***
Först ut en rätt tunn historia, författad av Nikki Grimes. Den handlar om dottern som hittar mammans gamla dikter, skrivna på de platser som hon och hennes föräldrar bebodde. I väntan på att mamma ska hämta upp henne hos mormor så skriver hon egna dikter.
Dikterna är skrivna på fri vers men alltför anspråkslösa för att bilda en helhet. Jag tar med ett exempel som mamman skrev under en vistelse i Portugal.
Station next, by Nikki Grimes
(From Poems in the attic, by Nikki Grimes. Illustrations by Elizabeth Zunon. New York : Lee & Low Books Inc., 2015.)
Move number - who knows?
We call them all adventures.
I pack my poems,
wishing I could fold my friends
and slip them in my suitcase.
***
Nästa bok är skriven av performance-poeten Emma Purshouse. Jag tycker den här boken har goda ambitioner men att den borde ha omarbetats några gånger till. Jag ger förlagsredaktören underbetyg. Först var jag helt säker på att boken var utgiven genom print-on-demand. Men så var inte fallet.
Sen betvivlar jag att Emma Purshouse har egna barn, för då hade hon nog valt en lättare nivå på sina språkljudsinspirerade verser. Såna finns det ett flertal av i boken. Men jag väljer att publicera fem verser (av totalt tolv) ur den roligaste dikten i samlingen.
The barrel, by Emma Purshouse
(From I once knew a poem who wore a hat, by Emma Purshouse. Illustrated by Catherine Pascall Moore. Shropshire : Fair Acre Press, 2016.)
When the postman came calling
he gave me a shock,
"Good morning, hello,
wakey-wakey, knock-knock.
I'm delivering your barrel
so please can you sign
just by this cross
on the dotted line."
I took hold of his pen
and I did as he said,
as all kinds of thoughts
zipped and zoomed through my head.
"Who in the world
would send me a present?
What a surprise! Oh, so thoughtful!
How terribly pleasant!"
But the barrel was big
and the barrel was wide
and it took me an hour
to get it inside.
I pushed and I pulled,
I was panting and shaking
and a little perturbed
by the noise it was making.
Yes, the barrel was whispering,
chattering and chirping,
and I'm sure that I heard
some cackling and burping.
There was only one thing to do
so I fled
straight down to the garden
and into my shed.
I grabbed a crowbar!
Then do you know what I did?
I went back to that barrel
and I prised off the lid.
Ahhhh! A monkey explosion!
They shot out like rockets.
My eyeballs very nearly popped
out of their sockets!
(...)
***
Så slutligen den stora besvikelsen. Jag hade så stora förhoppningar på Jane Yolens nya bilderbok Little Frog and the scary autumn thing. Boken handlar om höstens antågande och att lövens nya färger skrämmer den lilla grodan. Mamma Groda och Pappa Groda gör allt de kan för att hon ska övervinna sin rädsla för det nya.
Tyvärr är texten alldeles för repetitiv. Jag förstår att den vänder sig till väldigt små barn. Men den här gången tror jag faktiskt att bilderboken tjänat på att texten tagits bort.
Slutet blir åtminstone lyckligt när de återförenas vid "middagsmaten".
(From Little Frog and the scary autumn thing, by Jane Yolen. Illustrated by Ellen Shi. Apex, North Carolina : Persnickety Press, 2016.)
At last, arm in arm,
Little Frog and Papa Frog
happily hopped and danced
all the way home to The Pond
where Mama Frog had made
a fresh shoo-fly pie for dinner,
something all three of them knew well.
It was still hot,
just the way they liked it best.
And even better,
inside it was all green.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar