Skogen - eftertänksamhetens teater

  Tisdagarna kommer att gå i skogens tecken. Vår första vandring går genom urskogsområdet Muddus och vår ledsagare är Roger Melin. Vi möter järven och ser norrskenet på valvet. I mellanakten blir det en dikt som jag sparat på sedan maj månad. Ett kärt återseende för Folke Isaksson.

***

  Roger Melin, född 1953 i Avesta, bosatt i Skellefteå och Överkalix. Roger har givit ut åtta böcker, varav sex diktsamlingar och två prosaböcker. 2015 gav han ut sin första roman som handlar om ett norrländskt gruvsamhälles uppkomst. Författarskapet präglades till en början  av skrivande som tog sin utgångspunkt i det norrländska landskapet. På senare tid har naturskildringen tonats ned till förmån för ett större intresse att skildra människans varande. Vid sidan av författarskapet arbetar han som bibliotekarie och bibliotekschef i Överkalix, Norrbotten. Källa: Black Island Books

[Muddus nationalpark, nationalpark i östra Lappland mellan Jokkmokk och Gällivare; 49 300 ha, inrättad 1942. Den består av tall- och granurskog och stora myrområden och har djupt nedskurna klippraviner. I parkens södra del finns s.k. kursudalar med 100 m höga, lodräta bergväggar. Muddusfallet i Muddusjokk är 42 m högt. Tallhedarna är artfattiga, men myrarna och granskogarna är rika på intressanta växter, bl.a. myrbräcka, norna och skogsfru. Spår av skogsbränder finns. Somliga tallar är över 700 år gamla. Många av de djur som förr fanns i stora delar av Lapplands skogs- och myrland lever kvar i Muddus, bl.a. lo, brunbjörn, sångsvan, kungsörn, slaguggla och berguv. Några vandringsleder, ett utsiktstorn och övernattningsstugor finns i parken. M. ingår i Lapplands världsarv (Laponia), som fördes upp på UNESCO:s världsarvslista 1996. Källa: NE]

Muddus vattenfall

(Ur Gån : vandringar i Muddus och andra nordliga skogar / Roger Melin. Luleå : Black Island Books, 2004.)

Det luktar kåda när jag kommer närmare de stora tallarna. Jag tar ett djupt andetag. Jag har gått en halv kilometer. Det blåser inte och det är varmt i luften.
  Skogen är behaglig att gå i. Återvinner jag min tillit till människor i skogen? Jag behöver andrum och det språk som träden talar.
  Att lyssna på vad träd har att säga skärper sinnena. Under själva lyssnandet får jag kontakt med jaget. I skogen finns det tid till att lyssna. Det är bara att hämta sin vedbrand här, man har rätt till det enligt urgammal hävd.
  Varför besöker jag detta urskogsområde som heter Muddus gång efter annan? För att hitta tillbaka till den åldriga skogsmänniska som skymtar under min vardagliga börda?
  Vandringen hör ihop med min inre människa. Jag hör samman med naturen. Jag frågar mig om det påståendet verkligen är gångbart idag?
  Landtungan leder mig ut på myren. Jag med mina fötter på jorden är begränsad. Jag har inte överblick över hela landskapet. Jag är inte någon fågel som kan flyga. Jag kan inte se allt. Men, en viss överblick har jag ändå. Jag studerar kartan och jag har ögon att se med. Det räcker långt. Jag är en vandrare och på ryggen bär jag packningen som svänger fram och tillbaka som en klockpendel - i takt med att jag förflyttar mig framåt.

***

  Diktsamlingen Tecken och under, av Folke Isaksson, fick ni bekanta er med redan i maj månad när han porträtterades i Tria Carmina. Planeringen inför blogghösten var städse närvarande och jag gjorde en notering i min veckokalender: "Skogens famn", Folke Isaksson.

Skogens famn, av Folke Isaksson
(Ur Tecken och under : dikter. Stockholm : Bonnier, 1981.)

Skog, stora trösterska
Jag går ut med min sorg
och lägger den vid din fot
Träden glöder. Jag räknar
lönnens löv, ett efter ett
Jag står under trädet
där livet räknar dödens sekunder,
en efter en, med den bultande
näven i mitt bröst
som skickar ut smärta i mitt blod
i stöt efter stöt

Står stilla med mitt hjärta
och spanar efter en väg
Under lövens fäll
går en vindlande gång,
en eftertänksamhetens dunkla passage,
bland blinda rötter och bleka trådar
Jag söker ett lösenord i höstens retort,
i det jäsande bladguldet
Jag lyssnar efter de spröda meddelanden
som löven skickar ut, deras förutsägelser
om vädret och tiden

Tenö

Plötsligt sol
I tre sekunder lyser denna sol
Redan står ett nytt regn samlat
vid vägkorsningen, bortom Tenö lada,
men i det sviktande ljuset
ser jag ett ensamt löv som darrar
i en osynlig spindelvävstråd
Glänser, skälver
och tröstar min själ

Älskade skog,
jag gick ut med min sorg
och glömde den i din famn
Älskade skog, älskade människa
älskade lilla blad.

***

  Kvällen lägger sig över stugan dit Roger Melins färd har fört honom. Men än har inte naturen dragit för ridån.

(Ur Gån : vandringar i Muddus och andra nordliga skogar / Roger Melin. Luleå : Black Island Books, 2004.)

På morgonen springer det förbi en järv utanför stugan. Jag skyndar mig ut för att se. Järven häver sig fram som ett skepp i sjögång. Den sjunker ned till mankhöjd gång på gång. Järven är nästan borta när jag har kommit ut. Bara en liten del av överkroppen och huvudet är ovanför snön. Järven pinnar på, den är en god löpare som känner sitt vita snöhav utan och innan. Järven vänder på huvudet, sedan försvinner den bakom krönet. Jag följer efter en bit, men slutar snart att spåra, tänk om djuret anar oråd och vänder tillbaka, vad gör jag då?
  Norrskenet kommer dansande på kvällen.
  Det springer med lätta steg över himlavalvet, löper runt norra halvklotet. Skenet är en elektrisk ring som biter sig själv i svansen.
  Forntidsmänniskorna stod möjligen handfallna och stumma inför det. Betydde norrskenet något särskilt för dem?
  I skogsmörkret ser jag den gröna eldskriften på himlen. Jag är en människa som bor på jorden, det finns något därute som jag inte känner fullt och helt.