Londons högsta punkt?

  Dags att sätta punkt för avsnitten om skiljetecken och skrivtecken. Det blir ett utdrag från en essä av Peter Mickwitz; en dikt ur Szymborskas bok Nog nu samt en gullig dikt av en ung poet.

A sculpture by Fiona Banner

***

  "Punkt" är tecknet ( . ) som används för att avsluta ett påstående, vid förkortningar och vid tidsangivelser.

  Peter Mickwitz har skrivit en riktigt rolig essä om skiljetecken. I den går han igenom flera av dem, från punkt via tankstreck till alinea. Det här går att läsa om punkten:

"Punkten är det mest passiva av skiljetecknen. Punkterna förekommer vanligtvis i stora mängder, men det är inte alltid lätt att skilja dem från omgivningen eftersom de rör sig så lite och så långsamt. Ibland kan myravföring misstas för Punkter. Det händer också att det bland vanlig trög Punkt förekommer enstaka exemplar av Halvhög punkt, till all lycka inte ofta. Det är förövrigt bara folktro att det går att sätta Punkt."

(Ur Känslornas mysterier - en naturhistoria, av Peter Mickwitz. Helsingfors : Förlaget M Oy Ab, 2016.)

***

  1) Man använder punkt för att avsluta ett påstående. 
Punkten visar att man skall göra en paus.

  2) Man använder punkt för att avsluta en förkortad mening eller titel. Punkten visar att man skall göra en paus.

  3) Man använder punkt för att visa att ett ord är förkortat.

  4) Man använder punkt för att ange ett datum.

  5) Man använder punkt för att ange en tid.

Källa: Skiljetecken.se

*

  Wisława Szymborska satte verkligen punkt för sitt författarliv. Hennes sista diktsamling på svenska pryds av en stor punkt och går under titeln Nog nu. I den finns en dikt som heter "Kartan" och även kartböcker innehåller som bekant punkter.

Kartan, av Wisława Szymborska
(Ur Nog nu / Wisława Szymborska ; översättning och efterord: Anders Bodegård. Lund : Ellerström, 2013.)

Platt som bordet
den ligger på.
Inget rör sig under den
och den söker inget utlopp.
Ovanför den vållar inte min
mänskoandning några luftvirvlar
och hela dess yta
lämnar den i fred.

Dess slätter och dalar är städse gröna,
höjder och berg är gula och bruna,
och hav, oceaner, är vänskapligt blå
trots de söndriga stränderna.

Allting är litet, åtkomligt och nära.
Jag kan med pekfingernageln peta på vulkanerna
och smeka polerna utan vantar,
jag kan med en enda blick
fånga in varenda öken
jämte floden som flyter strax intill.

Urskogarna utmärks med några små träd -
bland dem är det svårt att gå vilse.

I öster och väster,
över och under ekvatorn,
är tystnaden total
och i varenda svart prick
lever det människor.
Massgravar och plötsliga ruiner
finns inte med på denna bild.

Gränserna mellan länder ser man nätt och jämnt,
som om de tvekade om att vara eller inte vara.

Jag gillar kartor för att de ljuger.
För att de inte ger tillträde åt en påstridig sanning.
För att de storsint och med godmodig humor
breder ut åt mig på bordet en värld
som inte är av denna världen.

***

  Jag tror inte att jag kan finna på ett mer bedårande sätt att avsluta inläggen om skiljetecken än att publicera en tioårings tankar om interpunktion. Dikten publicerades i samband med en poesiutmaning på sajten "Poetry Box - a New Zealand poetry page for children". 

In a world of punctuation, by Lucy H.
(Published in nzpoetrybox.wordpress.com / August 2014.)

Two exclamation marks jump into their full stop

They drive along a hyphen

Stop at a question mark to let the exclamation marks go

Their little pet commas bark and follow obediently

The full stop drives over a bracket

Underneath swirling semi colons lay

They drive into their ampersand and park the full stop

They get out and walk into their at sign ready for a meal for two

They have meal of juicy words

Then they climb into their subtraction sign ready for the night