Only some sonnets sliced from the past

  Kvällens antologi med sonetter var jag ganska tveksam till, inte för kvalitetens skull, utan för att den innehåller män, män, och åter män. Det är väldigt få bidrag från kvinnor och de som finns föll mig inte riktigt i smaken. Jag har läst Sonnets - from Dante to the present.

***

  Förutom att det saknas kvinnor så består halva boken av dikter som är minst 200 år gamla, vilket inte minst märks i den svårgenomträngliga engelskan. Jag inleder istället med en dikt av Heinrich Heine i engelsk översättning.

  Christian Johann Heinrich Heine, född 13 december 1797 i Düsseldorf, död 17 februari 1856 i Paris, var en tysk författare av judisk härkomst.
  Heinrich Heine är en av Tysklands främsta författare, känd för sin skarpa ironi. Den resulterade i att han fick många fiender under sitt liv, Preussen och Tyska förbundet beslöt 1833 respektive 1835 att förbjuda Heines verk. Heines skrifter var också förbjudna i Tyskland och verk av honom brändes under bokbålen runt om i Nazityskland 1933.
  Många av Heines dikter har tonsatts, bland annat av Robert Schumann. Kärleksdikterna är skenbart romantiska, men har en ironisk underton. Källa: Wikipedia

Only a Lock of Hair (1858)
by John Everett Millais

***

A lock of hair, by Heinrich Heine
(From Sonnets : from Dante to the present / selected and edited by John Hollander. New York : A.A. Knopf, 2001.)

At evening's silent, melancholy hour,
    Long-buried songs around me take their place,
    And burning tears course swiftly down my face,
And my old heart-wounds bleed with greater power.
My love's dear image like a beauteous flower
    As in a magic glass again I trace;
    In  bodice red she sits and sews apace,
And silence reigns about her blissful bower.
But on a sudden springs she from the seat,
    And cuts from her dear head a beauteous lock,
    And gives it me - the very joy's a shock.
The Evil One soon spoilt my rapture sweet:
    The hair he twisted in a rope full strong,
    And many a year has dragged me thus along.

***

  Även kvällens andra bidrag är en översättning, en suverän tolkning. Richard Wilbur har verkligen lyckats fånga Charles Baudelaires symbolik i nedanstående dikt.

  Charles Pierre Baudelaire, född 9 april 1821 i Paris, död 31 augusti 1867 i Paris, var en fransk poet, författare och litteraturkritiker som vid sidan av Walt Whitman anses vara den litterära modernismens stamfader.

  Baudelaire var en föregångare till de dekadenta och symbolistiska litterära rörelser som kom att frodas, främst i Paris, under 1800-talets slut. Han framstod som ett ideal och var en primär inspirationskälla för yngre poeter och författare som Verlaine, Rimbaud, Huysmans, Richepin och Rollinat. Hans diktning har fått stort inflytande över modern litteratur och han framstår som en av världslitteraturens mer betydande författare. Källa: Wikipedia

*

Correspondences, by Charles Baudelaire
(From Sonnets : from Dante to the present / selected and edited by John Hollander. New York : A.A. Knopf, 2001.)

Nature's a temple whose living colonnades
Breathe forth a mystic speech in fitful sighs;
Man wanders among symbols in those glades,
Where all things watch him with familiar eyes.

Like dwindling echoes gathered far away
Into a deep and thronging unison
Huge as the night or as the light of day,
All scents and sounds and colors meet as one.

Perfumes there are as sweet as the oboe's sound,
Green as the prairies, fresh as a child's caress,
- And there are others, rich, corrupt, profound

And of an infinite pervasiveness,
Like myrrh, or musk, or amber, that excite
The ecstasies of sense, the soul's delight.

***

  Jag avslutar med ett bidrag från min favoritförfattare när det gäller sonettformen, Dante Gabriel Rossetti (1828-1882).

A match with the moon, by Dante Gabriel Rossetti
(From Sonnets : from Dante to the present / selected and edited by John Hollander. New York : A.A. Knopf, 2001.)

Weary already, weary miles to-night
    I walked for bed: and so, to get some ease,
    I dogged the flying moon with similes.
And like a wisp she doubled on my sight
In ponds; and caught in tree-tops like a kite;
    And in a globe of film all liquorish
    Swam full-faced like a silly silver fish; —
Last like a bubble shot the welkin's height
Where my road turned, and got behind me, and sent
    My wizened shadow craning round at me,
    And jeered, “So, step the measure,—one two three!”
And if I faced on her, looked innocent.
But just at parting, halfway down a dell,
She kissed me for good-night. So you'll not tell.