***
University of Canberra delar ut en ansenlig prissumma för bästa diktbidrag till tävlingen Vice-Chancellor's International Poetry Prize. I år var summan $15.000 och det inkom mer än 1200 dikter. Vinnare blev den amerikanske poeten Michael Laver, för sin dikt om föräldraskap och en förgången tid.
Your Father at Fourteen, by Michael Laver
(Published in The Canberra Times, september 2016.)
Already tall, all femur and no thigh,
and tripping on my shadow like a new giraffe.
Not your father, but his epigraph,
and not the rider, but the rider's horse, just feeding
my way through the universe. My eyes
a dirty gas-stove blue, my hair as thick and dirty
as those Van Gogh brushstrokes flecked with soil,
shipwrecked bugs, whatever wafted
through that blue Dutch air. I'd walk
to where the wind huddled for warmth
inside the harbour, carrying some comic in my coat,
and smash glass bottles on the pier till I got caught,
perfecting my ambition and regret,
miming rebellion with a fescue cigarette.
I knew the names of birds, but not their calls,
not girls, only their garish names,
which I could coax, if I repeated them,
to drop their living referents like a dress,
revealing stranger nakedness,
and rhythms as translucent as a fire ant's wing.
I couldn't see the ocean from my window,
but could smell its salt, and sometimes hear
the surf revving its engine, stalling eddies
and loquacious jets, the Narrows where
I once hauled up an oxblood octopus,
slashed badly by the hook, and saw
my own reflection settle like a bruise
into its coiling polaroid of skin.
This was the one past I was in.
I spat, and sluffed, and copiously slept,
I slept as if a moustache could be spun from sleep,
or sleep might sugar and ferment even the air
to muscle. I multiplied my best joy
by my hardest grief, and chose to like it here:
the long, dark, winter afternoons, the way
the mayflies hatched in vetch; I wasn't mortal yet:
I hadn't watched you first chew honeydew
or warmed this cup of milk to coax you back to bed.
But one day late in March, I thought, almost, of you:
the adults placed their bets on when the ice
over the lake would break and take the junk cars
left to sink. I dared myself to walk out there,
and got halfway before a long, low groan
revealed a universe of cracks and coming aftershocks.
The ice hummed like a song that I could feel
would end, and soon, bringing the future
with it, shapeless as the teal-grey water,
shadowy, and bright, and almost real.
***
Eftersom kvällens båda diktbidrag är ganska långa så låter jag mellanakten spelas utan poem. I år det som sagt 400 år sedan William Shakespeare (och Cervantes) dog. Det har uppmärksammats i England på många sätt, så klart.
Ett projekt med internationell prägel är Hogarth Shakespeare-projektet som går ut på att låta etablerade författare skriva nya berättelser med utgångspunkt från någon Shakespeare-text. Det är ett internationellt samarbete mellan en rad förlag. Först ut att få uppdraget och att bli publicerad var Jeanette Winterson. Hon valde att göra om Shakespeares drama "En vintersaga" och resultatet blev "Tidsklyftan" (The gap of time).
Följande historiebeskivningar går att läsa i Tomas Eklunds recension hos "Dagens bok.com".
"En vintersaga kan sammanfattas som följande: kung misstänker drottning för otrohet med hans bästa vän. Drottning föder ett flickebarn. Barnet skickas bort och växer upp hos en herde. Sexton år senare dyker bäste vännens son upp och förälskar sig i flickan. Ungdomarna återvänder till hovet och förhistorien uppdagas. Man förlåter varandra och allt slutar lyckligt.
(...)
När Winterson förflyttar dramat från Shakespeares tidlösa drömska miljö hamnar vi istället i dagens London, Paris och New Orleans. Vi rör oss bland finansmän, spelkonstruktörer och musiker istället för kungligheter och herdar. Och det är ett bra drag. Det är gestalter som för oss i nutiden har samma sorts mytologiska nimbus och hjälper oss att bortse från det orimliga och osannolika i handlingen."
Jeanette Wintersons roman publicerades på svenska av Wahlström & Widstrand i april månad. Översättningen stod Lena Fries-Gedin för.
***
Poesi av den omåttligt populära walesiska författaren Dannie Abse har satts till musik i ett unikt samarbete och premiären för föreställningen ägde rum i Arts Centre i Cardiff i september.
"Abse och Co" är ett postumt samarbete mellan den berömda Cardiff-poeten, som dog 2014 i en ålder av 91 år, och musikern och författaren Anthony Reynolds. Källa: Wales online
Det är också ett välkänt faktum att Dannie Abse var ett stort fotbollsfan och att hans hjärta klappade för Cardiff City FC, vilket fotbollsklubben högtidligt uppmärksammade vid poetens bortgång. I bloggen föräras han genom att jag publicerar hans välkända dikt "The game" som handlar om just fotboll.
The Game, by Dannie Abse (1923-2014)
(Published in Presenting Welsh Poetry. Faber, 1959.)
Follow the crowds to where the turnstiles click.
The terraces fill. Hoompa, blares the brassy band.
Saturday afternoon has come to Ninian Park
and, beyond the goalposts, in the Canton Stand
between black spaces, a hundred matches spark.
Waiting, we recall records, legendary scores:
Fred Keenor, Hardy, in a royal blue shirt.
The very names, sad as the old songs, open doors
before our time where someone else was hurt.
Now like an injured beast, the great crowd roars.
The coin is spun. Here all is simplified
and we are partisan who cheer the Good,
hiss at passing Evil. Was Lucifer offside?
A wing falls down when cherubs howl for blood.
Demons have agents: the Referee is bribed.
The white ball smacked the crossbar. Satan rose
higher than the others in the smoked brown gloom
to sink on grass in a ballet dancer's pose.
Again, it seems, we hear a familiar tune
not quite identifiable. A distant whistle blows.
Memory of faded games, the discarded years;
talk of Aston Villa, Orient and the Swans.
Half-time, the band played the same military airs
as when The Bluebirds once were champions.
Round touchlines the same cripples in their chairs.
Mephistopheles had his joke. The honest team
dribbles ineffectually, no one can be blamed.
Infernal backs tackle, inside forwards scheme,
and if they foul us need we be ashamed?
Heads up! Oh for a Ted Drake, a Dixie Dean.
'Saved' or else, discontents, we are transferred
long decades back, like Faust must pay the fee.
The Night is early. Great phantoms in us stir
as coloured jerseys hover, move diagonally
on the damp turf, and our eidetic visions blur.
God sign our souls! Because the obscure Staff of
Hell rule this world, jugular fans have guessed
the result half way through the second half
and those who know the score just seem depressed.
Small boys swarm the field for an autograph.
Silent the Stadium. The crowds have all filed out.
Only the pigeons beneath the roofs remain.
The clean programmes are trampled underfoot
and natural the dark, appropriate the rain
Whilst, under lampposts, threatening newsboys shout.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar