lördag 22 oktober 2016

Uppför det blå skymtar barocken

  Idag tar barocken plats på Sonetternas scen. Preliminärt var en annan samling inbokad för dagens inlägg, men den refuserade jag. Den var för dålig helt enkelt. Så istället bjuder jag er Sven Christer Swahns antologi Stormlyktans hemliga sken. Halva boken innehåller Sven Christers tolkningar av kända barockpoeter och andra halvan består av hans egna sonettverk.

Schloss Schönbrunn

***

  Trettioåriga krigets elände och olyckliga familjeförhållanden utgör bakgrunden till Andreas Gryphius djupt pessimistiska diktning men också till hans tillkämpade stoicism. Den litterära formen svarar mot innehållet. I lyriken eliminerade Gryphius på ett nästan modernt sätt småorden för att nå fram till största knapphet och uttryckskraft; sonetten är hans viktigaste diktform. Källa: NE

*

Livet, liknat vid en sällskapslek / Andreas Gryphius (1616-1664)
(Ur Stormlyktans hemliga sken : 100 sonetter om jubel och elände / Sven Christer Swahn. Höganäs : Wiken, 1993.)

Hon, Tidens leksak, leker bäst hon kan
på denna Världens scen. Här vistas ingen tryggt.
En faller tungt, en stiger; en har en herrgård byggt,
en bor i uselt skjul. Det växlar av och an.

Gårdagens vinst blir lump; den som nyss en framgång vann
föraktas och döms ut. Strax skrumpnar svart och styggt
all saftig frukt; och all den must man bryggt
ska snart nog smaka surt, för kvinna som för man.

Vi arma tävlande! Vår röst får sprucken klang.
Vi är av samma stam, men ej av lika rang;
först Döden gör oss någorlunda lika.

Så lek din svåra lek så länge den förslår
tills festbankett och glans och lidelse förgår;
vem är i döden slav; och var finns där de rika?

***

  Martin Opitz (1597-1639), sökte sig under trettioåriga krigets härjningar bort från Tyskland och blev 1636 polsk rikshistoriograf. Plejaddiktningen i Frankrike och den holländska renässanslitteraturen inspirerade honom att skapa en tysknationell diktning. Sina idéer utvecklade han i programskrifterna Aristarchus (1617) och Buch von der Deutschen Poeterey (1624). Genom sina herdedikter, sonetter, oden, epigram och dramer blev han väl känd och har kallats ”den tyska skaldekonstens fader”. Källa: NE

*

Om att trots allt älska henne, av Martin Opitz
(Ur Stormlyktans hemliga sken : 100 sonetter om jubel och elände / Sven Christer Swahn. Höganäs : Wiken, 1993.)

Du gyllne frihet du, min önskan, mitt begär,
så skönt det skulle bli om jag i alla tider
fick råda för mig själv och slippa dessa strider
med kärleken till den som vållar mitt besvär.

Jag har nog ofta tänkt att aldrig mer bli kär;
men utan kärlek alls, förvandlas man omsider
till stubbe, bleck och bly, och hellre då jag lider
och själva plågorna, och längtan själv, det är

som tröstar, muntrar upp, så att min själ med hast
mot höjden lyfts och ej bland pöbeln söker rast;
mitt sinne far bland moln av tankens fröjd bevingat.

Får gå då som det kan! Och om jag stupar, gott:
så överskred jag dock min levnads trånga lott;
det namn som följt mig bort har sorgerna betvingat.

***

  Sven Christer Swahn (1933-2005), var en svensk författare, översättare, litteraturkritiker och litteraturvetare.
  Swahn var svensk lektor vid universitetet i Köpenhamn 1960–1966 och var bror till Jan-Öjvind Swahn och far till författaren Jan Henrik Swahn. Han var en litterärt produktiv mångsysslare och arbetade som poet, novellist, romanförfattare, ungdomsboksförfattare och dramatiker. Han skrev flera pjäser för teaterscenen och radioteatern. Han var litteraturkritiker i Sydsvenska Dagbladet och översättare av lyrik och skönlitteratur för barn och vuxna. 
  Volymmässigt dominerade ungdomsböckerna, men han har också översatt poesi - bland annat Shakespeares och Keats sonetter – och sf-böcker som Ursula K. Le Guins ursprungliga Övärlden-trilogi. Källa: Wikipedia

*

Blå timme, av Sven Christer Swahn
(Ur Stormlyktans hemliga sken : 100 sonetter om jubel och elände / Sven Christer Swahn. Höganäs : Wiken, 1993.)

Som föremål förflyttas och ställs undan
och sedan växer fast i någon dammig vrå
är vissa dagar ännu värda vår begrundan
fastän de knappt finns kvar att titta på.

Snart lagras de, förblandas och förskjuts
och sen tycks faktiskt inget återstå.
Den stund de föds är den, då deras död besluts.
En kväll fördjupas och blir skum och blå.


Och ur det blå föds: Minnenas förlust,
den sol som sjunker verkar grå och luden
av tidens damm som bärs med nästa pust.

Konsten att minnas borde bli förbjuden.
Jag glömmer genast; har min dolska lust
av år och ärr som sjunker in i huden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar