***
Den 1 februari kan hugade litteraturälskare lyssna till fyra högaktuella författare i Konsertsalen, Musikens Hus, Göteborg. Evenemanget börjar kl. 19. De inbjudna författarna är Göran Greider (aktuell med Städerna som minns Joe Hill), Anna Hallberg (som i vår släpper diktsamlingen Chow Chow), Anna Axfors (kritikerhyllad för sin romandebut Kärleksbrevet) samt Jesper Brygger, konstnärlig ledare för Göteborgs litteraturhus (och aktuell i vår med diktsamlingen Transporterne).
Jag har inget diktexempel att erbjuda, men väl en tweet från Jesper Brygger.
Her på den anden side af frigørelsen er lyset lige så gråt,
men det falder som flager gennem et filter på pande og hænder
***
Precis som förra veckan har en dikttävling fångat Utblickens synfält. Den här gånge handlar det om Nottingham Open Poetry Competition. Till årets upplaga var Liz Berry engagerad som bedömare. Texternas författare förblir såklart anonyma under bedömningsprocessen. Därför var det anmärkningsvärt att flera av bidragen som hedersomnämndes liksom vinnaren, är medlemmar av Poetry of Society. Vinnaren Kathleen Bell är universitetslektor vid De Montfort University i Leicester.
*
Testament: in an Embankment Garden, by Kathleen Bell
Blackbird, I see this garden
should have been planned for you
and now it’s yours, as the woman
sprawled on the bench spits phlegm
and the man clutching the railings
taps at his phone, willing the screen to load
but there’s no reply, and the sky brightens
and doves descend, a bicycle crumples
and roots wrench roads out of true, a tree twists
to demolish a wall, leaves break through brick –
so sing, blackbird. The river rises. We dying bequeath
this garden to you and to your heirs
and ask that you use it well who stay
– and look at me, blackbird, now and sing
till you splinter air with your sweetness –
here, blackbird, here – let me hear you sing as I vanish
***
Jag läste nyligen Sydsvenska Dagbladets recension av utgåvan Sånger utan ord med dikter av Paul Verlaine. Artikeln av Paul Tenngart är mycket välskriven och den lockade mig till att läsa boken. Här får ni ett stycke ur recensionen:
"... Och dessa personliga trassligheter använder Verlaine som material för att skriva musikalisk, stämningsfull poesi. Verlaines egen beteckning på de tongivande poeterna i hans samtid, poètes maudits (fördömda poeter), är mer träffande som beskrivning av hans diktning än den som blivit litteraturhistorisk norm – symbolism.
Det faktum att Paul Verlaines poesi är lättillgänglig gör den inte lättare att översätta. Tvärtom: dikterna är så intimt beroende av det franska språkets inneboende kvaliteter att de tydligt illustrerar idén om att riktig poesi är oöversättbar. Därför är det inte så konstigt att det har dröjt så länge innan hans dikter på allvar gjorts tillgängliga på svenska. Men nu presenterar den mystiske översättarpseudonymen Elias Wraak, som för några år sedan översatte Rimbauds samlade verk, en generöst tilltagen samling som sträcker sig över hela Verlaines produktion.
Hur går man då tillväga för att översätta den oöversättbara Verlaine? Jo, man måste inse att franskan och svenskan har helt olika poetiska möjligheter och därför förhålla sig fritt till Verlaines formuleringar och istället låta det svenska språkets egna musikaliska egenskaper fånga den stämning och den livskänsla som Verlaine suggererar fram. Man måste helt enkelt skriva bra svenska dikter som har möjlighet att ge liknande upplevelser som dess franska förlagor." (Sydsvenska Dagbladet, Poeten som skrev sånger utan ord, Paul Tenngart, 2016-12-17.)
Efter att ha läst boken håller jag inte riktigt med Tenngart om hans positiva slutomdöme. Jag tycker inte att översättaren har lyckats så väl som recensenten hävdar. Men följande exempel är lyckat, tycker jag.
Som halmstrån i stallet lyser hopp ..., av Paul Verlaine
(Ur Sånger utan ord ; i tolkning av Elias Wraak. Göteborg : Alastor Press, cop. 2016.)
Som halmstrån i stallet lyser hopp, lyser tro.
Men varför skrämmer dig druckna getingars flykt?
Ännu dammar solljus, se, det dröjer så skyggt.
Vid bordet borde du sovit. Kom nu till ro.
Du bedrövade själ, om du bara drack törst
från källan. Sedan kan du sova. Jag blir här
och nynnar för dina dagdrömmar tills du är
som ett jollrande barn man trycker mot sitt bröst.
Det slår middag. Madame, var så vänlig att gå.
Han sover. Sällsamt hur kvinnors fötter kan få
ekon att ljuda i hjärnan på sorgsna män.
Middag slår. Med vatten har jag bestänkt vår scen.
Sov vidare. Hoppet är en gnistrande sten.
Å, när ska septembers rosor blomma igen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar