Det stiger och faller i sonetten

  Versformen sonett är temat för lördagskvällarna de närmaste veckorna. Jag börjar lite försiktigt med Lars Gustafsson (1936-2016) och avslutar i vecka 50 med min favoritbok i ämnet, Don Patersons antologi 101 Sonnets : from Shakespeare to Heaney.

***

  Det stora föredömet från den tidiga italienska renässansen och framåt är den sonettform som Francesco Petrarca gjorde bruk av på 1300-talet. Den består av två fyrradiga strofer (kvadrenarier) som följs av två treradiga strofer (terziner). Den utmärks också av en särskild rimstruktur, där den första radens slutord (A) rimmar med fjärde radens dito (A) och andra radens slutord (B) rimmar med tredje radens dito (B). Detta mönster gäller kvadrenarierna, alltså ABBA - ABBA. Terzinerna följer rimschemat CDE - CDE. Källa: Wikipedia

  I boken Sonetter (1977), av Lars Gustafsson, finns det trettio sonetter och tre sestiner. Huvuddelen av samlingens sonetter är italienska elvastaviga sonetter. I båda mina valda exempel avviker han från rimschemat i de avslutande terzinenerna. Trots den invändningen så tycker jag att den senare dikten är bäst i boken.

**

Dödsbo, av Lars Gustafsson
(Ur Sonetter. Stockholm : Norstedt, 1977.)

Det spanska språket, vars otaliga lönnfack
överraskade oss med så många
fragment av en gulnad tid, avlånga
kvitton från döda borgenärer, mynt, som tack

vare oss fick ett ögonblicks värde
innan vi klirrande lät dem falla
in i labyrinten av mörk ek igen, alla
gula foton från trädgårdsfester; vi lärde

oss namnen på döda tennisspelare
och diplomater, det var Europa.
Det talade därinne, före krigen,

och när vi stängde om små pelare
av elfenben den där dörren av mörk ek
ville vi aldrig öppna den igen.

***

Sverige: en hemkomst, av Lars Gustafsson
(Ur Sonetter. Stockholm : Norstedt, 1977.)

Något har gått ifrån oss. Det blir allt
tommare fast egentligen ingen
saknas. Till och med de döda tingen
känner det. Klirrandet låter mera kallt

när man sparkar till en glasskärva. Och allt
mer på avstånd. Skallet fortsätter, men ingen
vet längre riktigt varför, syskonringen
liknar betänkligt en minkfarm under kallt

månljus. Ett ylande som stiger och faller
mot månen och ingenting särskilt betyder.
En gråt som hörs ifrån en plats där yrsnön

igenom någon söndersparkad glasdörr
gör sidan vit. Blind är den skrift vi tyder.
Nu övervintrar svalorna i sjön.