I främmande länder

  Veckans Utblick är global. Det blir Greklands främsta poet på svenska; ett litteraturpris i Nigeria och en nyanställning vid Library of Congress.

***

  I maj månad utkom en samlingsvolym med Kiki Dimoulas dikter, och den spänner över sex decenniers verk. För urval, översättning och efterskrift står Rea Ann-Margaret Mellberg & Jan Henrik Swahn. 

  Kiki Dimoula (f. 1931) är oomtvistat Greklands främsta samtida poet. Hon debuterade 1956 och fick sitt genombrott med samlingen ”To ligo tou kosmou” (”Det lilla i världen”) 1971. Källa: Ellerströms förlag

  Det är många som jämför, och jämställer, Kiki Dimoula med Wisława Szymborska. Jag kan se likheterna mellan författarskapen, deras önskan om att vända på perspektiven och få läsaren att tänka till, ja rent av att "haja till" över livets betydande obetydligheter. Men jag kan också se skillnader i deras textskapande. Dimoula väver ett grovmaskigt språknät i sina dikter och ibland tycks en tråd rulla iväg på egen hand inom texten, som av en slump. Szymborska har inga sådana drag av språklig tillfällighetspoesi. Men den underfundiga humorn delar de.

***

Tjuvar i tanken, av Kiki Dimoula

(Ur I kroppens främmande land : dikter 1956–2014 / Kiki Dimoula ; urval, översättning och efterskrift: Rea Ann-Margaret Mellberg & Jan Henrik Swahn. Lund : Ellerströms 2016.)

Gråtande beskriver hon
hur tjuvar skändat hennes hem
stulit guld och våldfört sig på
uråldriga värden.

Är hon inte glad?

Hos mig har år gått sen senast
tjuvar satte sin fot i hemmet
inte ens för en kopp kaffe.
Med flit lämnar jag kaffekannan olåst.

Varje gång jag kommer hem ber jag
att få hitta dörrens huggtänder avbrutna

och lamporna gungande som om de nyss
krockat med ett jordskalvs högburna huvud

upptäcka att skärvor stulits från
spegelmumiernas herravälde

som om någon rakade sig i badrummet
och min blottade känsla fick skäggväxt
medan dess förnekelse låg bakbunden
till händer och fötter på golvet

och utan brådska strömmar ifrån köket ångan
av varma fotavtryck, med massor av kanel på.

***

  I dagarna har en jury utsett fyra vinnare av det nigerianska poesipriset, Words Rhymes & Rhythm Green Author Prize (GAP 2016) for young, unpublished Nigerian poets resident in the country.

  Det är andra året som unga författare premieras och får en möjlighet att bli publicerade.

  Självklart har jag inga exempel på årets vinnarbidrag, utan jag väljer istället att publicera en dikt av Salamatu Sule. Hon var en av de fyra medlemmarna i årets jury.

Tsunami of blood, by Salamatu Sule

(Published in Sentinel Nigeria, 2013.)

I sing a dirge for a pillar nation
My plateau never saw this face of war
Our laughter fall like metal drops
Splashing the very milk of our smiling face
Uprooting the bond we adore
A tale of two tribes
Clash for aboriginals
Tribes that spit and smith thunder
Invoking the heart of peace
Look at my plateau
Look at her
Torn by hands of bows and arrows?
Where is our refuge?
Where are my folks?
Where are my brethren?
Our own very green land
Gushing this tsunami of blood

***

  Ibland förs jag som internetsurfare från en nyhetslänk, via en stor bibliotekssajt, till en litterär tidskrift bortom allfartsvägarna. Detta hände mig nyligen.

  Jag läste följande beskrivning (utdrag ur en längre artikel) av en nyanställd vid the Poetry and Literature Center, Library of Congress.

"I am over the moon to join the Poetry and Literature Center and to introduce myself on “From the Catbird Seat.” Originally from mid-Michigan, I just landed in Washington, D.C., from Western Massachusetts—the place I’ve called home for nearly a decade. Years ago, while completing my MFA in poetry at UMass Amherst, I also worked as managing editor for jubilat, a literary magazine founded and published by Rob Casper—who is now, as we know, the head of the Poetry and Literature Center."

  Jag fascinerades över att två medarbetare vid en tidskrift som jag aldrig hört talas om numera innehar två viktiga poster inom världens mest kända bibliotek. Jag var helt enkelt tvungen att studera jubilat och välja en dikt ur deras utgåvor.

*

Basement delivery, by Emily Skillings
(Published in jubilat. Number 28.)

Having lived so long without one, we forgot

what a basement felt like—how it seemed

to the carrier(s), to the inhabitant(s),

the structure(s), that there was an underneathness

to all that daily interaction and exchange—

i.e. an empty teacup hovering just above a pool.

On the day the basement was delivered

pink air made its way underneath the canopy.

Ten strong women arrived to pump it through the ground,

evicting domestic earthworms, telepathic moss

and scarce minerals. An important rivulet was rerouted.

The sub-story attached and crystallized like in that dream.

The whole procedure only took a few minutes.

In the presence of a basement, our history was whisked,

indexed into a ladder, roped down—our kidneys and lungs

wrung out. We stood around slowly.  We were cooled

and stored. In the parlor, at first blush of waking,

our usual words and arrangements seemed normal enough,

but then that lower sound, that kept air, funneled up to us.

A collection freed itself.  It was again again. Leave no stone already.