaskompisar som tar upp alltför mycket av min tid.
Jag önskar att jag hade något klokt att säga men jag kommer faktiskt inte på något att säga. Min hjärna är full av damm. En hjärna utan ambition. Usch för att finnas till! Menar jag det? Både och. Jag tycker om att finnas till. För det mesta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar