Näcken, månblommor och fågeldrill

  Jag fick en härlig försändelse idag, fylld med barnpoesi på engelska och svenska. Men de får anstå till en annan tisdag. Idag har boktipsen snarare poetiska drag än verklig vers. Det blir Näcken om natten; en eldsprutande drake och en pojke med obruten tystnad.

***

  Först ut en bok i dova färger och med dovt bubblande ljud. Mamma och son är i stugan på holmen. Bara ett problem, det innebär utedass när man blir kissnödig. Det är mörkt ute och det skapas en otäck stämning när pojken träffar på Näcken.
  Boken heter Jag, Fidel och skogen. Den är både skriven och illustrerad av Lena Frölander-Ulf. Det är en sådan bok som tycks bli bättre för varje gång man läser den. Lite skrytsamt kanske; men Nicole var helt hänförd av mitt stämningshöjande tonläge när jag läste upp boken för tredje gången.

(Ur Jag, Fidel och skogen / text och bild: Lena Frölander-Ulf. Helsingfors : Schildts & Söderströms, 2016.)

"Skulle inte du vilja bo hos Näcken Nilsson?"

Det går en ilning
genom mitt huvud
och skogen
blir
till en värld
under vatten
där blommorna sjunger
dovt och bubbligt
och allting
rör sig
långsamt
och gungande
vackert ...

"Bubb-lej dack", försöker jag svara.

Och sen lite högre,
så klart och tydligt jag kan:
"Nej tack. Det passar tyvärr inte.
Men hoppas farbror klarar sig."

Då försvinner bubblorna lika fort som de kom.
"Månne inte", säger Näcken Nilsson och suckar.

Han lyfter fiolen och börjar
gnissla en sorgsen visa.

***

  På sätt och vis skulle jag kunna skriva likadant om nästa bok, förutom att den heter Drakeld och är skriven av Åsa Mendel-Hartvig. De vackra illustrationerna har Ane Gustavsson gjort (Stjärnbildskandidat!). 
  Även i den här boken råkar ett litet barn illa ut. Milli ger sig av ut i skogen mitt i natten och stöter på en nykläckt drake som sprutar eld. Även den här boken tyckte min sjuåriga dotter mycket om.
  Så här beskrivs det när Milli tassar iväg från familjens koja.

(Ur Drakeld / Åsa Mendel-Hartvig & Ane Gustavsson. Stockholm : Natur & kultur, 2016.)

I natten är det mjukt och
mysigt. Här finns eldflugor
och knäppande starrflyn.
Här finns spökvita blommor
som bara doftar när månen
är full. Men här finns
faror också, närmare än
förut. Träden susar: VÄND
OM, MILLI! VÄND OM, LILLA
BARN! DRAKEN HAR VAKNAT.
HÄR ÄR DU INTE TRYGG.

Men stjärnorna blinkar åt
Milli. Månblommorna doftar
och det är tusentals år
sen människorna förstod
trädens språk.

***

  Jag avslutar kvällen med min egen favorit. Den brasilianske illustratören André Neves fick ett bilduppdrag av tidskriften Crescer. Han skulle illustrera barndomens frihet. Efteråt kände han att bilden hade mer att berätta och mindes plötsligt en upplevelse i ungdomen då han träffade den autistiske sonen till en vän. Så byggdes historien och de konstnärliga bilderna upp, och blev till boken om Tom.

  Tyvärr tror jag att boken får svårt att övertyga barnjuryn i november. Det är nog mer en bok för barnens föräldrar.

(Ur Tom / en berättelse av André Neves ; översatt av Helena Vermcrantz. Åby : Hjulet, 2016.)

Min bror envisas med att lyssna på tystnaden
och kämpar för att uttala orden ...


En dag såg han mig i ögonen och sa:
KOM

Utan att veta vad jag skulle göra eller tänka höll mitt hjärta tyst ...

Tills fåglarna dök upp med sina melodiska drillar.

Jag kände att TOM för första gången släppte ut sin fantasi.

Fåglarna kom närmare.
De förde med sig den rätta tonen som gjorde luften lättare.

Och TOM gav sig helt hän i dansen.